Annons

Normala livskriser förvrids till sjukdom

Att sjukförklara normala krisreaktioner är en av orsakerna till de höga sjukskrivningstalen i psykiatriska diagnoser. Det skriver Carina Hellström, överläkare och specialist i psykiatri.

Under strecket
Publicerad

BRÄNNPUNKT | PSYKIATRI

Det handlar mycket ofta om en dold, kronisk psykosocial problematik, pågående belastningar av olika slag, exempelvis missbruk, fattigdom, ensamhet och utanförskap.
Carina Hellström

Som kliniskt verksam psykiater, nu med i första hand konsultativa uppdrag och med en lång klinisk erfarenhet, har jag ett brett perspektiv på den psykiatriska vården. Jag har länge sett de systemfel som oftast är orsak till psykiatrins negativa dagspressrubriker.

Diagnosmetoderna inom psykiatrin skulle, om de användes inom den somatiska sjukvården, säkert kallas för en vårdskandal. Ingen får en cancerdiagnos innan man hittat cancerceller, alltså orsaken till symtombilden. Inom psykiatrin är det istället symtom som man använder i diagnostiken. Kunskaper om orsakerna är i stort sett halvdana eller obefintliga.

Diagnosmetoderna saknar därför vetenskaplig grund, ändå har psykiatrin en status som medicinsk vetenskap. Psykiatriforskningens värde idag ligger väl till största delen i att upprätthålla ett sken av kvalitet och i dess karriärmöjligheter. Man är rådd av Vetenskapsrådet att forska om genetiken, det höjer ju statusen men är i övrigt ett förvirrat råd. Jag misstänker att Vetenskapsrådet faktiskt inte tänkte efter före. För hur ska man komma fram till värdefulla resultat i grundforskningen, när man inte ens vet vad det är man forskar på, när patienterna fått helt fel diagnoser i den kliniska verkligheten? Dessa frågor vägrar man att diskutera.

Annons
Annons

Jag tror att om man vågade granska detta så skulle psykiatribubblan spricka. Det vore inte fel. Luften kunde rensas och psykiatrin ges en omstart, förhoppningsvis med den kliniska verkligheten i centrum - även för forskningen. Man måste ju finna orsakerna innan genetiken kan ha en meningsfull plats!

Symtombilder är svårvärderade och mångtydiga, giltiga för de flesta psykiatriska tillstånd. I kombination med bristande erfarenhet och kunskap hos den ansvarige läkaren, blir diagnosen ofta fel och vilseledande och behandlingsinsatserna felaktiga. Problemformulering vore ett bättre begrepp som kan tydliggöra även komplicerade sammanhang och problem. Men det kräver kunskap och rätt samtalsmetodik.

Kaotiska personer i akuta kriser ofta med svåra förluster av olika slag, kan verka skrämmande för omgivningen, så även för de oerfarna psykiatrer som nu fått träda in, prematurt, på grund av den långvariga psykiaterbristen och alla pensionsavgångar. Även svårbehandlade och långdragna ”depressioner” kan väcka oro och ingen läkare vill riskera att ens patient går och tar livet av sig. Men om en patient inte svarat på alla depressionsbehandlingar är anledningen till symtombilden sannolikt en annan. Det handlar mycket ofta om en dold, kronisk psykosocial problematik, pågående belastningar av olika slag, exempelvis missbruk, fattigdom, ensamhet och utanförskap. Långdragna konflikter i nära relationer och problem på arbetsplatser eller skolor, är mycket vanligt. Vuxenmobbning är också en dold men mycket tung börda för många.

Annons
Annons

De som utvecklat en symtombild med nedsatt funktionsförmåga sjukskrivs ofta. Om deras tillstånd inte beror på sjukdom så är de inte behandlingsbara med psykiatrins metoder, då förlängs tyvärr bara sjukskrivningen. Så länge man inte tar itu med grundorsaken, så länge kan de ha kvar sin symtombild. Sjukdomsidentiteten och isoleringen har dessutom dragit proppen ur självkänslan, så att återgång i arbete blir svårare och svårare.

Lösningen är inte att kasta ut någon ur ett försäkringssystem, utan att analysera orsakerna och hitta rätt väg till en förändring. Problemet finns även inom primärvården, det ser jag hos de patienter som remitteras därifrån. Att ställa rätt frågor på rätt sätt, är svårt. Primärvården har en ursäkt - men inte psykiatrin.

Här bländar vi med fina dataprogram där alla patienterna ska svara på standardiserade frågor om sina symtom, med ett kryss i rätt standardiserade ruta. Att patienten verkligen förstått frågorna och svarsalternativen, det tar man obekymrat för givet. Detta trots att kognitiva störningar, dyslexi, språksvårigheter och låg utbildning, är mycket vanligare än man kan tro. Särskilt inom psykiatrin. Och jag lovar - detta är inget som en patient vill skylta med - man sitter hellre tyst och chansar med kryssen. Sedan behöver psykiatern bara läsa vad datorn tycker, och hålla med om att det kan stämma. Resultaten registreras och används sedan istället för riktiga sanningar, som ”värdefulla” data till forskningen!

Det ursprungliga syftet med denna standardiserade enkelhet var att höja diagnostikens lägsta kvalitetsnivå (!), men är idag den anvisade metoden (!). Som av en händelse, samtidigt som många oerfarna psykiatrer alltså sätts att ta ett stort ansvar, men därmed blivit helt galet lätt. Och fort går det också!

Jag hoppas att Socialstyrelsen i sin granskning av journalföringen inom psykiatrin också tittar på det berättande innehållet. Går det att förstå varför en patient fått den aktuella diagnosen? Inte bara för kryssen i rutorna, utan från en kunskapsunderbyggd helhetsbild av patienten. Det står mycket på spel, tycker jag.

CARINA HELLSTRÖM

överläkare, specialist i psykiatri, leg. psykoterapeut

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons