Annons

Lisa Irenius:Akademien framstår inte längre som särskilt självständig

Krav på stora förändringar är priset som Svenska Akademien får betala för att åter få dela ut den ärofyllda utmärkelsen. Frågan är hur det påverkar institutionen, och därmed också Nobelprisets glans, på sikt.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Svenska Akademien får dela ut Nobelpriset igen.

Foto: TTBild 1 av 1
Efter reklamen visas:
Två litteratupris och Engdahl lämnar kommitten

Det är en lika glad som väntad nyhet, att Nobelpriset i litteratur kommer att delas ut i år. Det blir dessutom en dubbel utdelning, då både år 2018 och 2019 års priser tillkännages i höst. Ett slags revansch för Svenska Akademien.

Men Nobelprisets räddning kan komma att stå Akademien dyrt. Nobelstiftelsen och hovet har ställt mycket hårda krav. Det är förståeligt – de är troligen innerligt trötta på Akademien vid det här laget, det är det ju väldigt många som är efter det senaste årets turer. Ett antal ledamöter har gjort bort sig gång på gång, pinsamheterna har följt på varandra.

Till och med den stora nyheten om att det blir Nobelpris i år kommunicerades till synes utan Nobelstiftelsens vetskap av Akademiens ständige sekreterare. Nobelstiftelsen hade utlovat ett pressmeddelande efter lunch på tisdagen, men innan dess hade Anders Olsson glatt berättat nyheten för en reporter från DN.

Dagens stukade akademi, som gör sitt bästa för att anpassa sig till Nobelstiftelsens och hovets önskemål, framstår inte längre som särskilt självständig.

Annons
Annons

Det är antagligen för att minimera risker kring priset som Nobelstiftelsen har krävt större makt till den numera till hälften externa Nobelkommittén, som kommer att spela en central roll för att utse årets litteraturpristagare. (Dessutom har Horace Engdahl fått lämna kommittén.) Därtill har Nobelstiftelsen pressat på för att införa tidsbegränsade mandatperioder för ledamöter i Akademien, vilket nu ska utredas.

Det är riktigt stora förändringar. Den stora frågan är hur det påverkar institutionen på sikt. ”Vi kommer att ha Nobelpriset, i alla fall”, sa Anders Olsson. Ett ”i alla fall” som antyder att det finns en tydlig baksida för Akademien.

Utan tvekan är det nödvändigt att Akademien genomför vissa reformer. En större öppenhet är nödvändig för att återvinna allmänhetens förtroende, och man måste få bukt med jävsproblematiken samt se över hur utdelningen av priser och stipendier fungerar generellt. Den ordningsbok man nu sammanställer, som ska förtydliga vilka regler en ledamot bör följa, är också ett välkommet initiativ.

Men själva poängen med Svenska Akademien är också dess otidsenlighet, att den bygger på Gustav III:s stadgar, att ledamöterna väljs på livstid och att den är helt oberoende och självständig till sin karaktär. Att den är en långsam institution, som står vid sidan av samtiden (vilket inte betyder att den ska stå över och strunta i sin samtid).

Dagens stukade akademi, som gör sitt bästa för att anpassa sig till Nobelstiftelsens och hovets önskemål, framstår dock inte längre som särskilt självständig. I vilken utsträckning är Nobelstiftelsens krav motiverade – och gör Akademien rätt i att gå dem till mötes?

Annons
Annons

Svenska Akademien får dela ut Nobelpriset igen.

Foto: TTBild 1 av 1

Det kan också vara så att vi nu ser början på en mycket annorlunda Svenska Akademien.

Svenska Akademien får dela ut Nobelpriset igen.
Svenska Akademien får dela ut Nobelpriset igen. Foto: TT

Helt klart har Svenska Akademien Nobelpriset att tacka för mycket av sin glans. Det var när den fick äran att dela ut litteraturpriset som Akademien upphöjdes från en ”löjlig tillställning, som man icke fäste något afseende vid” till en ”domstol öfver samtida världslitteraturen”, som August Strindberg uttryckte det i Svenska Dagbladet den 18 september 1903. (Men Strindberg hade inte mycket till övers för litteraturdomstolen: ”Aderton illiterata rådmän, och icke en kompetent domare! Det är icke domstol! Det är ingenting!”)

Det är emellertid Svenska Akademien som gradvis har byggt upp litteraturprisets rykte. Från de första, hårt kritiserade valen på Strindbergs tid, till att bli en allmänt hyllad och respekterad utmärkelse världen över. Och Akademiens unika traditioner har i sin tur bidragit till att skänka priset glans.

Hur mycket kan Svenska Akademien förändras och reformeras, utan att både prisarbetet och själva institutionen sätts på spel?

Kanske gör Nobelstiftelsen klokt i att låta de hårda kraven gälla bara under en övergångsperiod. Ständige sekreteraren Anders Olsson har flera gånger påpekat att den till hälften externa Nobelkommittén är en tillfällig konstruktion till och med 2020, men också han verkar osäker på vad som händer sedan och vad förändringen egentligen innebär. Det kan också vara så att vi nu ser början på en mycket annorlunda Svenska Akademien.

Kommer då själva Nobelpriset i litteratur, när det väl delas ut i år, att vara sig likt? Precis som när Strindberg svingade sin påk över Akademien för drygt 100 år sedan har det senaste årets skandaler öppnat för ifrågasättanden också av dess kvaliteter som litterär domare. Akademiens prisarbete har till exempel fått svidande kritik i New York Times – och av Thomas Steinfeld här i Svenska Dagbladet.

Räkna med kritiska blickar också framöver.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons