Annons

”Nej, Centerpartiets ledning är inte naiv eller korkad”

Att Centerpartiet hamnade i en rävsax stod klart redan på ­­valnatten.
En oklar hemvist på höger/vänsterskalan är utan tvekan en existentiell fråga för Centern. Men det finns ingen anledning att misstro Annie Lööfs utsagor att alliansspåret har varit det ­primära. Det skriver Mikael Sundström, som forskar om Centerpartiet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Annie Lööf i sjöfartshuset på skeppsbron på väg till presskonferensen i riksdagen i fredags.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 2

Mikael Sundström.

Foto: Lunds universitet Bild 2 av 2

Annie Lööf i sjöfartshuset på skeppsbron på väg till presskonferensen i riksdagen i fredags.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
Annie Lööf i sjöfartshuset på skeppsbron på väg till  presskonferensen i riksdagen i fredags.
Annie Lööf i sjöfartshuset på skeppsbron på väg till presskonferensen i riksdagen i fredags. Foto: Lars Pehrson

DEBATT | REGERINGSBILDNINGEN

Just nu fylls de sociala mediekanalerna med texter som rör Centerpartiets agerande. Kommentarerna verifierar det jag redan visste – att jag har vänner och bekanta längs hela det politiska spektrat som ivrigt debatterar för sina respektive ringhörnor, och som ofta på ett klokt sätt vrider och vänder på perspektiven för att se vad detta kan komma att innebära. Nästan allt är lärorikt om man är intresserad av hur det politiska spelet uppfattas. 

Det enda återkommande argument jag inte har något tålamod med alls är att Center­partiets ledning, och då i synnerhet Annie Lööf, är naiv eller rent av korkad, och att storfiskaren Löfven just därför kunnat hala in partiet som en knappt livsduglig fisk. Dessa argument kopplas ofta till profetior om undergång i nästa val när det nu kan komma, och gärna med tillägget att det också vore rättvist givet sveket mot Alliansen och borgerliga intressen mer allmänt. Det som stör är egentligen inte profetiornas art, utan det underliggande och helt orimliga antagandet att partiledningen på något sätt helt missat dessa ”självklara” argument om flyende väljarskaror. ”Hur kan de vara så dumma?” etc. Jag kan omöjligen tänka mig att någon utanför Centerpartiets innersta beslutskrets grubblat mer kring precis sådana ting, och vad olika alternativ kan komma att innebära.

Annons
Annons

Att partiet hamnat i en rävsax stod klart ­redan på valnatten (i praktiken tidigare än så) – stenhårda utspel under valrörelsen om att hålla SD borta från alla maktpositioner krockade med nästan lika hårda utspel om socialdemokratisk politik när mandaten nu inte ville som Alliansen ville. 

Som jag ser det fanns bara en teoretisk möjlighet som kunde ha jämkat samman de två annars oförenliga positionerna: att C och L hade bildat en mycket svag mittenregering som fick söka hoppande majoriteter för sina förslag. En sådan regering skulle ha stängt ute SD, och stöd av S är något annat än att stödja S. Det kunde också ha varit möjligt att hålla samman Alliansen inför framtiden med det prekära realpolitiska läget som förklaring till en tillfällig utflykt till mitten – utan att för den delen sälja sig till S. Som jag förstår det sonderade Lööf också detta alternativ, men tanken möttes, för att uttrycka det försiktigt, inte av muntra tillrop.

Centerpartiets historiska problem har varit tredelat: man har för det första av väljarna uppfattats som notoriskt opålitligt avseende den övergripande höger/vänstertillhörigheten; väljarna har för det andra funnit det svårt att identifiera vad som egentligen utgör kärnan i centerpartistisk politik; för det tredje har partiet varit en egensinnig och besvärlig borgerlig samarbetspartner avseende särskilda hjärtefrågor som kärnkraft och Öresundsbrobygget.

I synnerhet Olofsson och Lööf har envist arbetat med alla tre delarna. Alliansbygget befäste partiets borgerliga hemvist, och både Olofsson och Lööf har ofta och skarpt markerat mot socialdemokratin. Den ”frihetliga” politiken (som är den term partiet föredrar) har förankrats ordentligt internt, och gjort den sålda politiken mer enhetlig (den interna informationsorganisationen har också professionaliserats). ”Besvärligheten” minskade också radikalt efter uppgörelsen om kärnkraften. 

Annons
Annons

Förankringen av en ”frihetlig” grundfilosofi var smärtsam, och i den processen hittar vi en del embryoniska förklaringar till dagens besvärliga situation. Förslaget till ett nytt idéprogram 2014 gav upphov till braskande rubriker och vikande opinionsstöd. Vad många utomstående sedan missade var att grundanslaget var föga förändrat i det program som slutligen antogs i bred enighet. 

Just nu är det en styrka, eftersom partiet internt är relativt samlat bakom sin parti­ledare, och man har sålt en tydligare politik till sina väljare – notabelt en ideologiskt grundad hållning om migration som i sin tur har förvandlat det oförsonliga SD-motståndet till lätt igenkännbar och ofta understruken centerpartistisk signaturpolitik. Den har av allt att döma gynnat partiets valresultat, när borgerliga väljare med liknande preferenser sökt sig till det mest migrationsvänliga alternativ som stod till buds. Kommer denna sorts väljare att fly partiet om man stödjer en Löfven-ledd regering? Det många ivriga ”svekdebattörer” just nu tycks glömma är att en allianslösning med SD som bakomliggande stöd också skulle innebära en svekdebatt och möjliga tappade väljare. I synnerhet gäller detta i en medial verklighet där ”SD-inflytande” som begrepp efter hand tunnats ut till en så blek buljong att det skulle kunna användas som anklagelse mot Lööf om Åkesson så mycket som hostade åt fel håll.

Det gamla spöket om (uppfattad) oklar hemvist på höger/vänsterskalan är utan tvekan en existentiell fråga för Centerpartiet. Att Annie Lööf till och med nu, när anklagelserna från besvikna borgerliga väljare och politiker haglar, fortsätter att prata om sina ”allianskollegor” är talande. 

Annons
Annons

Mikael Sundström.

Foto: Lunds universitet Bild 1 av 1

Det finns av den anledningen inga skäl att misstro hennes utsagor att Alliansspåret varit det primära, både under och efter valrörelsen. Men att Alliansen som koncept är svårt skadeskjutet är ju uppenbart.

Förutsatt att det verkligen blir en ny Löfvenregering stödd från sidlinjen av C + L så är Centerpartiets problem med SD-inflytande ur världen. Det avgörande politiska målet blir sedan att närmast maniskt peka på andra politiska vinster i den nya konstellationen – politiska vinster som så att säga är allianskompatibla – det är ju plussidan i ekvationen. 

Räcker det för att hålla väljarsiffrorna uppe? Kan Alliansen räddas som koncept? Juryn är ute, men partiet har (sannolikt) mer än 3,5 år på sig, och kan efter hand välja hur oppositionella de framstår inom ramen för den färggranna bukett de då ingår i. En sak är säker: C har tydligt visat vilka det var som verkligen var vågmästare – och hur svår vågmästarrollen kan vara.

Mikael Sundström
universitetslektor i statsvetenskap, forskar om Centerpartiet

Mikael Sundström.
Mikael Sundström. Foto: Lunds universitet
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons