Annons

Lisa Irenius:Nej, DN sitter inte på ”sanningen” om Dramaten

Nu när ännu en teaterchef har fått lämna sin post efter bland annat missnöjesyttringar i medier finns det anledning att fundera kring kulturjournalistikens roll under konflikter inom kulturvärlden.

Under strecket
Publicerad

Björn Wiman, Eirik Stubø och Julia Dufvenius.

Foto: Karin Törnblom, Roger Tillberg, Eero Hannukainen/TT Bild 1 av 1

Björn Wiman, Eirik Stubø och Julia Dufvenius.

Foto: Karin Törnblom, Roger Tillberg, Eero Hannukainen/TT Bild 1 av 1
Björn Wiman, Eirik Stubø och Julia Dufvenius.
Björn Wiman, Eirik Stubø och Julia Dufvenius. Foto: Karin Törnblom, Roger Tillberg, Eero Hannukainen/TT

Sällan upplever man så dålig stämning i tv som det var förra torsdagen. Gunilla Brodrej, från Expressens kulturredaktion, och Björn Wiman, Dagens Nyheters kulturchef, rök ihop rejält i SVT:s Morgonstudion.

Bakgrunden var två uppmärksammade DN-artiklar om Dramaten, om skådespelaren Julia Dufvenius, som berättat att hon fick eskort till och från scenen på Dramaten, och om regissören Jenny Andreasson, som berättat att hon blev sjukskriven från Dramaten trots att hon inte var sjuk.

Brodrej drog paralleller mellan den senare artikeln och Aftonbladets publicering om Kulturhuset Stadsteaterns nu avlidna chef Benny Fredriksson – och Wiman gick i taket och kallade jämförelsen ”grotesk” och ”hårresande”: ”Du jämför en lögn med en sanning!” Hans slutord i diskussionen blev: ”Om du inte begriper att det här är journalistik har du allvarliga problem, Gunilla!”

Annons
Annons

Och visst är det stor skillnad mellan DN:s publiceringar och Aftonbladets Benny Fredriksson-haveri, som nyligen fälldes av Pressens Opinionsnämnd för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed. Aftonbladet använde sig av en mängd anonyma källor vars utsagor var svåra att verifiera, och publiceringen riktade sig hårt mot personen Benny Fredriksson, med beskrivningar som ”känslokall”, ”oberäknelig diktator” och ”terrorvälde”. DN:s artiklar handlar om två enskilda, namngivna personers berättelser, som underbyggs med mejl och en ljudinspelning. Eirik Stubø, Dramaten-chefen som fick gå i måndags, ifrågasätts, men inte som person och i ett helt annat tonläge.

Ändå är det, nu när ännu en teaterchef har fått lämna sin post efter bland annat missnöjesyttringar i medier, intressant att fundera kring kulturjournalistikens roll under konflikter inom kulturvärlden.

Det blir märkligt när DN:s Björn Wiman hävdar att man förmedlar ”sanningen” när tidningen i själva verket återger två personers berättelser.

Det är givetvis viktigt att medierna granskar stora kulturinstitutioner, inte minst en nationalscen som Dramaten som fick 245 miljoner i offentliga bidrag 2018.

Men det blir märkligt när DN:s Björn Wiman hävdar att man förmedlar ”sanningen” när tidningen i själva verket återger två personers berättelser. Dufvenius och Andreasson förmedlar sina erfarenheter, det har de all rätt till och det är modigt att göra det. Men det betyder inte att läsaren får hela bilden, eller sanningen, om man nu vill tala i sådana termer.

Annons
Annons

I SVT påstod Wiman att Dramatens ledning ”har bekräftat” Dufvenius och Andreassons historier, men om så är fallet framgår det inte i hans egen tidning. Tvärtom påpekar Eirik Stubø två gånger för DN att han ”inte har samma bild av situationen” som Jenny Andreasson. I fallet Julia Dufvenius varken bekräftar eller dementerar han, utan konstaterar bara i allmänna termer att ”ingen människa på någon arbetsplats ska behöva känna sig hotad och känna behov av att ledsagas på grund av sin rädsla för en kollega”.

Det som är knepigt när den här typen av specifika, arbetsplatsrelaterade erfarenheter ventileras offentligt, är att ledningen inte kan ge sin version. En arbetsgivare kan inte offentligt ifrågasätta en anställd. I stället tvingas den upprepa att man ”inte kan kommentera enskilda personalärenden”.

Den sammantagna bilden blir därför lätt obalanserad. I en situation där känslor svallar på sociala medier, som under metoo och nu kring Dramaten, uppstår dessutom en dynamik där främst röster som underblåser upprördheten tenderar att träda fram.

Metoo, och efterföljande kriser inom Svenska Akademien och Dramaten, har varit en både prövande och spännande tid för Sveriges kulturredaktioner.

Samma dag som DN publicerade intervjun med regissören Jenny Andreasson publicerade Expressens kultursida ett långt Facebook-inlägg av författaren och förläggaren Lawen Mohtadi, där hon ger sin version av ett samarbete med en namngiven, känd dokumentärfilmare. Han ska, enligt Mohtadi, ha kränkt och osynliggjort henne, och tagit hennes arbete. Först efter publiceringen fick han frågan om han ville ge sin version.

Annons
Annons

Aftonbladets Åsa Linderborg, delansvarig för publiceringen om Benny Fredriksson, kastade genast en sten i glashuset: ”Deras arbetsrelation har inget allmänintresse över huvud taget” skrev Linderborg och anklagade Expressen för att köra ”sitt eget race” och inte bry sig om en eventuell fällning i Pressens Opinionsnämnd.

Metoo, och efterföljande kriser inom Svenska Akademien och Dramaten, har varit en både prövande och spännande tid för Sveriges kulturredaktioner. Det har blivit några dikeskörningar, och vissa tycker att det går utför rent allmänt. Den uppfattningen har dock funnits så länge som det har funnits kulturjournalistik, och jag delar den inte – tvärtom har kultursidorna ofta verkligt bra innehåll i dag. De i stort sett nyanserade kommentarerna kring Dramaten-chefen Eirik Stubøs avgång tyder också på att man har dragit lärdomar av det alltför uppskruvade tonläget kring metoo och inte minst fallet Benny Fredriksson.

Eftersom kulturjournalistik ofta kretsar kring mer eller mindre kända personer, som vet hur man formulerar sig slagkraftigt, krävs också en ständig och särskild vaksamhet kring hur mediernas plattformar används vid konflikter. Om Julia Dufvenius berättelse hade kommit från en anonym tjänsteman på någon myndighet, snarare än från en känd skådespelare, hade den aldrig fått samma spridning.

Det finns många olika bilder av situationen på Dramaten, det underströk även den nya vd:n Maria Groop Russel under måndagens presskonferens. Ingen på teatern verkar dock förneka att det har funnits, och fortfarande finns, en del problem på arbetsplatsen. Det handlar inte bara om sexuella trakasserier och våldsamheter, utan också om bland annat organisationsfrågor och en kamp om resurser. Vissa upplever att de inte har fått gehör internt för sina synpunkter – då är det lockande att försöka använda sig av andra kanaler, som medier. Och medierna har att bedöma om det som sker är av allmänintresse, vilket det ibland är. Men okomplicerat är det inte. Hur som helst bör man vara försiktig med att göra anspråk på att förmedla ”sanningen” – även om man hela tiden bör söka den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons