Annons

SvanenNötta bilder och repliker gör ”Svanen” för välbekant

Foto: Njutafilms

Flickan annorlunda utan vänner. I isländska ”Svanen” skickas nio-åriga Sól till en gård för att finna ro och rutiner. Men filmen blir väl teoretisk, skriver Jon Asp.

Under strecket
Publicerad

Gríma Valsdóttir är utmärkt i huvudrollen som Sól, men på hennes unga karaktär läggs väl stort ansvar.

Foto: NjutafilmsBild 1 av 1

Svanen

Regi
Ása Helga Hjörleifsdótirr
Genre
Drama
Manus
Ása Helga Hjörleifsdótirr, Guðbergur Bergsson
Medverkande
Gríma Valsdóttir, Þorvaldur Davíð Kristjánsson, Þuríður Blær Jóhannsdóttir
Längd
1 tim 31 min

Från 11 år

Betyg: 3 av 6

”Vi behöver inte andra världar, bara speglar”. Ett citat ur Tarkovskijs ”Solaris” klingar högt under en middagsscen mer än halvvägs in det isländska dramat ”Svanen”. Det uttalas av en missanpassad man vars enda existensberättigande – enligt honom själv – återfinns i hans dagliga anteckningar. Denne Jón håller sig undan världen som dräng på en lantgård, föredrar umgänge med ord före människor. 

Det sistnämnda konstaterar den unga men till synes brådmogna Sól. Hon är filmens huvudperson, blott nio år gammal men redan stämplad som en tjuvaktig och illvillig flicka – därtill skilsmässobarn.

Sól har skickats till nämnda gård för att finna ro och rutiner i livet på landet, hos mostern och hennes familj, som lever ett klassiskt vinddrivet filmliv. Familjen har för vana att ta sig an unga problembarn, som ”stötdämpare” för de familjekonflikter de själva sopar under mattan.

När deras utflugna dotter, till vardags på universitet i Berlin, kommer på besök med sina bekymmer och förebråelser, ställs händelserna på sin spets: gammaldags mot modernt, oskuldsfullt mot cyniskt, det sträva mot det mer lättsinniga. Handlar livet om att leva eller överleva? Alla vill bli sedda men ingen genomskådad.

Annons
Annons

Gríma Valsdóttir är utmärkt i huvudrollen som Sól, men på hennes unga karaktär läggs väl stort ansvar.

Foto: NjutafilmsBild 1 av 1

Regissören Ása Helga Hjörleifsdótirr ryggar inte för vedertagen isländsk topografi – hisnande berg och dramatiskt hav – som bevis för de missanpassades inre tillstånd. Med korta, ofta skissade scener – stilla middagar med husmanskost och varierat dramatiska händelser i ladan – bereder hon väg för planenliga kontraster.

Trots naturlyriken, med svanen som lurar i omgivningarna, blir det inte särskilt organiskt, snarare väl teoretiskt. Som med Tarkovskij-citatet: vackert sagt, föga gestaltat. I stort sett varje replikburen scen tycks betydelsebärande här, som om allt måste uttrycka något specifikt. Försöket till personlig röst försvinner i det allmänt sagda.

Gríma Valsdóttir är utmärkt i huvudrollen som Sól, men på hennes unga karaktär läggs väl stort ansvar.
Gríma Valsdóttir är utmärkt i huvudrollen som Sól, men på hennes unga karaktär läggs väl stort ansvar. Foto: Njutafilms

I återblickar till Sóls barndom, vissa av dem under vatten, får vi en föraning om hennes utanförskap – flickan annorlunda utan vänner. Annat av vikt uttalas i brevform, genom uppläsning och berättarröst.

Sól känner dragning till Jón, själsligt och kanske även fysiskt; han har i sin tur en historia med familjens dotter. Filmens aborttema ger Sól anledning till identifikation, oönskad och oälskad, som kalven som slaktas, blodet som stänker och fläckar.

Gríma Valsdóttir är utmärkt i huvudrollen men på hennes unga karaktär läggs väl stort ansvar. För även om det är lite befriande att flickans sinnesstämningar skildras genom vuxensamhällets konvenans och tillkortakommanden (i stället för genom upptäckter med jämnåriga), blir det väl mycket att pådyvla denna nioåring.

Det är Sóls perspektiv som återges, visst, men också alltför tillrättalagt genom de vuxnas värden, och dessutom med många nötta bilder och repliker. Problemet är alltså inte att filmen inte förmår något nytt, inte tar med åskådaren till några andra världar, utan snarare att spegeln som den håller upp förefaller alltför välbekant.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons