Annons

Lögnerna. USA och kriget i VietnamNödvändig påminnelse om ett katastrofalt krig

USA:s president Lyndon B Johnson fäster hedersbetygelser på en soldat vid Cam Ranh-bukten i Sydvietnam 1966.
USA:s president Lyndon B Johnson fäster hedersbetygelser på en soldat vid Cam Ranh-bukten i Sydvietnam 1966. Foto: Courtesy Everett Collection/TT

Vietnamkriget byggde på lögner: soldater kallades ”rådgivare” och påhittade attacker blev en anledning till upptrappning. Magnus Eriksson läser en välbehövlig bok om ett krig som var katastrofalt för alla inblandade parter.

Under strecket
Publicerad

Lögnerna. USA och kriget i Vietnam

Författare
Lennart Pehrson
Genre
Sakprosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

326 s.

Ingen ville bli ihågkommen som den första presidenten som förlorade ett krig. Orden löper som en röd tråd genom Lennart Pehrsons bok ”Lögnerna”. Författaren har tidigare gett ut böcker om Kennedyklanen, Charles Lindbergh och Martin Luther King, och nu skriver han om Vietnamkriget. Han beskriver noggrant hur den amerikanska insatsen eskalerade och hur politikernas lögner möjliggjorde upptrappningen av kriget, trots att någon krigsförklaring aldrig givits.

USA skrev inte under Genèveavtalet 1954, men lovade att beakta det. Enligt avtalet skulle en folkomröstning hållas om det delade Vietnams framtid och utländsk makt skulle endast få sända några hundra militära rådgivare för att bistå endera regimen.

Men Kennedy skickade fler och fler ”rådgivare”, och det var uppenbart att de deltog i strid. Johnson och Nixon fortsatte upptrappningen, fast Nixon till slut drog tillbaka de amerikanska trupperna i ett försök att ”vietnamisera” kriget. Som mest fanns det en halv miljon amerikanska soldater i Vietnam. 58 000 amerikaner och troligen mer än tre miljoner vietnameser dog.

Annons
Annons

Upptrappningen skedde redan under Kennedy, men intensifierades av Lyndon B Johnson, som fick utökad makt att driva igenom egna beslut genom den så kallade Tonkinresolutionen. 1964 kom det rapporter om att amerikanska fartyg utsatts för nordvietnamesisk raketbeskjutning i Tonkinbukten. Försvarsministern Robert McNamara rekommenderade Johnson att vedergälla attacken. Amerikanskt bombflyg angrep mål i Nordvietnam, och några dagar senare gavs presidenten rätt att själv besluta om åtgärder för att bistå det allierade Sydvietnam. Tonkinresolutionen var politiskt okontroversiell. Hela representanthuset stödde den, i senaten röstade endast två ledamöter mot.

Men allt baserades på en lögn, skriver Pehrson. De amerikanska fartygen var ute på underrättelseuppdrag, och de hade av allt att döma inte angripits.

Den lögnen följdes av andra lögner.

Den lögnen följdes av andra lögner. Pehrson skriver om hur Richard Nixon, som besegrade Hubert Humphrey i presidentvalet 1968 sedan Johnson inte ställt upp för omval, beordrade flygbombningar över Ho Chi Minh-leden i Kambodja som fungerade som transportväg för Nordvietnam och FNL. Bombningarna kungjordes inte från Vita huset eller Pentagon.

Lennart Pehrson går systematiskt igenom de politiska besluten. Han följer skeendena år för år, vilket ger överblick och klar struktur. Han analyserar kritiken, både den amerikanska och den internationella. Ofta förknippar vi kritiken med vänstern, men Pehrson framhåller att Kennedy och Johnson främst var rädda för kritiken från höger (den republikanska Goldwater-falangen och de konservativa demokraterna med Alabamaguvernören George Wallace i spetsen) för att de skulle vara alltför mjuka mot kommunismen.

Annons
Annons

Men kritiken från vänster tilltog. Pehrson väver in studentprotester och kulturella skeenden i sin beskrivning. Han hemfaller aldrig åt ett barnsligt avspeglingstänkande, utan visar snarare hur kulturella fenomen drev på förändringarna i opinionen.

Den folkmusikaliska protestvågen, hippiekulturen i Haight-Ashbury, rockfestivalerna (inte bara Woodstock, utan även Altamont, där ett mord begicks av en Hells Angels-vakt framför scenen när Rolling Stones spelade) och hur Marvin Gaye gav den afrikanskamerikanska popen från Tamla Motown politisk riktning, är självklara hållpunkter, men även Merry Pranksters (Ken Keseys upptågsartade turné över USA) får plats. Och Phil Ochs blir en lika viktig gestalt som Bob Dylan; man kan bluffa med referenser till den senare, men inte till Ochs.

Men mest avgörande var kanske kritiken inifrån det politiska etablissemang som hade stött krigspolitiken.

Men mest avgörande var kanske kritiken inifrån det politiska etablissemang som hade stött krigspolitiken. Robert McNamara tvivlade tidigt, och Daniel Ellsberg – som lät offentliggöra Pentagonpapperen där många av lögnerna blottades – var anställd vid försvarsdepartementet. I takt med att kritiken tilltog blev det politiska klimatet kring presidenten allt kyligare. Johnson började se kommunister överallt. Även hans bundsförvant i kampen för medborgarrättslagarna, Martin Luther King, avlyssnades sedan han kritiserat Vietnampolitiken. Och Richard Nixon såg konspiratörer överallt.

Kriget var katastrofalt för alla parter. USA felbedömde det kommunistiska hotet och såg inte att nationalismen var en starkare drivkraft än kommunismen. Och många miljoner människor dog i ett vanvettigt krig.

Lennart Pehrsons väldokumenterade bok om USA och Vietnamkriget ger en nödvändig påminnelse om skeenden i det nära förflutna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons