Annons

GhosteenNick Caves nya – en makalös och unik upplevelse

Nick Cave.
Nick Cave. Foto: Alamy

Nick Cave har skrivit ned några av det engelska språkets vackrast formulerade tankar om det svåraste. I sin intimitet saknar den nästan motstycke i rockhistorien.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Ghosteen

Artist
Nick Cave & The Bad Seeds
Genre
Rock
Musikbolag
Ghosteen Ltd/Border
År
2019

Betyg: 6 av 6

När jag under en sommar i mitten av 1980-talet drogs in i Nick Caves feberhetsiga album ”From her to eternity” låg lockelsen i det stökiga postpunkkaos som The Bad Seeds skapade ur en diet av stenkakegospel och våldsamt uråldrig bama-lama-loo.

Den musikarkeologiska ambitionens släktskap med samtida demonstranter mot den slickade axelvaddseran – The Gun Club, The Cramps, ”Swordfishtrombones” – bidrog förstås.

Tanken på att Nick Cave trettiofem år senare – fortfarande tillsammans med The Bad Seeds – skulle komponera ambient kammarmusik om sorgearbete och acceptans var nog inte ens möjlig.

”Ghosteen”, Caves sjuttonde album i eget namn, tillhör en skara verk av äldre auteurer som är de första i rockhistorien att ens kunna låta sin musik tonsätta och illustrera livets höst. Och göra det utan kommersiella eller nostalgiska eftergifter utan som en alldeles logisk nästa del i en ständig framåtrörelse.

Man må ha dödförklarat både albumformatet och rockmusiken många gånger om av anledningar jag inte riktigt begriper. Det som egentligen skett under det gångna decenniet är hur rockens första ålderdom har genererat musik och lyrik i just albumformatet som aldrig tidigare har skådats. David Bowies konstinstallation om sin egen död, ”Blackstar”, är inte det enda exemplet men det mest uppenbara.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Nick Caves ”Ghosteen” är av samma grandiosa karaktär.

På scen har Nick Cave – nu 62 år gammal – sakta men oerhört säkert växt in i en roll som en gotisk intellektuell Bruce Springsteen; The Bad Seeds lika trogna följeslagare som någonsin The E Street Band.

Hans album har alltmer antagit formen av tonsatta romaner eller tematiskt sammanhållna novellsamlingar.

Om man vill kan man betrakta ”Ghosteen” som en operett baserad på ett långt och fortfarande pågående griftetal.

För fyra år sedan omkom Nick Caves femtonårige son Arthur i en olycka. Han föll från en klippa i närheten av familjens hem i Brighton.

”Ghosteen” utgör en viktig komponent i en egentligen högst privat sorgebearbetning. Cave väljer att släppa in oss i en en väv av musik och lyrik i fulländad symbios med dess oundvikliga ämnen: saknad, sorg och acceptans.

The Bad Seeds har aldrig varit så respektfullt stillsamma som på ”Ghosteen”. En sakralt elektronisk försiktighet slår an en ton av gudstjänst, ett nödvändigt ljus över en förtvivlad psalmtavla.

Det är en form av kammarmusik som ibland minner om artister från just 1980-talets mitt – The Blue Nile, Talk Talks Mark Hollis och både Harold Budds och David Sylvians ambienta ljudlandskap – i sin vilja att finna en gränslös uppriktighet. Den understryks ytterligare av de ögonblick där Cave väljer att brista ut i svajig falsett över Warren Ellis lyhörda keyboardlakan.

Det är hymner, andäktigt sökande efter mening och nåd. Han må – som agnostisk pastor och andlig vägvisare – bedyra oss om att ”peace will come” men hans röst förblir osäker på om det någonsin kommer att ske. Jag tror aldrig Nick Cave så tydligt har använt sin egen röst som ett instrument, ibland nästan som en skådespelare han själv regisserar.

Annons
Annons

Sångerna och rösterna vill förstå – kanske till och med försöka förklara – kretsloppet vi är en del av. De måste det för att kunna leva vidare.

Ibland känns det som om jag inkräktar och, som lyssnare och åskådare, är i vägen, saknar behörighet och legitimitet att befinna mig så här nära familjen Cave.

Nick Cave & The Bad Seeds låter oss ta del av en lika makalös och unik som djupt smärtsam upplevelse. I sin intimitet saknar den nästan motstycke i rockhistorien.

”Ghosteen” är ett mausoleum av sorg och saknad byggt, inte av marmor utan av ängsblomster, morgonrodnad och dagg. En bukett av vita rosor knutet med ett sidenband på vilket Cave har skrivit några av det engelska språkets vackrast formulerade tankar om det svåraste, det mest plågsamma och otänkbara.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons