Annons

Norska äventyr i hundspann

SvD.se åker hundspann i den norska trähusidyllen Röros.

Under strecket
Publicerad

Hundspann i Röros.

Foto: LASSE MODIN

Ketil möter oss i blå polarparkas med tjock pälskrage och Evelyn i traditionell vinterdräkt från Kaktovik vid Alaskas nordkust.

Foto: LASSE MODIN
Foto: LASSE MODIN

Människans bästa vän.

Foto: LASSE MODIN

Hundspann i Röros.

Foto: LASSE MODIN

Ketil möter oss i blå polarparkas med tjock pälskrage och Evelyn i traditionell vinterdräkt från Kaktovik vid Alaskas nordkust.

Foto: LASSE MODIN
Foto: LASSE MODIN

Människans bästa vän.

Foto: LASSE MODIN
1/4

Hundspann i Röros.

Foto: LASSE MODIN
2/4

Ketil möter oss i blå polarparkas med tjock pälskrage och Evelyn i traditionell vinterdräkt från Kaktovik vid Alaskas nordkust.

Foto: LASSE MODIN
3/4
Foto: LASSE MODIN
4/4

Människans bästa vän.

Foto: LASSE MODIN

Det är bitande kallt i Röros, den Unescomärkta världsarvsstaden, granne med svenska Funäsfjällen. Temperaturen visar på minus 35 grader och himlen i öster har djup morgonrodnad.

Den norska trähusidyllen är en av Europas äldsta gruvstäder med en rik historia, där tiden exteriört ser ut att ha stått stilla. Snön hänger djup över taken och längs gator och små gränder är snövallarna mer än meterhöga.

– Nu har vi haft mer än 30 grader kallt i snart två veckor, kommenterar tjejen som serverar oss i frukostmatsalen på Röros hotel.

Hon uppmärksammar raskt vår förvånade titt på termometern vid fönsterblecket.

– Men det brukar bli betydligt varmare framåt lunch – upp mot minus 20. Rena värmeböljan, säger hon med ett finurligt leende.

För oss som söker vinteräventyr vid sidan av skidåkning väntar idag hundspannskörning i midvintertid, med en av världens mest meriterade förare.

Ketil Reitan har sin hundgård och basen för Alaskan Husky Tours turer en knapp halvtimme med bil från Röros. Här lever han med två barn och hustrun Evelyn Anyuyak, som är inuit från Alaska. De möter på gårdsplanen – Ketil i blå polarparkas med tjock pälskrage och Evelyn i traditionell vinterdräkt från Kaktovik vid Alaskas nordkust.

Annons
Annons

– Jag har sytt den själv på skinn från jordekorre, järv, varg och ko. I den här dressen kan jag vara ute i 40 graders kyla under många timmar utan problem, säger hon med ett skratt och låter oss känna på både skinn och päls.

De båda träffades för övrigt när Ketil besökte Evelyns hemby för snart 25 år sedan.

– Han kom med sitt hundspann för att intervjua min far om valfångst. Jag översatte samtalet och så hamnade jag i Röros, säger hon och tittar menande på Ketil.

Han är en riktig äventyrare, med stark förkärlek för Alaska. Det har bland annat fått honom att vid fyra tillfällen köra världens längsta hundspannstävling, den 180 mil långa Iditarod.

Ketil var också förste hundförare i BBC:s rekonstruktion av kapplöpningen till Sydpolen mellan Amundsen och Scott. Det norska laget segrade, mycket tack vare hundarna.

– Långloppen kan ibland kännas som rent vansinne, med polarkyla, extrema snöförhållanden och minimalt med mat och sömn, berättar Ketil.

– Men det lockar mig ändå – att möta naturen på dess villkor tillsammans med mina fyrbenta kamrater.

Ute i hundgården är det fullt liv. Ett 50-tal Alaskan Huskies blir helt vilda när de ser Ketil närma sig. För nu vet de att det ska bli åka av.

Han har svårt att göra sin röst hörd över hundarnas ivriga skall, för alla vill ut på fjället och kastar sig mot stängslet för att markera lusten.

Jag får själva hämta mina och koppla dem till slädens draglina. Ett inte helt lätt arbete, med djur som krumbuktar sig av glädje. Men Ketil hjälper till och inom en halvtimme har jag alla jyckar på plats. Yukon, Panda, Poja, Canning, Mani och Kinai har alla varit med om att slita och dra under många lopp och turer i både Norge och Sverige.

Annons
Annons

– Är du beredd? Nu drar vi! hojtar Ketil där han står med sitt spann framför mig. Han snudd på skriker, för nu är skallen så höga att det är svårt att överhuvdutaget höra någonting annat.

Jag släpper på fotstödet till den kraftiga bromsen och vips så drar mina huskies iväg med ett kraftigt ryck som nära på får mig att tappa balansen. Men jag lyckas stå kvar samtidigt som Mani, Panda, Poja och de andra sätter full fart framåt.

Det är en tuff början, med snårig fjällbjörskog och trixigt spår. Ketil manar mig att hjälpa hundarna och skjuta på en del, vilket skapar en rejäl pulshöjning.

Efterhand öppnar sig landskapet och slädarna glider snabbt genom snön. Hundarnas glädje att få dra och slita går inte att ta miste på, vilket gör att farten i utförsbackarna känns hisnande. Vid ett par tillfällen är jag på väg att falla av, men kämpar mig kvar genom att krampaktigt gripa tag i det stadiga handtaget.

Solen orkar knappt ta sig ovan horisonten under förmiddagen, och fartvinden biter i kinderna. Trots både dunjacka och termobyxor ger sig kylan tillkänna, så när vi tar vår lunchpaus åker ulltröjan på.

Ketil fixar raskt till en sprakande björkvedseld och smörsteker souvas i sotig panna, som han sedan lägger på flatbröd.

– Jag slutar aldrig att fascineras över hundarna och deras kapacitet, säger Ketil, och sörplar kokkaffe ur väl indrucken träkåsa. Hos dem finns viljan att alltid kämpa vidare, hur tuff terrängen än är.

– Och att komma långt ut i naturen på ett naturligt sätt är lika inspirerande varje gång, oavsett om jag gör en dagstur eller är ute under ett par veckors tid under mer extrema förhållanden.

Efter en timmes god vila fortsätter färden, nu i en högst tilltagande nordanvind. Några gånger får vi söka nytt spår, på grund av bristande skare och jag får till och med möjligheten att finna egna vägar i terrängen.

Den känslan leder raskt tillbaka till pojkboksåren, med Jack London och ”Skriet från vildmarken” i gott minne.

Färden på egen hand över de vidsträckta myrmarkerna blir efterhand till en slags meditation i rörelse. Tankarna får tid och rum i det blå, sällsamma aftonljuset, när solen åter sjunkit ner vid horisonten i väster.

Det är mörkt när vi åter är tillbaka hos Evelyn. Efter en mugg rykande het varm saft är det dags att bila tillbaka till Röros för en efterlängtad bastu och middag.

Yukon och kompisarna har fått käk och lagt sig för att vila. Det gäller att ladda batterierna för morgondagens tur.

Cenneth Sparby

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons