Annons

Niklas, 29: Vill unga i dag inte ha några vänner?

”Min ensamhet var som störst när jag flyttade hem efter några år utomlands. Att vara introvert, ’nörd’ och mobbad som barn hade gjort mig distanserad till jämnåriga”, skriver 29-åriga Niklas som frågar psykolog Jenny Jägerfeld om varför det är så svårt att få nära vänner.

Publicerad
Åter i hemstaden Uppsalas uteliv kände 24-årige Niklas hopplös ensamhet. Nu ifrågasätter han ungas vilja till nära vänskap. SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld svarar.
Åter i hemstaden Uppsalas uteliv kände 24-årige Niklas hopplös ensamhet. Nu ifrågasätter han ungas vilja till nära vänskap. SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld svarar. Foto: Vilhelm Stokstad/IBL och SvD

Fråga: När jag som 24-åring flyttade tillbaka till min hemstad Uppsala för att fortsätta studera var jag inställd på att bli utåtriktad och umgås med andra jämnåriga. Tidigare föredrog jag att umgås med äldre. Det var lättare sagt än gjort eftersom jag var tvungen att lära mig grundläggande saker som att prata med främmande människor på fest, följa med ut på nattklubb, ja bara att ta en lunch dränerade min energi.

Idag, fem år senare, gillar jag att umgås med andra och känner inte samma hopplösa ensamhet som då. Men det jobbigaste med ensamheten har jag aldrig förlikat mig med, och det är unga människors bristande engagemang och vilja till att umgås. I arbetslivet tror många att jag har jättelätt för att få vänner eftersom jag småpratar med alla. Fast ärligt sagt är det i stort sett ingen som tar vid för att fördjupa vår relation.

När jag var yngre sa min mamma att för att få en vän var man tvungen att träffa 100 personer. Det visade sig vara helt sant, med det brutala tillägget att den där enda personen av de 100 är man tvungen att umgås med i flera år för att komma nära. Dessutom hör jag människor säga att det blir svårare med åldern att få vänner. Så jag funderar på om det är riktigt illa ställt nu som ung – hur illa blir det då inte som äldre?

Annons

Det sägs att ensamheten har ökat i samhället och att det är ett stort problem numera. Men detta känns paradoxalt då jag själv ju inte märker av något särskilt stort behov av vänskap bland unga. Hur kommer det sig? Accepterar unga helt enkelt sin ensamhet, eller umgås med ”ytliga bekantskaper” i brist på annat?

Många jämnåriga bekanta som jag träffar ibland visar verkligen att de uppskattar att vara med mig, och att vi måste hålla kontakten. Men om jag inte hör av mig så dör kontakten oftast ut. Varför är människor så passiva när de verkar vara så genuint glada i en när man väl träffas?

/Niklas Ylander

Jenny Jägerfeld: Du skriver att de unga människor du har träffat på inte visat något särskilt engagemang för att umgås eller något behov av att utveckla relationen till vänskap. Man skulle kunna närma sig din fråga på lite olika vis. Antingen stämmer din iakttagelse och unga människor är generellt mindre intresserade av att skaffa vänner. I så fall kan du fundera över om du skulle fortsätta att knyta vänskapsband med andra som är äldre än du?

Det kanske är något man ”hamnar” i mer oreflekterat, för att det kräver mindre än att anstränga sig och ta kontakt och träffa människor IRL.

Min erfarenhet som psykolog är dock inte att ungas behov av vänner eller djupare kontakter är lågt. Däremot känner sig många ensamma, precis som du beskriver.

Det kan handla om att vissa stannar hemma mer idag för att det är så lätt att roa sig eller fördriva tiden genom att spela spel, kolla på film, surfa runt. Men att det kanske är något man ”hamnar” i mer oreflekterat, för att det kräver mindre än att anstränga sig och ta kontakt och träffa människor IRL (In Real Life). Då undviker man risken att bli avvisad eller att känna sig konstig, men man får inte vara med om vinsterna som ett mer aktivt socialt umgänge skulle kunna innebära. En del umgås också med människor mer online, genom att spela dataspel ihop eller chatta och är nöjda med det.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att de du träffar inte är så intresserade av att knyta nya vänskapsband av någon anledning. De kanske redan har för mycket att göra eller så många sociala kontakter att de helt enkelt inte hinner med att knyta nya djupare band. Då kanske du letar efter vänner på fel ställe? Ett bra sätt att hitta nya vänner är ofta via intressen. Du skriver att du är nörd. Finns det något särskilt du har ”nördat in dig” på? Eller har du något intresse du skulle vilja utveckla?

Ett tredje alternativ är att du tar kontakt eller försöker utveckla vänskap på ett sätt som av någon anledning inte fungerar så bra. Sociala färdigheter är inte bara något man har med sig, utan något man måste öva på, precis som du också så aktivt har gjort.

Du skriver att det faktum att du är introvert, nörd och var mobbad som barn gjorde dig väldigt distanserad emot jämnåriga. Det är begripligt att man vill distansera sig om man har blivit mobbad, men tror du att något av den här distansen finns kvar i ditt sätt att relatera? Att du är rädd för att bli illa behandlad eller avvisad och därför har kvar gamla strategier att förhålla dig som kanske var funktionella då, men som inte är det längre?

En sak som jag ibland brukar råda klienter som kommer till mig med liknande funderingar som de du har, är att fråga någon som känner dem väl, som är välvilligt inställd och som de litar på, vad den personen tycker att de gör som fungerar bra när det kommer till att ta kontakt med och kommunicera med andra, och vad de tycker att de skulle kunna utveckla.

Det är ett otroligt viktigt och stort steg du har tagit för att aktivt förändra din situation.

Ibland har de fått höra på att de borde ställa lite mer frågor och lyssna bättre. Ibland att de har en tendens att få andra att känna sig korkade. Ibland att de skulle kunna berätta lite mer personliga saker om sig själva. Ibland att de har en benägenhet att dra sig undan och skulle kunna ta mer initiativ för att ses.

Vissa av de här sakerna har de varit medvetna om att de gör, andra har de inte haft en aning om. Visst kan det vara jobbigt att höra, men medvetandegörandet kan bidra till att man aktivt kan jobba på att förändra sitt beteende. De har också fått höra otroligt fina saker om vad de gör som fungerar bra som de då har kunnat göra mer av.

Vissa människor är sämre på att höra av sig trots att de egentligen vill ses. I de fallen som du beskriver får du fundera på om det är okej för dig att vara den som är mer drivande i att ses eller om det är något du skulle vilja ta upp med den andre? Ganska ofta kan man uppleva att man är mer drivande i sitt kontaktsökande än vad andra faktiskt upplever.

Det låter verkligen som om du har gjort stor ansträngning för att utmana dig själv i sociala situationer och utveckla dina sociala sidor vilket har lett till att du nu med lätthet kan småprata med andra på ditt jobb och att du märker att människor uppskattar att vara med dig. Det är ett otroligt viktigt och stort steg du har tagit för att aktivt förändra din situation.

Jag hoppas att du med din goda reflekterande förmåga, din ihärdiga ambition och mitt svar åtminstone har fått ytterligare någon idé om hur du kan fortsätta med det arbete du redan påbörjat.

Annons
Annons

Åter i hemstaden Uppsalas uteliv kände 24-årige Niklas hopplös ensamhet. Nu ifrågasätter han ungas vilja till nära vänskap. SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld svarar.

Foto: Vilhelm Stokstad/IBL och SvD Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons