Nicole Nilsson i Tunisien tillsammans med vännen Amira. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Nicole Nilsson i Tunisien tillsammans med vännen Amira. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”De låter mig inte ens se mitt eget barn”

Nicole Nilssons sjuåriga dotter skulle bara hälsa på sin pappas släkt i Libyen under några veckor. När flickans elvaårsdag närmar sig har hon fortfarande inte kommit tillbaka. Då bestämmer sig Nicole. Hon ska hämta hem sitt barn.

Uppdaterad
Publicerad

Hon ger sig iväg hals över huvud, trots att hon har väntat och planerat resan i flera år.

I den lilla väskan finns bara några snabbt nedkastade plagg, ombytena är få och den enda tröjan alltför tunn. Trots att januarisolen sprider sitt skira ljus visar termometern knappa 15 grader. Hon gäspar efter den dygnslånga resan med många byten, från lägenheten i Gävle till Tunisien och ön Djerba. Drar den lilla koftan närmare omkring sig. Gömmer händerna i ärmarna medan lokalbefolkningen samlas på andra sidan torget. Uteslutande män, iförda dunjackor och tjocka halsdukar. Ur en ensam sprucken högtalare väller musik. Oljigt matos blandas med ett moln av rök och doften av nykokt arabiskt kaffe. Souvenirbutikerna öppnar en efter en.

33-åriga Nicole Nilsson har varit vaken hela natten och tänder huttrande ännu en cigarett. Vännen Amirah, som har stöttat henne i alla år och nu följt med ända hit, håller fram väskan och visar att det finns många paket kvar. Det är tur, för oron skapar ett osunt röksug. Nicole konstaterar med cigaretten kvar i munnen att ingen av de nio gånger hon tidigare varit i Tunisien var det så här kyligt.

Kanske är den knappa packningen en undermedveten handling? Att hämta hem sin egen dotter borde gå snabbt och vara enkelt. Tioåriga Julia är svensk medborgare och har ett svenskt pass. Och Nicole är hennes mamma. Men de har inte träffats på tre och ett halvt år.

Nicole talar med pappan i telefon, han är på väg till gränsen för att hämta dottern.
Nicole talar med pappan i telefon, han är på väg till gränsen för att hämta dottern. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

I Nicole Nilssons telefon finns några få bilder på dottern. Skatter som hon håller hårt och högt. Julia leende i den rosa klänningen. Julia dansande i den vita dräkten och i den grå klänningen med brodyr och där hon har blommor i håret.

På senare tid har de kunnat se varandra på sociala medier. Längtat tillsammans. Vinkat och lett. Nicoles bilder har fått nytt liv och hon har fått nytt hopp.

Snart ska de få träffas på nytt. ”Lukta på varandra”, som Nicole säger. Men det är inte enkelt att hämta hem ett kidnappat barn. Hela limpan med cigaretter kommer att ta slut – och fler efter den.

2016 var Nicole Nilssons liv rörigt. Det hade förvisso gått flera år sedan hon separerade från Julias pappa. Mannen som först fångade hennes uppmärksamhet på en lägenhetsfest i Gävle. Han som inte var inte som andra, utan hade gnistrande ögon och en bandana knuten om huvudet. Nicole minns att hon såg en särskild styrka i honom och att det var den som fick henne intresserad.

– Han såg ut som en krigare.

Deras kärlekshistoria blev kort, men i januari 2009 föddes Julia. Nicoles ”lilla hjärtegull”. Och föräldrarna enades i kärleken till flickan, om så inte till varandra. Åren därefter var stormiga. Det var svårt med utbildning, jobb och försörjning. När det var som värst ”blev det för mycket med alkoholen också”, enligt Nicole.

Annons

Julia bodde mer hos pappa i perioder medan Nicole sökte efter en nystart. Något som skulle få henne på fötter och ge henne tillräckligt med energi och mening för att ta tag i sitt liv.

Hon hade hört de monotona böneutropen eka under sina resor i Nordafrika och känt en dragning till islam under en längre tid. Julias pappa kom ursprungligen från det muslimska Libyen och även om han aldrig levt ett strikt religiöst liv, så fanns där en lockelse för Nicole. Ett lugn, kanske skulle det komma med religionen? När hon valde att täcka sig, konvertera, var hennes föräldrar och syskon skeptiska. För Nicole var det som att hitta hem.

Hon hade i samma veva träffat en ny man som delade både hennes religion och värderingar. De gifte sig och snart föddes en son. Nicole fick fullt upp med den lilla familjen och hon beskriver perioden som ”stressig”. Så när Julias pappa sommaren 2016 sa att han ville ta med deras dotter till Libyen under några veckor för att hälsa på farmor och farfar så sa hon ja. Ett par veckor, vad spelade det för roll? För en sjuåring skulle resan bli ett äventyr. Och vem kan och vill förneka sitt barn att knyta an till sina rötter?

Annons

Pappan bedyrade att Tripoli var säkert, trots att det bara gått fem år sedan landets diktator Muammar Gaddafi störtats. Nicole kände inte till det som rapporterades från Libyen, hur olika milsgrupper stred mot varandra, att IS hade flyttat fram sina positioner och att FN beskrev ett land i kaos utan fungerande sjukvård där 300 000 barn inte gick i skolan.

1/2

Nicole hann inte säga hejdå till Julia.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2

Nicole tittar på fotot på sin dotter hemma i lägenheten.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Hon var ändå nervös över att skicka sitt ”lilla hjärtegull” till ett ”så stökigt land”. Pappan lovade att de skulle vara försiktiga och att de skulle höra av sig under vägen.

Men Nicole hann inte ens säga hejdå. En dag hade de bara åkt.

Först efter några dagar fick hon ett livstecken och kunde andas ut, eller? Julia hade väl ändå låtit glad på telefonen trots den dåliga linjen? Nicole intalade sig att så var fallet.

Hur jag mådde då? Jag vet inte. Kanske skulle man kunna säga att jag var i ett slags chocktillstånd.

Veckorna gick och Julia skulle tillbaka till skolan, men ingenting hände. Ingen svarade och ingen ringde. Inga livstecken på sociala medier. Från Libyen hördes inget annat än sporadiska nyheter om oroligheter. Efter ytterligare några veckor var Nicole på bristningsgränsen.

Annons

Hon spelade in otaliga meddelanden med allt högre tonläge, men tystnaden var total.

– Hur jag mådde då? Jag vet inte. Kanske skulle man kunna säga att jag var i ett slags chocktillstånd. Kunde varken äta eller sova. Mådde psykiskt dåligt.

Nicole ska strax åka från Djerba i Tunisien till Tunis för att skaffa visum till Libyen.
Nicole ska strax åka från Djerba i Tunisien till Tunis för att skaffa visum till Libyen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Efter ytterligare några veckor hörde pappan av sig. Han berättade att Julias farfar låg för döden och ville ha barn och barnbarn omkring sig den sista tiden. Men att de skulle boka en återresa efter det.

Nicole hade inget annat val än hoppet. Hon krävde att de skulle resa hem till Sverige. Och han lovade att han och Julia skulle komma tillbaka, att det bara handlade om veckor.

När skolan startade igen efter sommaren var Julias stol tom. Nicole anmälde henne försvunnen. Den 11:e oktober 2016 väcktes åtal mot pappan. Egenmäktighet med barn.

Annons

När vi träffas hösten 2019 vinkar Nicole Nilsson från en barack på gården i stadsdelen Sätra i Gävle, omgiven av huskroppar som ser ut som inslagna paket utslängda på ett fält. Lägenheten där hon vanligen bor tillsammans med sin nye man och deras två gemensamma barn renoveras och alla hyresgäster är utlokaliserade till olika tillfälliga byggnader.

Det är svårt att på avstånd känna igen henne från de bilder jag sett på internet. Och vinden sliter i all plast och gör det omöjligt att höra vad hon säger. Men Nicole ser glad ut. Varnar för halkan vid den provisoriska entrén och berättar att hon har bytt sin fotsida hijab mot västerländska kläder – och turban. För att det är så hennes religion ”ser ut just nu”. Alla böner till trots så är Julia borta. Var exakt dottern befinner sig vet Nicole inte.

– Egentligen vet jag inte ens om hon lever, men gör hon det så bor hon sannolikt hos pappans familj i Tripoli. Men de låter mig inte prata med henne.

En stund senare sitter vi tysta tillsammans i det lilla köket utan fönster. Det är här Nicole lever sitt liv. Hon är sjukskriven och har svårt att sova för att hjärtat rusar så.

Annons

De låter mig inte ens se mitt eget barn. Jag har svårt att förstå varför.

Oron och saknaden efter Julia är svår att tala om. Det blir många förebråelser – ”hur kunde jag var så dum”, ”varför litade jag på honom” – blandat med kärleksbetygelser och småsaker som aldrig blev sagda när hon hade chansen.

– I början kunde jag ändå få kontakt med Julia på Messenger ibland. Hon berättade att hon hade det bra och verkade glad, men vartefter tiden gick så blev det allt mer sällan.

Efter tre månader ville dottern bara tala arabiska. Och sedan – tystnad.

– De låter mig inte ens se mitt eget barn. Jag har svårt att förstå varför.

Nicole visar en fotovägg med bilder på dottern som storebror har satt upp.
Nicole visar en fotovägg med bilder på dottern som storebror har satt upp. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole är långt ifrån ensam med sorgen över att mot sin vilja ha skiljts från sitt barn. Antalet fall där barn olovligen förts till eller från Sverige har ökat årligen sedan 2015.

Annons

Under 2019 landade 88 nya sådana ärenden, gällande sammanlagt 132 barn, på Utrikesdepartementets bord. Totalt har över 600 svenska barn olovligen skiljts från en eller båda föräldrarna de senaste fem åren.

Enligt UD klaras cirka 85 procent av ärendena upp, när internationella överenskommelser som Haagkonventionen är tillämpliga. Men många länder i exempelvis Mellanöstern har valt att stå utanför – och då är det betydligt svårare.

Om föräldrarna inte kan komma överens på frivillig väg så återstår ofta endast att processa i domstol, i ett land med helt andra lagar och regler.

Med Libyen finns inga avtal och för Nicole heller inga vägar in. Visst har det förekommit att privatpersoner lyckats hämta hem anhöriga med hjälp av smugglare och fixare på plats, men det krävs mycket för att betala för tjänster i en svårnavigerad gråzon. Nicole säger att hon har försökt – allt.

På UD:s hemsida är budskapet om Libyen klart: ”Utrikesdepartementet uppmanar svenska medborgare att lämna landet.”

Men hur?

Efter reklamen visas:
Nicoles kamp för att få hem sin kidnappade dotter

Plötsligt, i april 2018, tog allt ännu en ny vändning.

Annons

Nicole fick ett samtal och stod länge med telefonen i handen utan att riktigt kunna ta in vad som hade sagts. Pappan hade tagits av polisen redan på Arlanda efter att ha försökt ta sig in i Sverige. Men han hade kommit ensam. Julia var kvar i Libyen. Eller, det var i vilket fall vad han sagt till polisen.

Pappan dömdes till fängelse i ett år och sex månader. Nicole fick ensam vårdnad om Julia. Hon hade vid det här laget insett att det enda rimliga sättet att få hem dottern var att försöka få pappan att samarbeta, och hon fick stöd av sitt juridiska ombud. De krävde att han skulle kontakta sin libyska familj som med hjälp en fullmakt skulle kunna ta Julia till den tunisiska gränsen, där Nicole skulle kunna hämta upp henne.

Det var en plan, men turerna skulle bli många.

I förhör förklarade pappan att han inte kunnat skicka brev till familjen i Libyen för att postgången inte fungerar, och att han inte haft tillräckliga möjligheter att ringa eftersom han sitter på anstalt med restriktioner. Några kontaktförsök hade registrerats, men faktum kvarstod. Tiden gick och Julia var kvar i Libyen. Hennes pappa satt i svenskt fängelse och mamman i en lägenhet i Gävle.

Annons
1/2

En tidig morgon i januari kommer att sms från Nicole. De är på väg till Djerba i Tunisien.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2

Nicole och Amirah i Djerba, i väntan på att pappan ska återvända med dottern.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

När datumet för frigivning närmade sig blev Nicole allt nervösare.

– Jag är rädd att han ska dra till Libyen direkt och försvinna. Då får jag aldrig se min dotter igen.

Hon anmälde honom på nytt och han dömdes ytterligare en gång för att han inte gjort tillräckligt för att sätta modern eller svenska myndigheter i kontakt med Julia och pappans libyska familj.

Men i slutet av 2019 har Nicole tänkt om. Hon säger att han har förändrats under tiden i fängelset.

– Jag är tvungen att lita på min magkänsla. Jag tror att han också längtat så mycket efter Julia.

Jag fick säga till henne att jag älskade henne och att jag tänkte på henne och längtade. Hon sa ”gråt inte mamma”.

Direkt efter frigivningen tar pappan tåget till Gävle. Nicole möter honom på stationen. Hon tycker att han ser sliten ut, men de lyckas sitta ned och talas vid i lugn och ro. Han ger inga svar på varför han valt att först stanna i Libyen med Julia och sedan åka hem på egen hand, men mumlar om att han nu vill ställa allt till rätta.

– Så ringde han upp sin familj och jag fick se Julia för första gången på över ett år. Hon var så vacker. Jag fick säga till henne att jag älskade henne och att jag tänkte på henne och längtade. Hon sa ”gråt inte mamma”, berättar Nicole på telefonen.

Annons

Innan vi lägger på frågar hon:

– Om vi åker för att hämta Julia, följer ni med då?

En tidig morgon i januari kommer att sms från Nicole. De är på väg till Djerba i Tunisien. Hon, vännen Amirah och pappan ska tillsammans hämta hem Julia. Pappans libyska familj har sagt att de är med på att låta flickan åka till Tunisien och vidare till Sverige – om pappan tar emot henne på den tunisiska sidan.

Två dygn senare sitter vi tillsammans på torget i Djerba och väntar. Nicole säger att hon inte vill att jag skriver något om att hon röker, för kanske kommer inte Julia att gilla det. Men så tittar hon ut över andra som samlats över en kaffe och konstaterar att hon är i gott sällskap.

– Jag hade tänkt sluta, men inte nu. När Julia kommer då är det färdigt med det här.

Hon fimpar resolut.

I telefonen har hon en ny skatt: en bild där Julia packat flera resväskor. Ett par jeans ligger noggrant vikta och hennes pass är redo – både det libyska och det svenska. I kväll ska det ske. Då ska Nicole efter tre och ett halvt år få träffa sin dotter igen. Hon har gång på gång sett ögonblicket för sitt inre. Som en filmscen där de faller i varandras armar. Hon sluter ögonen och drar ett djupt andetag. Förnimmer doften.

Annons

Och pappan, var är han?

– Han kunde inte vänta, utan åkte redan tidigt i morse innan solen gick upp mot gränsen.

Men hur...

Nicole avbryter.

– Jag måste lita på honom. Jag ser i hans ögon att han också längtar. Och utan visum så kommer han inte över gränsen. Det är särskilda chaufförer som kör ända till gränspassagen. I dag är dagen jag ska få hålla Julia i mina armar. Insha'Allah.

Timmarna verkar ha fastnat. Klockan sliter för att få varje halvtimme, timme, att passera. Nicole promenerar längs med havet utan att se. Går in i små butiker utan att handla och beställer mat som inte går åt. Pappan skickar hela tiden sporadiska uppdateringar om resan i full fart på dåliga vägar. Men så blir det tyst.

Nicole tänder en cigarett.

– Jag vet vad ni tänker.

Vi skiljs åt.

Strax före midnatt får jag ett meddelande: ”Julias pappa har tagits av polisen vid den libyska gränsen!”

Nicole väntar på att pappan och dottern ska komma tillbaka.
Nicole väntar på att pappan och dottern ska komma tillbaka. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Eftermiddagen dagen därpå. Samma torg. Samma sol. Men Nicoles ögon är släckta.

Vad som exakt hänt är svårt att reda ut. Pappan har berättat att det var nära att han fick tag på Julia. Hon var, enligt honom, på ett hotell på andra sidan gränsen dit hans farbror tagit henne. Men eftersom pappan saknade visum och ett giltigt libyskt pass så tog gränspolisen honom i förvar över natten.

– Han lät ledsen i telefonen.

Pappan har huvan uppfälld på den tjocka militärgröna jackan och försöker stryka det tjocka håret tillrätta när han dyker upp på andra sidan torget. Han hälsar med en avmätt vinkning och tittar sedan ned i bordet. Han vill inte bli intervjuad. Absolut inte fotograferad.

– Jag vill bara ha min dotter hit. Göra rätt, som man ska, säger han.

Och vad är det?

– Att hämta Julia.

Handen signalerar avstånd.

– Vi får göra ett nytt försök. Inga problem. Men vi måste ha visum, säger han och tittar åt Nicoles håll.

Hon torkar tårarna, tittar bort.

– Då får du ordna det för jag åker inte utan min dotter.

Nicole får telefonsamtal från pappan som vid gränsen till Libyen misslyckats med att få över dottern.
Nicole får telefonsamtal från pappan som vid gränsen till Libyen misslyckats med att få över dottern. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Nicole ringer svenska UD, försöker få råd och stöd. Kan hon åka till gränsen utan att riskera att bli kidnappad? Kan de tala med den libyska ambassaden i Tunis om visum, finns hjälp att få? Alla svar pekar åt samma håll, myndigheten avråder från alla inresor i landet.

Dagarna går. Ingenting händer. Pappan och Nicole försöker umgås för att de måste. Han betalar hotell, mat och ett ombyte kläder med pengar han säger att han fått av sin farbror. Det blir varmare, men Nicole behåller koftan på.

Så ringer telefonen. Pappan och Nicole pratar båda med Julia på Facetime. Hon frågar när de kommer och hämtar henne. Båda föräldrarna bedyrar att det ska ske snart. Att de längtar och älskar.

Frustrationen tycks bli stor för pappan, som fäller upp kapuschongen på den nu alldeles för varma jackan. Han vänder bort ansiktet.

Kan du berätta om Julia, hur är hon?

– Alltid glad. En liten prinsessa som gillade sina dockor. Och Julia har ju bott mest hos mig. Hon går i skolan i Libyen. Är duktig på matematik, engelska och franska. Hon förstår svenska, men det är bara jag som pratat svenska med henne, säger han.

Annons

Vad känner du just nu?

– Usch, det är klart att ett barn måste ha sina föräldrar hos sig. Och jag saknar henne. Men nu, med allt som hänt med mig, jag vet inte hur det kommer att bli.

Det är tungt som fan. Det känns som om allt det här har hållit på i 20 år.

Att du suttit i fängelse menar du?

– Hon vet det, men jag försöker göra allt rätt nu. Det är tungt som fan. Det känns som om allt det här har hållit på i 20 år. Jag ska inte ge upp. Vid Gud hoppas jag hon kommer till oss snart.

Han reser sig upp och vill gå.

Men varför gjorde du det, tog med henne och sedan lämnade din dotter?

Lång tystnad.

– Jag önskade att hon skulle känna alla. Alla i min familj.

Vad säger din libyska familj om att nu vill ta henne till Sverige?

– Det är mitt barn och jag som bestämmer. Jag vill bara att allt ska bli det bästa nu. Vi kommer att få hem Julia om Gud vill. Insha'Allah.

Nicole och Julias pappa.
Nicole och Julias pappa. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Jag och fotograf Magnus Hjalmarson Neideman flyger hem, medan Nicole och pappan reser till Tunis för att skaffa visum. På vägen dit somnar busschauffören. I sista sekund lyckas en passagerare ta tag i ratten och styra upp på vägen igen.

Med Guds hjälp klarade de sig, förklarar Nicole på sms. Men processen med visum drar ut på tiden och pengarna sinar. Uppdateringarna i sociala medier blir allt färre och mörkare till sin karaktär.

Nicoles man och barn hemma i Sverige börjar bli oroliga och till sist bestämmer sig pappan och Nicole för att dela på sig. Han ska ensam ta sig till gränsen och hämta Julia för att sedan komma efter. Nicole och vännen Amirah sätter sig på ett plan till Sverige.

På Facebook postar Nicole: ”Snart ses vi. Älskar dig.” Och en bild på Julia.

Försommar i Sverige är ungefär som mitt i vintern i Tunisien, men den stora skillnaden att det blommar i dikeskanten i Sätra. Det har gått sex månader sedan vi sågs sist.

Nicole har fått flytta tillbaka in i hyreshuset som fortsatt är inslaget i plast. Nu fladdrar hennes hår fritt i vinden, medan kjolen fortsatt är lång. Jag vill fråga varför hon tagit av turbanen, men hejdar mig i sista stund. För hur mår hon egentligen?

Annons

Orden sköljer ur henne som om hon vill säga allt på bara en enda utandning. Ilska, avgrundssorg, uppgivenhet och känslan av att hon aldrig får ge upp sätter olika färg på berättelsen.

Han har skrivit att om jag betalar skadeståndet som han är skyldig och ger honom halva vårdnaden så kan jag få träffa Julia – i Libyen.

Hon har kvar jobbet, men lider av stressymptom. Är tacksam. Har man och barn som behöver henne. Känner kärlek. Vacklar i sin tro. Har ännu en gång förlorat kontakten med Julia, som nu fyllt elva år. Svenska myndigheter står fortsatt handfallna. Pappan är försvunnen i Libyen och har lagt upp en ny bakgrundsbild på Facebook med texten: ”Any man can be a father, but it takes someone special to be a dad”.

Nicole känner skam över att ännu en gång ha blivit lurad. Och att ingen ens kan berätta hur Julia mår...

Vad skulle du ha gjort annorlunda?

Hon skakar på huvudet.

– Ja, säg det.

Nicole berättar om en konversation på Messenger med pappan där han berättar att de kommer att stanna i Libyen för alltid.
Nicole berättar om en konversation på Messenger med pappan där han berättar att de kommer att stanna i Libyen för alltid. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Har du någon kontakt med pappan?

– Han har skrivit att om jag betalar skadeståndet som han är skyldig och ger honom halva vårdnaden så kan jag få träffa Julia – i Libyen. Han säger dessutom att hans mamma har fått vårdnaden om Julia där. Du hör ju själv.

Det är dags för oss att lämna Nicole, som lovar att höra av sig om något av intresse händer. Hon tänder en cigarett och vinkar. Vinden sliter i plasten.

I soffan i vardagsrummet ligger en sönderkramad kudde med ett tryckt fotografi av Julia.

Fotnot: Julia heter egentligen något annat.

Nicole talar med pappan i telefon, han är på väg till gränsen för att hämta dottern.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole hann inte säga hejdå till Julia.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole tittar på fotot på sin dotter hemma i lägenheten.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole ska strax åka från Djerba i Tunisien till Tunis för att skaffa visum till Libyen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole visar en fotovägg med bilder på dottern som storebror har satt upp.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

En tidig morgon i januari kommer att sms från Nicole. De är på väg till Djerba i Tunisien.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole och Amirah i Djerba, i väntan på att pappan ska återvända med dottern.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole väntar på att pappan och dottern ska komma tillbaka.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole får telefonsamtal från pappan som vid gränsen till Libyen misslyckats med att få över dottern.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole och Julias pappa.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nicole berättar om en konversation på Messenger med pappan där han berättar att de kommer att stanna i Libyen för alltid.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman