Annons

Lars Melin:Neurologiska gåtan: Därför vet vi inte alltid vad vi talar om

Inte så sällan händer det att vi blir förvånade över vad vi säger, eller rentav så förskräckta att vi vill bita tungan av oss. Det tycks som om vi generellt sett talar först och tänker sedan; inte ens neurologerna kan förklara den gåtfulla relationen mellan språk och tanke.

Under strecket
Publicerad

Frenologisk illustration från 1800-talet av hur man tänkte sig hjärnans olika områden.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Frenologisk illustration från 1800-talet av hur man tänkte sig hjärnans olika områden.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Frenologisk illustration från 1800-talet av hur man tänkte sig hjärnans olika områden.
Frenologisk illustration från 1800-talet av hur man tänkte sig hjärnans olika områden. Foto: IBL

Trafiksignalen slår om till rött och jag stannar. Varför? Faktum är att vi inte riktigt vet.

Men vi vet att rött ljus är elektromagnetiska strålar som fångas upp av näthinnan och omvandlas till optisk information som omvandlas till en elektrisk signal som via de båda synnerverna går tvärs igenom hjärnan till syncentrum i nackloben. Där analyseras informationen i grova drag innan den går vidare till cortex för två tunga beslut: 1. Identifiera färgen rött och 2. Tolka färgen rött.

I hjärnans värld är rött ett knippe neuron som aktiverar varandra i ett nätverk, där flertalet ingående neuron tänder till och avger signalsubstanser. 

En rött-synaps aktiveras då ögat har sett en tomte, en kardinal eller ett förstamajtåg. Men här står vi inför det som neurologer kallar ”the hard problem”. De vet en hel del om receptorer, nerver, syncentrum, signalsubstanser och synapser. Men hur blir vi medvetna: ”Aha, rött”? 

Annons
Annons

Noll koll. 

Rött-synapsen bildar vidare synapskopplingar. Vi kan associera till allt möjligt som extrapris, sjukhus, helgdag, socialism, kinakrog, trafiksignaler ... Men just här har ögat sett inte bara rött utan också stolpen, korsningen och trafiken, och allt detta aktualiserar en ny synapskoppling som är sammanlänkad med rött. Men hur säger hjärnan: ”Aha, stopp!”? 

Noll koll. 

Däremot vet neurologerna mycket om fortsättningen, det vill säga hur ett mentalt stopp förpassas till hjärnans exekutiva delar som via nervimpulser fördelar arbetet på muskler i ben och fot.

Hjärnan är inte så lätt att förstå. Ett ordspråk bland neurologer säger att den mänskliga hjärnan är för komplicerad för att en mänsklig hjärna ska kunna förstå den. Den består av 100 miljarder neuron och ett oräkneligt antal synapskopplingar mellan dessa. 

Hjärnan har specialiserade centrum: hörsel-, syn-, språkcentrum etcetera, men varje aktivitet i ett centrum aktiverar också andra centrum som är perifert berörda. Hjärnan är en djungel av samverkande nätverk. 

Det allra mesta vi vet om hjärnan har vi lärt oss det senaste kvartsseklet sedan vi med olika metoder kunnat ta bilder av hjärnan i arbete. 

Men åtskilliga problem kvarstår, bland annat the hard problem: när, hur, var och varför säger medvetandet: ”Aha, rött.”?

Ibland säger medvetandet inte något alls, utan allt verkar vara en affär mellan ögonen som ser signalen och foten som trampar på bromsen. Ofta bromsar vi utan att medvetandet hinner med. Som rutinerade bilförare klarar vi oss bra, oftast bättre, utan medvetande. 

Annons
Annons

Om hjärnan är svår att förstå sig på med dess bedövande detaljrikedom är medvetandet ett enda stort mysterium där vi helt saknar detaljer. Vi hamnar i stället i tunga filosofiska frågor om monism kontra dualism och om den fria viljan.

Vanligen uppfattar vi medvetandet som vårt verkliga jag. Men för andra är det bara en mental synvilla (Antonio Damasio) eller rundgång i hjärnan (Douglas Hofstadter), och vissa tror att till och med maskiner har medvetande (Giulio Tononi). 

De allra flesta upplever detta mystiska som en sorts inre tv. Oftast ges programmet ”Här och nu”, och då visar skärmen oss själva och den plats där vi befinner oss. Men det kan också spela upp minnen eller fantasier, och det kan analysera och planera. Medvetandet klarar det mesta, men det är inte så lätt att styra.

De flesta känner igen sig i denna bild, men det finns åtminstone två problem. Vem tittar på denna tv? Det kan ju inte vara jag som har krupit in i mig själv. Eller finns det en mini-Lars där inne? Nja, i så fall skulle ju mini-Lars vara en individ med medvetande, och då blir det ask i ask i ask. Och vem håller i fjärrkontrollen? Är det jag som aktivt slår om och tänker på lunchen i stället för den artikel jag skriver, eller är tankeflykt ett överhettningsskydd mot mental överbelastning? Eller är det Lunchen som tagit fjärrkontrollen.

Den andra stora frågan är om medvetandet är en del av mitt fysiska jag (monism) eller om det är något mer (dualism). Vetenskapsmän i tjänst är normalt monister som tror att det finns en enda Lars Melin med medvetande och allt, inte en fysisk Lars Melin + något mer. Detta är dualism och betraktas som icke-vetenskap, ja, rentav som skrock. Å andra sidan är många vetenskapsmän dualister i det privata, i sitt oreflekterade tänkande över sig själva. Dualismen har dessutom en poäng: ingen neurolog har funnit NCC, neural correlates to cosciousness. Vi kan lokalisera hjärncentrum för det mesta, men inte för medvetandet. Det finns helt enkelt inte någon neurongrupp som lyser när vi hjärnskannar en vaken person men som är släckt hos en medvetslös. 

Annons
Annons

Å andra sidan har monisterna en poäng i att dualisternas svar (”något mer”) inte är speciellt klargörande. 

De flesta tycker att deras medvetande är deras egentliga jag. De är stolta över allt de kan göra med sitt medvetande. Kanske är medvetandet människans adelsmärke (vilket inte hindrar vilt spekulerande i djurs eventuella medvetande).

Denna stolthet får en törn när de tänker på bilisten som bromsar utan att låta medvetandet vara med. Många blir rentav upprörda när de påminns om något som språkvetare vetat länge: att nästan alla nästan alltid talar först och tänker sedan. Detta krockar med en självbild av hög intellektuell självkontroll. Kusliga frågor tränger sig på: om det inte var jag (= medvetandet) vem var det då? Men, handen på hjärnan, det händer flera gånger om dagen att vi blir förvånade över vad vi säger, eller rentav så förskräckta att vi vill bita tungan av oss. Och oerhört många meningar blir aldrig avslutade – av grammatiska eller sociala skäl. 

1. A tänker berätta om sin förkylning. Det aktualiseras en massa fraser: ha influensa, ha malaria, ha ont i magen ..., så A börjar: ”I veckan hade jag ...” Men sorry, det är cirka 50 gånger vanligare att säga vara förkyld än ha förkylning så A föredrar att börja om: ”I veckan var jag ...”

2. B möter kollegan A som kommer tillbaka efter en sjukskrivning. B börjar: ”Sjukt utvilad ...” Här hinner medvetandet ifatt B som nu ångrar sin vits som blir svår att avsluta på ett artigt sätt. 

Faktum är att vi i spontana samtal inte har tålamod att planera medvetet, och om vi skulle ha det så har vi i alla fall inte processkapacitet och arbetsminne för mer än fyra à fem ord framåt, och sedan kommer en fortsättning. Från ingenstans? 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

De omedvetna replikerna och handlingarna kan dock vara prima virke. Det kvicka svaret och den dräpande repliken kommer så snabbt att medvetandet inte har en chans. Och de främsta artisterna agerar på magkänsla, inte på medveten planering. Den tennisstjärna som låter medvetandet vara med missar bollen, schackmästaren fattar blixtsnabba beslut om nästa drag, men kollar förstås med medvetandet, skådespelaren har tänkt igenom sin roll men gör en gest eller ändrar ett tonfall utan att fråga medvetandet, och den bilist som funderar på att bromsa eller inte är en trafikfara.

Och var står vi då? Kanske är medvetandet något annat än mitt fysiska jag (om dualisterna har rätt). Och vem talar med min mun eller bromsar med min fot? Inte undra på att det finns funderingar på olika sorters jag – jaget, egot, självet, överjaget etcetera. I själva verket är det dock bara lilla jag i alla lägen, både när jag vill bita tungan av mig och då jag stannar för rött. Vem skulle det annars vara?

Allt detta har fått några att ifrågasätta den fria viljan. Ville jag bromsa eller var jag tvungen? Men ingen har tidigare ifrågasatt den fria viljan på grund av rena reflexer som andning och blinkning. Nu öppnar sig ett gränsland mellan helt medvetna handlingar och helt reflexstyrda. 

Experimentella undersökningar (Benjamin Libet) har visat att det ofta finns en märklig tidsserie för rutinhandlingar. Först vill vi något (till exempel trycka på en knapp), efter cirka en sekund blir vi medvetna om viljan och efter ytterligare en halv sekund (= ångerspannet) gör vi det. 

Annons
Annons

Den gamla filosofiska sanningen om den fria viljan blir därmed bekräftad men också lite suddigare i kanten.

Nå, vem bestämde sig för att trycka på knappen/trampa på bromsen/säga en groda? Svår fråga, men när det gäller just grodor har vi inte mindre än tre svar.

1. Om jag låtit tungan slinta, då korrigerar jag mig bums och är säker på att det var mitt sanna jag som rättade ett slarvigt, felaktigt eller sårande yttrande.

2. Den andra personen, den jag talade med, har ofta motsatt uppfattning. Det rätta och osminkade jaget talade först, och sedan kom det falska försöket att släta över. 

3. Självklart var det samma jag som sade båda sakerna; allt tal om många jag blir bara obegripligt, obegripligare än the hard problem. Bara för att jag är extra kvicktänkt blir jag knappast någon annan. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons