Annons
Recension

BarndomstolenNilsson är lyhörd för tomheten bakom orden

Under strecket
Publicerad

Barndomstolen

Författare
Ulf Karl Olov Nilsson
Genre
Poesi
Förlag
Norstedts

78 s.

Barndomen som dom, som ett tillstånd man inte valt men ändå måste genomleva, eller genomlida, som en följd av ett beslut någon annan fattat. Det är inget ljust porträtt av barndomen som målas upp i Ulf Karl Olov Nilssons tolfte bok Barndomstolen . Så entydigt mörkt är det förvisso inte, snarare då präglat av en sorts absurdism som är så kännetecknande för författaren.

Ulf Karl Olov Nilsson, känd som Ukon, prövar utsagor. Hans dikt kan föra tankarna till filosofen Ludwig Wittgenstein, som ansåg att filosofi var något som egentligen borde diktas. Där Wittgenstein utforskar världen genom att syna våra språkspel, är Ukons utforskning något mer inriktad på jargong, och på ordens sinnliga kvaliteter.

Här ställs meningar bredvid varandra, sådant vi tänker eller säger, i en sorts listdikt. ”Det enda en människa egentligen äger är sin egen kropp” följs av ”Det enda en människa inte äger är sin egen kropp”, som i sin tur följs av ”Det finns en tendens hos medvetandet att vara för vissa saker” och mot andra, som i sin tur följs av ”Barnet som sväljer eller spottar ut”.

Annons
Annons

Dessa meningar hör till bokens första del, ”Värdetautologin”, som synar värde och värderelaterade ord och uttryck. De bereder grunden för bokens andra del, ”Barndomen”. Ukon följer linjen från värde till barndom, kunde man kanske säga. Men barndomen genomlevs här av en vuxen: ”Jag vet inte hur det är att vara barn för jag har varit barn.”

På så sätt ifrågasätts här vår tillrättalagda bild av det gåtfulla med barndomen, och öppnas mot en betydligt mer grundläggande gåtfullhet. ”Det kan inte se in i sin egen mun”, ”Det vet inte att det tänker”. Betydelsekontrasterna är en sorts färger eller toner; läsaren får själv ta ställning till vad som klingar falskt och vad som klingar sant. Vissa påståenden ter sig först sanna, men upplöses snart, och vice versa.

Samtidigt kan ”Barndomstolen” läsas på flera olika nivåer, man anar också ett biografiskt präglat diktjag som rör sig i och kring Göteborg, och man ser konturerna av ett etos som är omisskännligt i sin blandning av absurdism och angelägenhet. I sin uppdelning i två övergripande tematiska helheter är ”Barndomstolen” mer koncentrerad än Ukons tidigare böcker, men tematiken är samtidigt så vid att allt möjligt ryms med; det är långt ifrån bara värde eller barndom som synas i sömmarna.

Det är hur vi talar om och kring våra liv som intresserar Ukon, han är lyhörd för den tomhet våra formuleringar ständigt gränsar till, för språket på tomgång. Risken är att detta grepp stelnar i maner. Att det inte gör det vittnar om att det i lägre grad är formen än innehållet som intresserar Ukon; det innehåll våra former har.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons