Annons

Nobelpriskonserten 2018Nobelkonsert som befäster ritualerna

Nobelkonserten 2018 med Kungliga Filharmonikerna dirigerade av Karina Canellakis och med Lisa Batiashvili på violin. ”Trots invändningarna [mot repertoarvalet] är det förstås ljuvligt att se Lisa Batiashvili i en flödande poetisk, och bitvis euforisk, gestaltning av Tjajkovskijs konsert”, skriver Sofia Nyblom.
Nobelkonserten 2018 med Kungliga Filharmonikerna dirigerade av Karina Canellakis och med Lisa Batiashvili på violin. ”Trots invändningarna [mot repertoarvalet] är det förstås ljuvligt att se Lisa Batiashvili i en flödande poetisk, och bitvis euforisk, gestaltning av Tjajkovskijs konsert”, skriver Sofia Nyblom. Foto: Niklas Elmehed

Mer samtid och färre klassiska standardverk på Nobelkonserten. Det önskar sig SvD:s Sofia Nyblom som likväl njuter av den georgiska violinisten Lisa Batiashvilis konstnärliga patos och dirigenten Karina Cannellakis karisma.

Under strecket
Publicerad

Karina Canellakis, dirigent, och Lisa Batiashvili , violin, i Konserthuset.

Foto: Niklas Elmehed Bild 1 av 1

Nobelpriskonserten 2018

Genre
Konsert
Medverkande
Lisa Batiashvili, violin. Kungliga Filharmoniska orkestern
Var
Konserthuset

Dirigent: Karina Cannelakis. Verk: A-S Söderqvist ”Movements”; P Tjajkovskij Violinkonsert samt Symfoni nr 4

Ritualer har sin oavvisliga fascination, inte minst för att formens stränghet ger relief åt avvikelserna. Det gäller förstås även den årliga Nobelprisutdelningen och dess upptakt, Nobelpriskonserten. För sedan detta tillägg till festligheterna uppstod år 2005 kan jag inte påminna mig att man en enda gång utmanat världens intelligentaste hjärnor genom att låta deras tankar dansa till musik från vår egen tid. Eller, till musik av en kvinna, ledd av en kvinna. Och vilket bättre tillfälle att bryta rutinen än detta år, då priset till den litterära berättarkonsten frusit inne på grund av en man.

Allra modigast hade förstås varit att beställa helt ny musik. Och någon dag vore det förlösande att höra en Nobelkantat tillägnad dramat kring kvällens enda närvarande ledamot från Svenska Akademien: Sara Danius, som iklädd leopardmönstrad paljettkaftan och platåskor uppbär exildrottningens stolthet och smärta.

Titeln syftar på flyktingkrisen och vår tids folkrörelser

Vid årets Nobelpriskonsert gör man det näst bästa och väljer ett relativt nyskrivet stycke. Jazzmusikern Ann-Sofi Söderqvists ”Movements” får slå upp dörrarna till 2000-talet. Det är ett attraktivt men okontroversiellt verk med stänk av symfonisk jazz, som får ett ljummet mottagande. Titeln syftar på flyktingkrisen och vår tids folkrörelser, och den ödesmättade trumpetfanfaren i inledningen slår en elegant båge till den snarlika inledningen till kvällens avslutande verk, Peter Tjajkovskijs Symfoni nr 4.

Annons
Annons

Karina Canellakis, dirigent, och Lisa Batiashvili , violin, i Konserthuset.

Foto: Niklas Elmehed Bild 1 av 1

När solisten, georgiska violinisten Lisa Batiashvili gör entré för att spela ett av standardverken i repertoaren, Tjajkovskijs Violinkonsert, är jag nog inte ensam om att önska att man låtit dörren till 2000-talet stå öppen. Valet att para Söderqvist med inte mindre än två verk av Tjajkovskij framstår som märklig inte minst av praktiska skäl. Att döma av applåderna som bryter av mellan snart sagt varje sats i både violinkonserten och symfonin skulle en modern, genomkomponerad konsert vara lättare för en ovan publik att ta till sig än den tredelade klassiska formen.

 Karina Canellakis, dirigent, och Lisa Batiashvili , violin, i Konserthuset.
Karina Canellakis, dirigent, och Lisa Batiashvili , violin, i Konserthuset. Foto: Niklas Elmehed

Men framförallt handlar det förstås om tematiken. Det vore mycket mer meningsfullt att få höra Anders Hillborgs bluesigt-orientaliska Violinkonsert, som Batiashvili uruppförde här så sent som 2016. Ett verk vars rapsodiska sorgesång och arabiska sväng tydligare speglar den existentiella förvirringen hos både migranter och populister. Trots invändningarna är det förstås ljuvligt att se Lisa Batiashvili i en flödande poetisk, och bitvis euforisk, gestaltning av Tjajkovskijs konsert.

... tillsammans med Karina Canellakis leder hon ensemblen i ett lågmält men klart formulerat rop på hjälp, som borde höras ända till världens ledare i Katowice.

Annons
Annons

I extranumret kopplar dock Lisa Batiashvili sitt konstnärliga patos till sitt civilkurage. För Hillborg finns faktiskt med på ett hörn, i ett svävande arrangemang av J S Bachs melankoliska koral ”Ich rufe zu dir, Herr Jesu Christ”. Lisa Batiashvili samlar stråkarna i orkestern omkring sig, och tillsammans med Karina Canellakis leder hon ensemblen i ett lågmält men klart formulerat rop på hjälp, som borde höras ända till världens ledare i Katowice.

Märkligt nog känns ödmjukheten inför livsvillkoren hos Bach denna kväll modernare än svängningarna mellan optimism och desperation i Tjajkovskijs temperament. För det är som om romantikens krav på självförverkligande blivit motorn bakom den skenande teknologiska utveckling vars ödesdigra konsekvenser några av årets Nobelpristagare försökt få bukt med.

Kanske är det en sådan tanke som ligger bakom dirigenten, karismatiska Karina Cannellakis, initiativ att hålla tal till pristagarna och publiken. Hon pekar på musikens förmåga att bygga gemenskap och överbrygga skillnader, innan hon slår in Kungliga Filharmonikerna i en distinkt och dansant tolkning av Tjajkovskijs symfoni som inspirerar till stående ovationer. Så föds ännu en variation på riten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons