Annons

Nobelpriset i litteratur har varit på nedgång länge

Dario Fo, Elfriede Jelinek, Svetlana Aleksijevitj och Bob Dylan.
Dario Fo, Elfriede Jelinek, Svetlana Aleksijevitj och Bob Dylan. Foto: Cornelius Poppe/TT, Rudi Blaha/TT, Claudio Bresciani/TT, Chris Pizzello/TT

KULTURDEBATT | Redan innan Akademiens kris briserade befann sig Nobelpriset i litteratur i ett beklagligt tillstånd, skriver Thomas Steinfeld inför torsdagen då 2018 års pristagare skulle ha tillkännagivits. I stället för att låta priset spegla världslitteraturen har Akademien alltmer använt det för att spegla sin egen betydelse, menar Süddeutsche Zeitungs tidigare kulturchef.

Under strecket
Publicerad

Dario Fo hade aldrig en läsande publik.

Foto: Jonas Ekströmer/TTBild 1 av 3

Nobelpriset höjde inte Elfriede Jelineks prosa över tröskeln till en verkligt internationell nivå.

Foto: Frank Augstein/TTBild 2 av 3

I stället för att låta Nobelpriset spegla ett verks betydelse för världslitteraturen verkade Akademien mer och mer vilja använda priset för att spegla den egna betydelsen. Det främsta resultatet av denna önskan var beslutet att ge Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan, skriver Thomas Steinfeld.

Foto: REX/IBLBild 3 av 3

Svenska Akademiens sönderfall tycks än så länge mest handla om sexuella övergrepp, kotterier och förlorad integritet. Men skandalen kring Jean-Claude Arnault, Katarina Frostenson och kulturscenen Forum var kanske bara en blixt som plötsligt kastade ett skarpt ljus över en institution vars nedgång hade börjat för länge sedan, i det dolda. Dagens konflikter står kanske inte för mer än halva sanningen om Akademiens misär. Den andra hälften utgörs av själva Nobelprisets beklagliga tillstånd.

Nobelpriset i litteratur instiftades ännu i ”Världen av i går” (Stefan Zweig). Efter första världskriget och den definitiva uppdelningen av jordklotet i nationalstater hade det knappast kunnat skapas. Ty prisets föremål är ett verk inom världslitteraturen, och detta betyder: ett verk som tål att överföras från sitt ursprungsspråk till många andra språk, för att på så sätt öka mänsklighetens kännedom om sig själv. Även den minsta kultursfären, även det minsta språket kunde leverera stoffet för denna utmärkelse.

Det behövdes ett litet, välmående, neutralt och bevisligen fredligt land för att ge ett hem åt sådana förväntningar. Vad hade hänt om Nobelpriset i litteratur hade blivit franskt? Det hade i första hand gällt Paris och ”la francophonie”. Eller amerikanskt? Det hade kretsat kring amerikanska värden. Det faktiska Nobelpriset däremot blev aldrig svenskt. I stället lyckades det, på en plats i världen, en gång om året, upphäva den babyloniska förbannelsen och tala till en global gemenskap av läsare. På så sätt förenades ”Quo Vadis” (Henryk Sienkiewicz, Nobelpris 1905), en kristen pamflett i romanform, med ”Blecktrumman” (Günter Grass, 1999), en alldeles okristen redogörelse för Tyskland under andra världskriget, och på så sätt möttes Selma Lagerlöf (1909) och Toni Morrison (1993). Om varken Marcel Proust eller Philip Roth fick priset var det en försummelse som visserligen tycktes orättvis, men idén om den universella litterära gemenskapen skadades inte.

Annons
Annons

Dario Fo hade aldrig en läsande publik.

Foto: Jonas Ekströmer/TTBild 1 av 2

Nobelpriset höjde inte Elfriede Jelineks prosa över tröskeln till en verkligt internationell nivå.

Foto: Frank Augstein/TTBild 2 av 2

Denna förändring blev för första gången synlig år 1997, när den italienske komedianten Dario Fo fick priset.

Dario Fo hade aldrig en läsande publik.
Dario Fo hade aldrig en läsande publik. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Denna idé har dock förlorat sin betydelse, i samma mån som Akademien har utvidgat sin föreställning om litteratur. Denna förändring blev för första gången synlig år 1997, när den italienska komedianten Dario Fo fick priset. Denna teaterns man använde det litterära för att skapa satir eller komik, och i politiskt syfte – med följden att han aldrig hade en läsande publik. ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” (1973), hans enda verk som blev en världssuccé, var en enkel fars, som aldrig behandlades som någonting annat.

Bara skenbart annorlunda var det med Nobelpriset år 2004, som gick till Elfriede Jelinek. Hennes pjäser representerar – jämfört till exempel med Samuel Becketts (1969) dramatiska verk – en trång miljö, vars verkan mer eller mindre är begränsad till de tyskspråkiga länderna. Nobelpriset höjde inte heller hennes prosa över tröskeln till en verkligt internationell nivå. Problematiskt var till och med priset till Svetlana Aleksijevitj, hennes moraliska rang till trots. Frågan är om hennes verk utvecklar reportagets form tillräckligt för att kunna rättfärdiga ett sådant stort pris.

Nobelpriset höjde inte Elfriede Jelineks prosa över tröskeln till en verkligt internationell nivå.
Nobelpriset höjde inte Elfriede Jelineks prosa över tröskeln till en verkligt internationell nivå. Foto: Frank Augstein/TT
Annons
Annons

När Akademien inte längre premierade världslitteraturen framtida storverk, vad lyfte den då fram i stället? Jo, karisma eller ”performance”, diffusa budskap som någorlunda progressivt, någorlunda politiskt och någorlunda feministiskt, försöker ansluta sig till samtiden. I stället för att låta Nobelpriset spegla ett verks betydelse för världslitteraturen verkade Akademien mer och mer vilja använda priset för att spegla den egna betydelsen. Det främsta resultatet av denna önskan var beslutet att ge Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan.

Det är inte givet att just Bob Dylan skulle vara Homeros eller Sapfos arvtagare.

Ett år efter att Bob Dylan förärats priset publicerade Akademien ett slags redogörelse, författad av Sara Danius, den dåvarande ständiga sekreteraren: ”Om Bob Dylan” heter den lilla boken, som nu också finns utgiven av Albert Bonniers Förlag. Bob Dylan traderar, förklarar Sara Danius, den äldsta av alla litterära genrer, nämligen en ”uppenbarelseform som bäst förstås som en örats poesi”. Men denna tes är lätt att säga emot. Att något ingår i en tradition är i sig inget argument. För att det ska bli det måste man förklara vad en tradition tillför, om den kan anses vara bra eller dålig, om den bidrar till framsteg eller tillbakagång. Och även om man skulle vilja betrakta denna tradition som någonting enbart positivt, så är det inte givet att just Bob Dylan skulle vara Homeros eller Sapfos arvtagare. Går inte alla konster, så vitt de förmedlas i språk, tillbaka till den antika poesin, alltså även romansen (Kunstlied), musikteatern, till och med filmen? Ändå har aldrig någon kommit på tanken att ge ett Nobelpris till den österrikiska författaren Hugo von Hofmannsthal för librettot till ”Rosenkavaljeren” (1911) eller till bröderna Coen för de lika skurrila som precisa dialogerna i deras film ”The Big Lebowski” (1998).

Annons
Annons

I stället för att låta Nobelpriset spegla ett verks betydelse för världslitteraturen verkade Akademien mer och mer vilja använda priset för att spegla den egna betydelsen. Det främsta resultatet av denna önskan var beslutet att ge Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan, skriver Thomas Steinfeld.

Foto: REX/IBLBild 1 av 1
I stället för att låta Nobelpriset spegla ett verks betydelse för världslitteraturen verkade Akademien mer och mer vilja använda priset för att spegla den egna betydelsen. Det främsta resultatet av denna önskan var beslutet att ge Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan, skriver Thomas Steinfeld.
I stället för att låta Nobelpriset spegla ett verks betydelse för världslitteraturen verkade Akademien mer och mer vilja använda priset för att spegla den egna betydelsen. Det främsta resultatet av denna önskan var beslutet att ge Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan, skriver Thomas Steinfeld. Foto: REX/IBL

Men om man nu trots allt skulle vilja hålla fast vid tesen, att den arkaiska antikens lyrik lever vidare i Bob Dylans verk: Varför skulle just denna tradition vara den präglande i hans låtar? Varför skulle det inte finnas andra, om möjligen starkare traditioner? Den gamla folksången till exempel, ”The Great American Songbook”, tio-i-topp-listan, populärmusikens historia eller den tekniska reproduktionens utveckling? Sara Danius nämner sådana faktorer som ”delar av en större enhet”, utan att sätta dem i ett litterärt eller litteraturkritiskt sammanhang.

Och hur är det egentligen med de poetiska skillnaderna mellan lyrik och ”lyrics”, sångtexter? Det är helt uppenbart att de fungerar på mycket olika sätt, till exempel ifråga om rim, men också för att sångtexten kräver starka, korta språkbilder, med en säregen surrealism som följd. Visst är Dylans sångtexter översatta till många språk. Men varför är dessa översättningar inte någorlunda likvärdiga originalen? De tjänar mest som hjälpmedel att förstå den sjungna, engelska texten. Beror detta avstånd mellan original och översättning kanske på att ”lyrics” och världslitteratur knappast hänger ihop?

På omslaget till originalutgåvan av skriften ”Om Bob Dylan” syns sångarens silhuett som ung man, stående på bröstvärnet till danska Kronborgs slott, där William Shakespeares ”Hamlet” utspelar sig. Bilden är talande. Ty det denna lilla bok främst handlar om är Bob Dylan som en ikon för konstnärlig betydelse som sådan, där verk och person har smält ihop. Bob Dylan – kanske när ledamöterna i Svenska Akademien samma dröm som den franske filosofen Gilles Deleuze: ”Som den professor jag är, önskar jag mig att en gång hålla en föreläsning som Dylan.”

För att de (eller några andra) ska lyckas, krävs det dock inte bara nytt blod. Det krävs också intellektuell förnyelse.

Kulturscenen som drevs av Katarina Frostenson och hennes make var ett försök att förvandla Akademien till en kulturrörelse i sig själv. Försöket lyckades, länge, i ett uppenbarligen välorganiserat samspel av tjänster och gentjänster. För närvarande ser det ut som några av den här kretsens främsta aktörer får till uppgift att förnya Svenska Akademien, så att den nästa eller nästnästa år kan dela ut ett Nobelpris i litteratur igen. För att de (eller några andra) ska lyckas, krävs det dock inte bara nytt blod. Det krävs också intellektuell förnyelse. Utan en föreställning om vad världslitteratur är, och om vad den tjänar till, är Nobelpriset enbart en utmärkelse som Goncourt- eller Bookerpriset – bara mer pengar.

Thomas Steinfeld, tidigare kulturchef för Süddeutsche Zeitung, är författare och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern, Schweiz. Han bor på Österlen.

Efter reklamen visas:
Vem borde ha fått Nobelpriset i litteratur?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons