Annons

Magnus Hedlund:Nonsensmästaren ­behåller sin gåtfullhet

Edward Lear fotograferad 1867. Till vänster ­limerick och teckning av Lear i boken  ”A book of nonsense” från 1846.
Edward Lear fotograferad 1867. Till vänster ­limerick och teckning av Lear i boken ”A book of nonsense” från 1846. Foto: TT

Som tonsättare var han originell och hans målningar av landskap och papegojor vittnar om en betydande talang, men det är som nonsenspoet och limerickekvilibrist Edward Lear har gått till historien. Flera nya böcker aktualiserar den ständige meningsmotståndaren.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2

Stillahavsparakit, färglagd litografi av Edward Lear i ”Illustrations of the family of psittacidae, or parrots” (1832).

Bild 2 av 2

Häromsistens satt jag och läste en bok om den litterära rörelsen Obeiru i Sovjetunionen under 1930-talet och början av 40-talet. Den har kallats det sista avantgardet i Sovjet och dess främste företrädare var den geniale diktaren Daniil Charms. Han var gift, de var fattiga och hade ibland inte mat för dagen. 1941 dog han av svält och umbäranden på ett av Stalins ”mentalsjukhus”. 

Charms skrev utomordentliga korta historier och flera barnböcker och var en av de första absurdisterna i landet och han stod inte de franskspråkiga Max Jacob eller Henri Michaux efter. Han kunde engelska och använde dessa kunskaper till att läsa Lewis Carroll och Edward Lear, Englands främsta nonsensförfattare. 

Det är både hemskt och rörande att se för sig denne utfattige och svältande ryske poet sitta och läsa en lärd brittisk matematiklärare och filosof och en excentrisk landskapsmålare och reseskildrare. Men de gjorde intryck, Carrolls luriga matematiska paradoxer och Alices vilda äventyr och därtill Lears spretiga, groteska limerickar var gefundenes Fressen för Daniil Charms. 

Annons
Annons

Edward Lear och Lewis Carroll hade olika syn på författarskapet och politiken. Den strikte Charles Lutwidge Dodgson (Lewis Carroll) skilde noggrant på privatperson och författare, medan Edward Lear alltid var Edward Lear. Till och med som karikerad komisk karaktär i egna bilder och små tecknade serier i brev till vänner. Han gjorde sig själv till en del av sin skapelse. 

Intresset för Edward Lear (1812–1888) har nästan alltid kretsat kring hans limerickar och melankoliska nonsensdikter som ”The owl and the pussy-cat” och ”The courtship of the Yonghy-Bongy-Bò” med flera. 

Många svenska översättare har varit inne och nosat på Lear, han är en svår och rolig utmaning. Den dikt som översatts flest gånger, fyra om jag räknat rätt, är den strålande ”The Jumblies” om ett antal figurer med gröna huvuden och blåa händer som ger sig ut på haven seglande i ett såll. Den geniala översättaren Britt G Hallqvist var kanske den första att ge ut sina tolkningar i bokform. Något antikverade med nödvändighet, men fortfarande njutbara.

Förra åter utkom en samling med nonsensdikterna (men inte limerickarna) i svensk överföring av Isabella Nilsson och Malte Persson, ”Skönhetens ärtgröna båt” (Ellerströms). Det har blivit språkglada och uppfinningsrika tolkningar, där också gestalterna fått svenska (eller svenskaktiga) namn. Vad jag kan sakna bland karamellerna är det melankoliska och rentav tragiska i några av dikterna. De flesta av Lears talrika syftningar på såväl klassisk litteratur som samtida kabaretvisor och religiösa hymner har man struntat i, och lika bra det. En del vitsar och andra svårigheter har man hoppat över, inte helt nödvändigt för två så skickliga språkhanterare.

Annons
Annons

Ett ämne som Lear-biografer inte tycks kunna lämna därhän är Lears sexualitet, eller brist på sådan.

Nyligen har det även utkommit två utomordentliga engelska böcker om Lear. Jenny Uglows ”Mr Lear: A life of art and nonsense” (Faber & Faber) är en välskriven och detaljerad regelrätt life and letters-biografi, skarpsynt och underhållande. Eftersom den går i kronologisk ordning handlar den mycket om Lears många och ofta långa och strapatsrika resor i Europa och Asien som landskapsmålare, vilket var hans huvudsysselsättning. Resandet blev något av en mani hos honom och var både flykt och arbete.

”Inventing Edward Lear” (Harvard University Press) av Sara Lodge är å sin sida en essäsamling om multimediakonstnären Lears olika genrer och konstformer. Den börjar med att författaren oförskräckt kastar sig direkt in i den minst omskrivna av Lears uttrycksformer, nämligen musiken, som uppenbart inte är den blygsamma sällskapsunderhållning så som den vanligtvis beskrivits. Sara Lodge visar i stället övertygande (hon har gjort en formidabel research) att Lear som sångare och kompositör var en skicklig utövare som i detalj visste vad han gjorde. Han tonsatte och framförde gärna sina egna dikter men också andras, liksom hans egna dikter också tonsattes av andra kompositörer. 

Lodge har också haft den strålande idén att låta en pianist och två sångare, manlig och kvinnlig, spela in flera av tonsättningarna – också sådana som aldrig spelats in tidigare – och lagt ut dem på nätet (edwardlearsmusic.com). Det är spännande, lärorikt och roligt att höra denna Lear-musik, tidsbunden, men ändå originell och personlig. Också Lears tonsättningar av Tennyson-dikter finns med i urvalet.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Edward Lear var ett ensamt barn, han var närsynt och led av astma och epilepsi och hade långvariga depressioner. Epilepsin följde honom hela livet, och delvis för att han skämdes över den – den betraktades ännu som något okänt och mystiskt och några verksamma mediciner hade ännu inte kommit – dolde Lear sin epilepsi så gott han kunde. Eftersom anfallen ofta kom på sen kväll och han kände när de var på väg kunde han dra sig undan med sina ”demoner” utan att väcka uppmärksamhet.

Låt mig i det sammanhanget dra ett litet strå till Lear-forskningens stack. I den märkliga illustrerade dikten ”Mrs Maniac”, om en kvinna som blir galen, beskriver inledningen inte en begynnande galenskap utan den är en regelrätt skildring av ett epileptiskt anfall, med aura, anfall och övergående minnesförlust. Något som alltså Edward Lear kände väl till. Hans sjukdom debuterade när han var fem år med ofta återkommande attacker. Han hade en så kallad temporallobsepilepsi som sägs vara typiskt för den epilepsi som någon gång drabbar just författare. 

Ett ämne som Lear-biografer inte tycks kunna lämna därhän är Lears sexualitet, eller brist på sådan. Var han homosexuell, bisexuell, asexuell eller rentav heterosexuell men mycket blyg? Många har ”förklarat” Lears texter, limerickar och nonsensverser utifrån sin syn på hans sexualitet. Naturligtvis med helt olika och ofta tvivelaktiga resultat. Sara Lodge går heller inte helt fri från psykologiserande även om hon med klädsam pragmatism citerar Freud: ”Ibland är en cigarr bara en cigarr.”

Annons
Annons

Stillahavsparakit, färglagd litografi av Edward Lear i ”Illustrations of the family of psittacidae, or parrots” (1832).

Bild 1 av 1

Flera har konstaterat att han inte alls var någon söndagsmålare, som han ofta lite nonchalant kallats.

Men Sara Lodge har som sagt bedrivit en beundransvärd borrande research och menar sig ha lett i bevis att Lear blev sexuellt utnyttjad av sin bror och dennes vän och att det troligen präglat hans liv och förstås hans sexualitet. Ja säkert, men hur?

Lear svärmade för en del unga män, men också för kvinnor, gärna gifta. Han uppfostrades av sin syster Ann, tjugo år äldre. Och de behöll en tät vänskap hennes liv ut. Han brevväxlade också väldigt personligt med poeten Alfred Tennysons hustru Emily. Det hus som Lear så småningom lät bygga i San Remo döpte han till ”Villa Emily”.

Sara Lodge försöker också ärerädda Lears måleri, men är därvidlag lite sent ute. Det är redan räddat. Flera har konstaterat att han inte alls var någon söndagsmålare, som han ofta lite nonchalant kallats, utan en typisk viktoriansk landskapsmålare av betydande talang. ”Very sellable, very collectible”, som det konstaterades i ett avsnitt av brittiska ”Antikrundan” för ett tag sedan. Han var en oerhört flitig målare i både akvarell och olja. Det har ofta sagts att akvarellerna har en högre kvalitet än oljorna, en större livlighet, men både Jenny Uglow och Sara Lodge visar tydligt och med flera bildexempel att det är en konventionell felsyn. 

Stillahavsparakit, färglagd litografi av Edward Lear i ”Illustrations of the family of psittacidae, or parrots” (1832).
Stillahavsparakit, färglagd litografi av Edward Lear i ”Illustrations of the family of psittacidae, or parrots” (1832).
Annons
Annons

Lear startade som djurmålare. Han målade av djur på London Zoo och blev snabbt inbjuden till diverse vetenskapliga institutioner och sällskap för att illustrera främst fågelböcker. Han var banbrytande såtillvida att han målade efter levande modell och inte porträtterade uppstoppade djur. Han var själv en mycket intresserad och kunnig biolog och har fått en växtart och tre papegojarter uppkallade efter sig.

I de många brev han skrev under sina resor ritar han sig själv som en figur med klotformad överkropp och ett par spindelben därunder. Hans glasögon svävar fritt ett stycke framför hans ögon. Han framställde sig som en lite löjlig men otursförföljd figur och hans brev kunde utveckla sig till en sorts tecknade serier med honom själv som huvudperson. De väckte både sympati och med­lidande, vilket förmodligen var avsikten.

Ja, Lear var en mångkunnig och beläst person, en sällskapsmänniska som kunde anpassa sig till de flesta sällskap. Anpasslighet var en av hans konster som satt i sedan barndomen. Han var en skicklig rollspelare och detta hade han stor nytta av bland naturvetenskapsmän, poeter, adelsmän, konstnärer och inte minst dessas barn. 

Från en tidning eller bok kunde han ta en moralistisk vers och ”nonsensifiera” den med komisk och amoralistisk effekt.

Men trots alla Edward Lears färdigheter och kunskaper så är det ändå som nonsenspoet och limerick­ekvilibrist han är den obestridde mästaren. Han uppfann inte limericken, men han skapade en ny sort. Rimorden i första och femte versraden är desamma – nästan alltid ett ortnamn, enligt genens hårda regler – och hans limerickar är aldrig skabrösa. De skrevs huvudsakligen för barn även om vuxna uppskattade dem minst lika mycket. 

Annons
Annons

Till varje limerick gjorde Lear en illustration. Oftast illustrerar den versen, men illustrationerna kan dessutom innehålla motsatser, överdrifter, tillägg och ”förtydliganden”. Både bild och text är gärna elaka och makabra, och de kontrasterar totalt mot den gängse viktorianska barnlitteraturen som var moralistisk, ofta religiös och alltid didaktisk.

Den noggranna Sara Lodge har letat fram förlagor och inspirationsmaterial till Lears nonsens. Från en tidning eller bok kunde han ta en moralistisk vers och ”nonsensifiera” den med komisk och amoralistisk effekt. Lear var liberal och starkt antiklerikal och det avspeglas framför allt i hans brev. Präster, auktoritärt och reaktionärt folk kunde han bli rent vildsint rasande på. 

Han förblev sina åsikter och alla sina olika konster trogen livet ut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons