Annons

Thomas Steinfeld:Nobelpristagarens brev sjuder av hat och hämnd

Elias Canetti (1905-1994) föddes i Bulgarien och växte upp i Storbritannien, Schweiz, Tyskland och Österrike. 1981 erhöll han Nobelpriset i litteratur.
Elias Canetti (1905-1994) föddes i Bulgarien och växte upp i Storbritannien, Schweiz, Tyskland och Österrike. 1981 erhöll han Nobelpriset i litteratur. Foto: TT

För första gången har en omfattande samling brev skrivna av författaren och Nobelpristagaren Elias Canetti publicerats i Tyskland. Här både hatas och hyllas allt från författarkollegor till filosofer och älskarinnor och frågan är om inte denna brevsamling gör att hela hans författarskap bör omvärderas.

Under strecket
Publicerad

Under hösten 1963 var Elias Canetti gäst hos Rudolf Hartung i Berlin, en författare och kulturjournalist som vid denna tid hade ett ansenligt inflytande över det litterära livet i Tyskland. Mötet tycks dock ha varit besvärligt, inte minst för Hartung. ”Det oupphörliga talandet om mig själv, högljutt, tvångsmässigt, besatt, klingar kvar även i mina egna öron”, skrev Elias Canetti några dagar senare i ett brev, i vilket han bad om ursäkt för sitt beteende. ”Nu verkar det som om jag måste ha förlorat Er vänskap, och vem kan stå ut med ­något sådant?” 

Elias Canetti förlorar inte vännen, vilket kan förvåna – för är inte också denna självkritik en form av utsvävande självreflexion? Är inte hela detta långa brev – vari Elias Canetti så småningom börjar dränka sin vän i komplimanger – ytterligare ett bevis på en fullständig fixering vid det egna jaget, där den andre enbart behövs som spegel? Rudolf Hartung måste dock ha varit en människa med stort hjärta eftersom Elias Canetti i samma brev försäkrar honom om att han betraktar vännen som ”likställd” – också det en tvivelaktig ära, för det krävs en syn på sig själv som överordnad för att anvisa en annan människa dennes plats i livet.

Annons
Annons

I Tyskland publicerades för några månader sedan Elias Canettis brev, ”Ich erwarte von Ihnen viel. Briefe 1932–1994” (Hanser Verlag). Utgåvan omfattar nästan 600 brev och är den första av sitt slag. Tidigare har enbart breven till brodern Georges Canetti och älskarinnan Marie-Louise von Motesiczky offentliggjorts. Redan dessa två mindre utgåvor väckte tvivel inte bara rörande Elias Canettis moraliska integritet utan också beträffande hans intellektuella redlighet: breven till Georges visade sig avslöja en tilltrasslad ménage à trois där Elias Canetti hela tiden försöker att överträffa sin hustru i ”förtvivlan”. Och breven till konstnären Marie-Louise von Motesiczky avslöjade ett förhållande som pågick i 40 år, under vilka älskarinnan fick finna sig i att bli både förödmjukad och bedragen.

De numera publicerade breven vittnar framför allt om en litterär karriär som under många år utvecklades långsamt och under svåra förhållanden för att sedan, efter höjdpunkten när han mottog Nobelpriset år 1981, övergå till en storartad triumf. De första breven är från 1932, när ­Canetti skrivit ”Förbländningen”, sin första roman, och försökte hitta ett förlag. Länge förgäves. De berättar om en exil i London, från växande framgångar som inställer sig efter kriget, om det sena livet som berömd författare med dubbel bosättning, pendlandes mellan London och Zürich. 

Brevens mottagare är framför allt professionella följeslagare, vänner och mecenater å ena sidan, förläggare och redaktörer å den andra – med allehanda litteraturvetare och arrangörer av konferenser och offentliga läsningar mittemellan. Som följd spelar avtal om resor och möten, om upplagor och arvoden, en stor roll. Därtill kommer korrespondensen med andra författare och filosofer, som Theodor W Adorno, Claudio Magris, Roberto Calasso ­eller Günter Kunert. Men även en del privata dokument finns med i samlingen. Exempelvis ett brev till Marie-Louise von Motesiczky, daterat december 1973, där han, på ett utsökt nedrigt sätt, gratulerar henne till att ha släppt ­honom fri så att han har kunnat ingå sitt andra äktenskap (som han faktiskt redan hade ingått och hållit hemligt för henne): ”I ditt brev fick jag för första gången ett bevis på att du verkligen vet vad en diktare är.

Annons
Annons

Visserligen hade man av denna publikation kunnat förvänta sig insikter i utvecklingen av ett verk som, trots allt, räknas till 1900-talets mest framstående litterära och filosofiska alster. Men man blir besviken. Det finns inget intellektuellt liv i dessa brev. I stället haglar det domar, många i det hårdaste laget: den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger, som år 1963 hade skrivit en skeptisk recension om en nyutgåva av ”Förbländelsen”, kallas för ”futtig” och ”jämmerlig”. Stefan Zweig utnämns till en ”nolla”. 

Det går inte bättre för den tysk-svenske dramatikern ­Peter Weiss, en ”mycket överskattad man” med ”svagsinnade infall”, än för hans österrikiske kollega Hugo von Hofmannsthal, som lär vara ”måttlöst överskattad”. Litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki kallas för en ”aningslös skolmästare, därtill utpräglat slavisk”. Många av dessa utlåtanden är rena angiverier, skrivna för att skada. Visserligen kan också smäderiet vara en litterär förmåga, och det finns många fina exempel på denna konst i den österrikiska litteraturen, inte minst hos Karl Kraus, Elias Canettis främste lärare. Men där Karl Kraus siktar på ämbetet eller den offentliga funktionen i personen, söker Elias Canetti sig alltid direkt till människan. Han föraktar. Och han vill förinta.

De hårda omdömena ledsagas av ett lika hämningslöst smicker som han öser över alla brevpartner som tycks kunna vara av ­någon nytta. Till Theodor Sapper, en på sin tid tämligen okänd och i dag nästan bortglömd författare, skriver Elias Canetti, att han ”betraktar det som en ära att vara Er samtida”. Den minst lika bortglömde Hermann Zand får läsa att det ”finns få människor i världen som för mig är lika viktiga som Ni”. Redaktören Herbert Göpfert, som ansvarar för Canettis böcker på förlaget Hanser, blir förklarad som den ”fulländade vännen”. Canettis självförhävelse (ibland med falsk professorstitel) – med efterföljande självförminskning – framstår som två sidor av ett sinnelag för vilket verkligheten inte fungerade som ett mått för en människas gärning. Istället blev den upplöst av en gränslöst ambitiös självkänsla, ibland med groteska följder. Som när Canetti gratulerar filosofen Theodor W Adorno, en av 1900-talets största intellektuella, till ”öppenheten” i sin ”ande” (”Geist”). Eller som när han kommenterar författarinnan Friedl Benedikts (1953) bortgång, ännu en av hans älskarinnor, med orden: ”Denna människa var min skapelse och en betydande poet.”

Annons
Annons

Litteraturkritiken och litteraturvetenskapen skulle  gott kunna strunta i Elias Canettis dåliga uppförande – bland brittiska bekanta har han ibland kallats för ”the God monster” – om det inte vore för frågan om en sådan extrem fåfänga inte måste ha haft konsekvenser för själva skrifterna. Detta tvivel gäller först och främst de autobiografiska skrifterna, de mest framgångsrika av hans verk, alltså ”Den räddade tungan” (1977), ”Facklan i örat” (1980) och ”Ögonspelet” (1985). Det radikalt subjektiva perspektivet borde åtminstone få böckernas dokumentära värde att sjunka. Med detta vill jag inte säga att besatthet beträffande betydelsen av den egna personligheten inte skulle kunna vara ett litterärt föremål i sig – tänk bara på August Strindberg. Tvivlet sträcker sig dock till Canettis mera teoretiska skrifter, innefattande hans huvudverk ”Massa och makt” (1960). Känner man till breven, framstår boken i ett annat ljus.

För att ta ett exempel: ”Ingenting fruktar människan mer än bli berörd av det okända”, låter en av bokens centrala teser. Strängt betraktat är denna sats rent ofog. För om man inte vet vad man ska frukta: varifrån kommer då vissheten om att man blir berörd? Den vanligtvis välvillige ­läsaren försöker förmodligen anlägga en en tolkning för att ändå få ut någon mening av satsen: kanske talar Canetti om spöken? Eller om flyktingar som tränger in i landet? Men då skulle det inte kunna vara tal om ”det okända” längre. Ju mer läsaren vet om hans extrema fåfänga, desto mer växer benägenheten att härleda det ­uppenbart oklara till viljan att framföra en så vågad tes som möjligt. Oklarhetens ursprung borde i så fall inte ­sökas i saken, utan i själva människan.

Annons
Annons

I en bok om den tyskspråkiga filosofin mellan de stora krigen (”Der philosophische Extremismus zwischen den Weltkriegen”, 1989), skriver den tyske mediehistorikern Norbert Bolz att de i dag mest ­intressanta tänkarna från denna tid – filosofen Walter Benjamin, statsvetaren Carl Schmitt och kritikern Karl Kraus – präglades av en ­gemensam övertygelse om att de, ensamt och var för sig, måste utkämpa den slutgiltiga kampen mot den moderna världen: den ene som marxistisk missionär, den andre som politisk teolog, den tredje som upplysningens siste riddare med språkkritiken som främsta vapen. ”Samtidens desertörer” (”Deserteure der Neuzeit”) kallar Norbert Bolz dessa tänkare, väl medveten om att deras nästintill principiella ­avsky mot den moderna världen inte bara ledde dem in i en intellektuell isolering, utan också skapade grunden för en gemenskap av anhängare som bara tycks växa ju större ”samtiden” blir.

Efter brevens publicering måste man förmodligen räkna Elias Canetti till en av dessa ”samtidens ­desertörer”, av flera skäl, men främst för att hans främsta intresse, nämligen makten, uppenbarligen inte varit enbart teoretiskt. Han var fascinerad av makt och många av hans brev vittnar om hur han försöker utöva den över vänner, kollegor och bekanta, om och om igen med anspråk på vara den ensamma kämpen mot en alltigenom falsk värld. Han omfattades dock av särskilda villkor: 1938 fick han gå i engelsk exil och nöja sig med bara några  få samtalspartner. Avskuren, inte bara från sin intellektuella miljö, utan också från språket och historien, förvarade han den österrikiska världen från före kriget inom sig själv, liksom konserverad enbart i sig själv. Hans totala fixering vid den egna personligheten kan tänkas vara en följd av denna isolering – fåfäng hade han redan varit innan, dock inte i denna extrema grad. Men en sådan argumentation kan bara vara ett försök till förklaring. En obehaglig läsning förblir breven i alla fall.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons