Annons

Maria Ludvigsson:Ni vet vad som krävs!

Kristersson talar ofta om samhällskontraktet.
Kristersson talar ofta om samhällskontraktet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

M måste ändra arbetsmarknadslagarna.

Under strecket
Publicerad

Samhällskontrakt är ett bra ord. Det är vad det heter. Ett ömsesidigt avtal mellan två likvärdiga parter som kan brytas av respektive part. Problemet med det svenska samhällskontraktet, för ett sådant finns, är att det ideligen bryts av den ena parten medan den andra inte har något att sätta emot.

Ulf Kristersson brukar återkomma till kontraktet och under pågående partistämma ska förslag på uppdatering och förnyelse formuleras.

I propositionerna finns underlag nog för att skönja ett mer marknadsliberalt parti än på länge. För att uttrycka det med en nutidshistorisk referens: det spelar visst roll vem som äger företag och produktionsmedel.

Parallellt med partiets föreslagna politik för bidragstak borde rejäla arbetsmarknadsreformer formuleras, annars faller resonemanget och effekten blir en helt annan än man säger sig önska.

Bidragen må vara aldrig så karaktärsdanande i sin utformning, men om de inte matchas med en friare arbetsmarknad gör de föga skillnad.

Rörelsen från bidragsberoende till egen försörjning sker när arbete är mer lönsamt än bidrag. Detta har moderater i alla partier mässat sedan länge. Då är en faktisk marknad för arbete avgörande, och en moderatrockad från svenska modellen-kramare till regelrätt marknadsekonomi lika nödvändig. Det går inte att förändra villkoren ensidigt. Stramare bidrag kräver likfaldigt vidgad arbetsmarknad.

Annons
Annons

Arbetsmarknaden lider, liksom bostadsmarknaden, av grav insider/outsider-problematik. I tider av stor immigration blir det särskilt tydligt, men förhållandet har gällt i decennier. De som är innanför tjänar på att hålla dörren stängd och den fackliga rörelsen har hittills lyckats med konststycket att tala sig varm för de svagaste och samtidigt låsa dörren för just dem.

Politiker har över huvud taget inte förmått rucka på ordningen. Arbetsmarknadens parter är så starka att varje regering med reform-ambitioner måste hålla parterna på gott humör. Den svenska modellen, där politik, kapital och parterna gör upp, lever i högsta välmåga. Det är djupt osunt.

Utan att reformera arbetsmarknadslagstiftningen kommer inga bidragssänkningar i världen släppa in utanförskapets medborgare på arbetsmarknaden. Den verkningslösa politiken med subventionerade anställningar bör inte vevas fler varv.

I svensk debatt förutsätts alltid att lönenivåer, priset på vår respektive arbetsinsats, går att fastställa centralt. Som om all kunskap återfinns i sammanträdesrum på Storgatan respektive Norra Bantorget i Stockholm. Men priset på uträttat arbete är vad den som önskar det utfört är beredd att betala. För ett parti som i alla andra sammanhang menar att marknadsekonomi är den bästa ordningen för att täcka våra grundläggande behov, borde inte svaret på hur arbetsmarknaden ska fungera bättre, vara långt borta. Utbud och efterfrågan, ni vet.

De omtalade enkla jobben har fått dåligt rykte trots att ingen riktigt tycks veta vad de består i. Det handlar om jobb som i dag inte finns i den vita sektorn, men däremot i den informella delningsekonomin som fungerar genom appar och sociala medier.

Härutöver krävs rejält sänkta skatter på arbete. Varför inte låta de första 100 000 lönekronorna varje år vara skattefria (det vill säga ett höjt grundavdrag) och enskilda avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare respekteras? Då kan tidsbegränsade uppdrag bli en del av den vita ekonomin.

Det är rätt att värna företagsamhet. Men inte en uttjänt arbetsmarknadsmodell.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons