Annons

Don GiovanniNeurotisk förförare omgiven av starka kvinnor

Katija Dragojevic (Zerlina) och Joa Helgesson (Don Juan) i ”Don Giovanni” på Norrlandsoperan.
Katija Dragojevic (Zerlina) och Joa Helgesson (Don Juan) i ”Don Giovanni” på Norrlandsoperan. Foto: Micke Sandström

En neurotisk förförare i behov av tröst är Don Giovanni i Joa Helgessons gestalt. Norrlandsoperan satsar på ett skickligt svenskt sångarlag som sjunger på svenska.

Under strecket
Publicerad

Don Giovanni

Genre
Opera
Regi
Tobias Theorell
Medverkande
Joa Helgesson, Marcus Jupither. Susanna Snern, Elisabeth Meyer, Wiktor Sundqvist, Katija Dragojevic, John Sax, Anders Nyström m fl
Var
Norrlandsoperan, Umeå
Text
Lorenzo da Ponte

Musik: W A Mozart. Scenografi: Herbert Murauer. Kostym: Ingeborg Bernerth. Ljus Ellen Ruge. Dirigent: Benjamin Bayl

Vem är han den store förföraren, som bara i Spanien fick 1003 kvinnor på fall, i Italien 640, i Tyskland 231? När vi möter honom på operascenen hos Mozart handlar det dock mer om ruelse och leda, något som poängteras i Tobias Theorells uppsättning för Norrlandsoperan i Umeå. Här sjunger man på svenska och Don Giovanni har fått behålla sitt spanska namn Don Juan, vilket också förstärker kopplingen till Don Juan-begreppet, idén med den oemotståndlige och besatte kvinnotjusaren.

I inledningsscenen tonar han fram som en grubblande Hamlet, där han halvligger i en soffa med dödskalle i handen. Soffan verkar vara hans trygghet, där kryper han ofta ihop, som ett litet barn som söker tröst – eller är han kanske på besök hos sin psykoterapeut för att tala ut om ett ihållande Don Juan-syndrom?

Här är han inte bara en manisk förförare utan också själv ett objekt som kvinnorna sliter och drar i. Joa Helgesson ger oss en flott, auktoritativ Don Juan med varm och vacker barytonröst men inte så mycket volym. Ett vemod vilar hela tiden över hans försök till förförelsekonster, som inte lyckas så bra – listan på hans erövringar hör till det förflutna.

Annons
Annons

Herbert Murauers intressanta scenografi placerar soffan i mitten av en rund kammare, omgiven av draperier med en bild av den inåtvände huvudpersonen i jätteformat. I fonden finns en låst dörr som han förgäves försöker öppna, ända till de dramatiska slutminuterna. Är det ett fängelse eller en bild av hans slutna inre? Visar de klottrade markeringarna på väggen hur många dagar han varit instängd eller hur många kvinnor han förfört?

Allt utspelar sig i en obestämd tidsålder, kanske nu. Kammaren är omgiven av en långsamt snurrande skiva där sångarna rör sig, ungefär som i gamla klockspel där mekaniska figurer går runt, runt. Som dockor styrda av ödet.

... binder hon fast Leporello med bh-band och trosor, en applåddrivande förnedringsscen som hon avslutar med att öppna en ölburk.

Men det är högst levande människor som omger den neurotiske Don Juan. Hans tjänare Leporello blir i Marcus Jupithers kraftfulla gestalt en balanserande pendang, en tyngdpunkt i Don Juans vacklande tillvaro. Katija Dragojevics starka, självlysande Zerlina får här en ovanligt framträdande roll. I en sällan framförd duett ur operans Wienversion binder hon fast Leporello med bh-band och trosor, en applåddrivande förnedringsscen som hon avslutar med att öppna en ölburk. 

Även de övriga kvinnorna har starka personligheter: Susanna Sterns Donna Anna med glänsande koloraturer och Elisabeth Meyers Donna Elvira med utsökt vrede. Wictor Sundqvist är en oförskräckt Don Ottavio med påfallande karisma, dock helt bortkastad på den ointresserade Donna Anna.

En särskild glädje i denna svenskspråkiga version är de smidiga övergångarna mellan sång och recitativ, vilket hjälper till att göra föreställningen mycket levande. Dirigenten Benjamin Bayl lyckas bäst i de scener där han kan lämna den Mozartska lättheten och fördjupa partiturets möjligheter till tyngd och dramatik. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons