Annons

Slagen, ignorerad, nobbad – och vår nästa statsminister?

Besegrad av Fredrik Reinfeldt. Ignorerad av Carl Bildt. Nobbad av Bo Lundgren. Ulf Kristerssons resa till toppen i Moderaterna har varit lång och mödosam. Efter 25 år får han äntligen chansen. Men har han vad som krävs för att bli statsminister?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ulf Kristersson.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 2

Gösta Bohman (M), politiker, i sitt sommarresidens på Sundskär i Stockholms skärgård 1991.

Foto: Björn Larsson AskBild 2 av 2

Ulf Kristersson.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 1
Ulf Kristersson.
Ulf Kristersson. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Gösta Bohman begravdes i en enkel träkista. Precis som han hade önskat. Den var omgiven av levande ljus och dekorerad med stenar och drivved som barn och barnbarn plockat på Sundskär, hans älskade skärgårdsö.

Den närmsta familjen satt på första bänkrad, flickorna med vita rosetter i håret. Framför dem: ett hav av blomsterkransar i blått och gult.

Sakta defilerade partivännerna förbi kistan till tonerna av Calle Schewens på dragspel.

De var många som ville ta ett sista farväl av den tidigare Moderatledaren, han som under sjuttiotalet gjorde det gamla högerpartiet folkligt och liberalt. Som lade grunden före de kommande decenniernas valframgångar.

Nu hade han somnat in.

Utanför Engelbrektskyrkan föll ett stilla regn.

Just den här sensommaren – 1997 – noterade Moderaterna 35 procents stöd i väljarmätningar. Mer än så har partiet aldrig haft, varken förr eller senare. Men den främsta anledningen till de höga siffrorna stavades Carl Bildt, då närmast omåttligt populär M-ledare, och han var i sin tur betydligt mer intresserad av att mäkla fred på Balkan än att syssla med svensk inrikespolitik och på väg bort.

Annons
Annons

Frågan var vem som skulle ersätta honom.

Den det talades och skrevs mest om vid den här tidpunkten var Ulf Kristersson, riksdagsledamoten som nyligen hade varit huvudförfattare till det omdebatterade partimanifestet ”Land för hoppfulla” – och som ihärdigt drev på för en förnyelse och föryngring i Moderaterna.

Den enda i hela partiet som hörde av sig när Kristersson publicerade sitt livs första debattartikel var Gösta Bohman.

Strax före Bohmans begravning hade han fått frågan i Aftonbladet: Kan du tänka dig att bli partiledare?

– Jag har ofta fått frågan, fast alla journalister vet att den är omöjlig att
besvara. Säger man ja anses man på goda grunder som dum i huvudet och därmed diskvalificerad från jobbet. Svarar man nej tror alla ändå bara att det är falsk blygsamhet. Kom tillbaka om tio år så ska du få ett svar, sa Kristersson.

Men det blev inget partiledaruppdrag varken den gången eller tio år senare. Partitoppen ville annat.

Det skulle dröja 20 år innan Ulf Kristersson till slut fick frågan – och tackade ja.

I slutet av september i år föreslogs han av en enig valberedning att efterträda Anna Kinberg Batra som partiordförande. På köpet fick han en lång att-göra-lista: han måste ena ett splittrat parti, väcka liv i det borgerliga samarbetet och vända den pågående moderata opinionskrisen.

Allt inom ett år, innan svenskarna går till valurnorna nästa gång.

Hur det ska gå till? Något riktigt svar gav han inte när han mötte pressen på Moderaternas nya partikansli i Stockholm. Däremot talade han i varma ordalag om Gösta Bohman som en inspirationskälla och viktig gestalt i sitt liv.

Annons
Annons

Gösta Bohman (M), politiker, i sitt sommarresidens på Sundskär i Stockholms skärgård 1991.

Foto: Björn Larsson AskBild 1 av 1
Gösta Bohman (M), politiker, i sitt sommarresidens på Sundskär i Stockholms skärgård 1991.
Gösta Bohman (M), politiker, i sitt sommarresidens på Sundskär i Stockholms skärgård 1991. Foto: Björn Larsson Ask

Han lovade att slå vakt om Bohmans liberalkonservativa ideologi – den som många politiska kommentatorer numera dömer ut som svårförenlig med de politiska konfliktlinjer som dominerar i dag; där liberala M-väljare flyr till Centerpartiet och de mer nationalkonservativa går till Sverigedemokraterna.

– De som tror att här finns en motsättning har fundamentalt fel. Det är jag helt övertygad om. Det finns ingen motsättning mellan frihet och ansvar, det finns ingen motsättningen mellan rättigheter och skyldigheter, det finns absolut ingen motsättning mellan öppenhet och ordning. Det här är vårt idéarv, det är precis lika giltigt som när Gösta Bohman på allvar formulerade det, sa Kristersson.

Som Muf-ordförande 1988 – 1992 tillhörde Kristersson den nyliberala fåran: han förespråkade fri invandring, privatisering av socialförsäkringarna och nedläggning av public service. Han var full av idéer, självsäker och kaxig. Kallade statsminister Ingvar Carlsson för ”en intellektuell katastrof” och den socialdemokratiska regeringen för ”en samling banditer”. Han lät också hänga ut moderata kommunalråd som höjde skatten med namn och telefonnummer – och en uppmaning om att kontakta ”svikarna”.

I ett kvarts sekel har frågan om Ulf Kristersson har vad som krävs för att leda Moderaterna hängt över honom.

Annons
Annons

Bland den moderata aristokratin var meningarna om den temperamentfulla gossen från sörmländska Torshälla delade. Den enda i hela partiet som hörde av sig när Kristersson publicerade sitt livs första debattartikel var Gösta Bohman: ”Jag håller inte alls med dig, men du argumenterar ganska väl”, sa den gamle partiledaren när han ringde.

Efterhand såg tungviktare som Per Unckel, Gunnar Hökmark och Olof Ehrenkrona potentialen hos Kristersson. Men från det högsta hönset, Carl Bildt, var ointresset totalt: en gång under Muf-åren lyckades Kristersson tjata sig till en lunch med partiledaren, men som vanligt satt Bildt mest och bläddrade i sina papper och lyssnade knappt.

När Bo Lundgren efterträdde som M-ledare 1999 erbjöd Kristersson sina tjänster. Han var nu en central person i Moderaterna och såg framför sig ett tung roll – gärna partisekreterare. Återigen fick han nobben: ”Han ville inte ha mig till någonting” förklarade Kristersson senare.

Efter det lämnade Kristersson riksdagen, tog jobb i it-branschen och blev så småningom kommunalråd i Strängnäs och socialborgarråd i Stockholm. På behörigt avstånd från rikspolitiken kunde han se på hur Fredrik Reinfeldt – hans stora rival sedan ungdomsåren – klättrade till toppen av Moderaterna och intog Rosenbad.

Anledningen till att den mer lågmälde och eftertänksamme Reinfeldt drog det längsta strået var egentligen detsamma denna gång som vid det beryktade slaget i Lycksele 1992, där Kristersson petades bort som MUF-ordförande av Reinfeldt med röstsiffrorna 58–55.

”Kristersson var för angelägen, för smart, för driven, för otålig och inte tillräckligt strategisk och cool för att nå sitt mål”, som journalisten Anita Kratz sammanfattar det i sin biografi över Reinfeldt.

I ett kvarts sekel har frågan om Ulf Kristersson har vad som krävs för att leda Moderaterna hängt över honom. Det är nu, vid 53 års ålder, som han måste bevisa vad han går för. Om han kan vinna val. Och viktigare: Om han kan få väljarna att se honom som en statsminister.

Den resan har han redan påbörjat.

– Med åren har jag blivit ganska pragmatisk, försäkrade Kristersson när valberedningens ordförande Lars-Ingvar Ljungman presenterade honom.

– I min värld är vi ett parti för hoppfulla. Vi ser problem, vi löser problem, vi tror att världen blir bättre av vårt arbete.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons