Annons

Nej, Theresa May – censur är aldrig rätt

Theresa May.
Theresa May. Foto: Stefan Rousseau/AP

Efter helgens terrorattack i London lovade Theresa May hårdare tag mot terrorn och föreslog såväl censur av extremistsajter som möjligheten att kringgå krypterad information. Men Mays ­förslag är fel väg att gå, skriver författaren Kenan Malik inför ­morgondagens parlamentsval.

Under strecket
Publicerad

På lördagskvällen drabbades Storbritannien av sitt tredje terrordåd på lika många månader. En skåpbil mejade ner fotgängare på London Bridge, varefter tre män urskillningslöst började hugga ner pub- och restauranggäster. I skrivande stund har åtminstone sju personer dött, och nästan 50 skadats. De tre jihadisterna sköts ner av polisen.

Attacken på London Bridge följde på ett liknande dåd på Westminster Bridge i mars, alldeles i närheten, när Khalid Masood körde sin bil rakt in i fotgängare innan han knivskar en polis till döds. Och två veckor senare ­inträffade det fruktansvärda i Manchester, då en självmordsbombare, Salman Abedi, dödade 22 personer under en konsert med Ariana Grande.

Den senaste attacken sker under en särskilt känslig tid för Storbritannien. Imorgon äger parlamentsvalet rum. Hur terrorn kommer att påverka valutgången är omöjligt att säga.

Den senaste attacken sker under en särskilt känslig tid för Storbritannien. Imorgon äger parlamentsvalet rum. Hur terrorn kommer att påverka valutgången är omöjligt att säga. Men erfarenheten säger att i stunder då en nation befinner sig under hot, sluter folket upp bakom den nuvarande regeringen och premierar det parti som står för lag och ordning.

Annons
Annons

Detta borde vara till premiärminister Theresa Mays och hennes konservativa administrations fördel, inte minst då Labour-ledaren Jeremy Corbyn anses vek när det gäller säkerhets­frågor och dessutom tidigare har haft nära relationer med grupper som Sinn Fein och Hamas.

Å andra sidan har May genomfört en osedvanligt oduglig kampanj, där hon vägrat delta i debatter och tvingats göra avkall på många av sina politiska hjärtefrågor. Intrycket hon ger är det av ett svagt och principlöst ledarskap. Samtidigt har oppositionen varit framgångsrik i att lyfta fram hur regeringen, genom att dra ner anslagen till polisen, bidragit till att göra Storbritannien mer sårbart för terrorattacker.

I talet som Theresa May höll som svar på London Bridge-­attacken, proklamerade hon att ”nu får det vara nog”. Det finns ”alldeles för stor tolerans för extremism i vårt land”. Att utrota extremism kommer att ”kräva några svåra och besvärande konversationer”.

Det var ett tal rikt på retorik, men desto fattigare på innehåll. Det är i själva verket May själv, först som inrikesminister och nu som premiärminister, som under sju år ansvarat för landets antiterrorbekämpning och för arbetet med att motverka extremism. Alla misslyckanden faller således direkt tillbaka på henne.

Mays mest konkreta förslag var hårdare reglering av internet. Hon vill att internetföretagen ska förse regeringen med en ”bakdörr” för att kunna avkoda terroristernas krypterade meddelanden.

Mays mest konkreta förslag var hårdare reglering av internet. Hon vill att internetföretagen ska förse regeringen med en ”bakdörr” för att kunna avkoda terroristernas krypterade meddelanden.

Annons
Annons

Hon vill också införa censur av sociala medier och sajter som ­saluför extremism. Detta är förslag som, utan att nödvändigtvis minska jihadisters förmåga att genomföra sina attacker, skulle ge staten enormt inflytande och makt över vanliga människors liv.

Att tillåta regeringar att kringgå kryptering skulle ge dem frihet att spionera på vad varje medborgare gör; det skulle också tillåta kriminella personer att göra detsamma. Och terrorister skulle hitta andra sätt att kommunicera på. Terrorism fanns trots allt långt innan internet.

För att kunna censurera innehåll på internet skulle det kräva att Storbritannien vidtog åtgärder av samma slag som i auktoritära stater som Kina och Iran. ”Extremism” är ett vanskligt begrepp som tillåter stater att bannlysa allt de inte gillar. Hur som helst, att censurera extremistiska idéer gör inte att de försvinner; förutom ur vår åsyn. Detta har alltid varit censurens blinda fläck.

Om Storbritannien censurerar islamistiska idéer, kommer man inte att lyckas bättre än Kina eller Iran med att eliminera idéer som ­anses vara ”extremistiska”.

Om Storbritannien censurerar islamistiska idéer, kommer man inte att lyckas bättre än Kina eller Iran med att eliminera idéer som ­anses vara ”extremistiska”. Om Theresa May verkligen vill ha ”besvärande konversationer” om islamism, då måste dessa idéer konfronteras i öppen dager i stället för att genom censur motas in i mörka hörn.

De verkliga problem som terror­attackerna blottat har inte ens berörts av Theresa May, eller av någon annan politiker heller för den delen. Det finns tre problem.

Annons
Annons

De verkliga problem som terror­attackerna blottat har inte ens berörts av Theresa May, eller av någon annan politiker heller för den delen. Det finns tre problem:

Det första är polisiärt. Alla detaljer om London Bridge-terroristerna är ännu inte offentliggjorda. Men det finns uppgifter som säger att den ena terroristen uppmärksammats av polisen två gånger ­tidigare. Khalid Masood, Westminster Bridge-terroristen, och Manchester-bombaren Salman Abedi var båda kända av säkerhetspolisen. Men båda gick under polisens radar. Misslyckandet har alltså inte att göra med vare sig oförmåga att kringgå kryptering eller otillräckliga resurser att censurera, utan handlar om bristfälligt polisarbete.

Det andra problemet är politiskt. För två år sedan sjösatte den dåvarande premiärministern David Cameron en utredning för att spåra finansieringen av jihadistgrupperna. Theresa May har stoppat en publicering av rapporten, troligtvis för att Saudiarabien är inblandat. Rika saudier har hjälpt till att sprida wahhabism, ideologin som de flesta jihadister drivs av, över hela världen. Det finns alltså ekonomiska och geopolitiska förklaringar till att den brittiska regeringen inte vill reta upp saudierna. Tolerans för extremism börjar med andra ord i den absoluta toppen.

Theresa May verkar vilja ha ”svåra och obekväma konversationer” bara när det inte är svårt eller obekvämt för henne.

Det tredje problemet är socialt. De senaste decenniernas samhälleliga förändringar har givit jihadisternas en plats att växa på. ­Inflytandet från institutioner som en gång i tiden uppmuntrade människor att engagera sig i sin nästa, från kyrkan till fackliga organisationer, har minskat. Likaså progressiva rörelser som gav samhälleligt missnöje en politisk form. Identitetspolitikens ökade inflytande har splittrat samhället och brandväggarna som tidigare fanns mot inhumant beteende raserats.

Annons
Annons

Lösningarna på dessa problem – att utmana identitetspolitiken, återuppbygga politiska rörelser, och stärka civilsamhället – kan inte reduceras till vackra ord eller vanlig lagstiftning.

Detta utgör en grogrund för arga individer vars hat formats av ett sekteristiskt, misantropiskt och religiöst sätt att se på världen. Lösningarna på dessa problem – att utmana identitetspolitiken, återuppbygga politiska rörelser, och stärka civilsamhället – kan inte reduceras till vackra ord eller vanlig lagstiftning.

I måndagskväll samlades ett hav av människor nära London Bridge för en minnesvaka. Natten innan hölls en känslosam konsert i Manchester för att hedra de som dödats och skadats, ledd av Ariana Grande. Sådana solidaritetshandlingar är enormt viktiga.

Det finns dock en risk att dessa ceremonier blir till stelnade ritualer som vi genomför efter varje terrorattack. På samma sätt som att jakten på terroristnätverk inte bör leda till att vi skapar en polisstat, ska vi heller inte i vår hedervärda iver att ”fortsätta som vanligt” acceptera terrorn som ”det nya normala tillståndet”.

Utmaningen är att återskapa civilsamhället och de positiva krafter i samhället som kan ­utmana inte bara islamismens attraktionskraft på somliga individer, utan också omvandla den ilska och sorg som terrorn föder till politiskt hopp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons