Annons

Tove Lifvendahl:Nu är de alla Sverigevänner

Nationalist och statsminister för Sverige.
Nationalist och statsminister för Sverige. Foto: Maja Suslin/TT
Under strecket
Publicerad

Almedalsveckan är över. Årets upplaga sammanfattades träffande av Ekots politiska kommentator Fredrik Furtenbach som ”en veckas långt nationaldagsfirande”. Och aldrig har vi väl tidigare hört så många politiker så ivrigt tala om värdet av svenska värderingar.

Att ha ett pågående samtal om vad det egna landet ska utmärkas av är i sig både nödvändigt och önskvärt. Vad ska konstituera vi:et? Vad är ett medborgarskap? Vilka relationer och associationer kan man ha till Sverige, och vad ska vara de rättigheter och skyldigheter – både moraliska och juridiska som vi förväntar oss av varandra?

Men alla samtal och utspel förs och görs alltid i en kontext. Kontexten när Alan Kurdis tragiska död inte bara fyllde löpsedlarna utan även människors tankar och känslor gjorde det politiskt omöjligt att säga de saker som sägs nu. Det hade framstått som omänskligt att tala om åtstramningar eller begränsningar. Nu är det möjligt – samtidigt som det ska påpekas att andra treåringar alltjämt flyter i land på stränder vid Medelhavet.

Annons
Annons

Och mot fonden av populistiska partier och politiker som i olika tonlägen och runt om i världen ylar om att ”ta tillbaka landet” är det lätt att känna en viss osäkerhet inför det påtagliga nationalromantiska anslag som ramat in årets politiska Almedalstal.

Jan Björklund talade om ”helt andra värderingar än de svenska”. Stefan Löfven svarade ledigt ja på frågan om han var nationalist. Det var nästan så att Sverigedemokraterna, som försökt ta patent på att företräda landet och dess intressen genom sitt val av partinamn, framstod närapå som tafatta nybörjare i nationalism med sina ballonger och utspel om mer folkdans på nationaldagen.

Den gigantiska blågula flagga som draperade väggen när Ebba Busch Thor äntrade scenen i Almedalen fick S-politikern Veronica Palm att ”undra” på Twitter: ”Skulle ni kunna förklara vad ni vill signalera med scenografin?” Jag förstår frågan, ty jag studsade själv till inför anblicken och insåg hur ovana vid är att den svenska flaggan används så exponerat i politiska sammanhang som inte är nationalsocialistiska.

Att Veronica Palm själv så sent som någon dag innan poserade sociala medier med en selfie i som förde tankarna till omslaget av Gösta Bohmans Tankar om mitt Sverige 1974, sittandes vid relingen med den svenska flaggan vajandes i vinden, borde emellertid kanske ha fått henne att avstå frågan eller att utgå från att Busch Thors motiv att använda flaggan var lika goda som någonsin hennes egna.

Värderingar uttrycks genom lag. Politiska förslag bygger på värderingar. Vi bör därför inte bara förvänta oss, utan även kräva att politiker talar om detta. Men det är med begreppet svenska värderingar som med den svenska modellen – var och en kan tolka och fylla begreppet med det som tjänar ens syften. Det blir därför alldeles nödvändigt att kräva politikerna på konkretion. Ty det visar sig när följdfrågor dyker upp att tolkningarna skiljer sig åt.

Journalisten Lars Åberg skrev i en lika stillsam som skarpögd gästkrönika om att ”det är också fullt möjligt att det som nu sker är helt nytt och därför behöver beskrivas i nya termer av politiker, medier och en allmänhet som ännu inte funnit orden för detta.” (SvD 3/4). Jag tror att han har rätt. Vi letar efter ett språk för att tala om samtiden.

I sammanhanget kommer jag att tänka på dramatikern och författaren Stina Oscarsons vädjan härom året, om en mer tillåtande attityd i det offentliga samtalet: ”Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata och försöker befolka andras tankar?” (DN 4/3-15)

Det var ett mycket sympatiskt inlägg. Men som man brukar säga: var försiktig med vad du önskar dig. Hon fick som hon ville, Oscarson. Nu provpratar de allihop. Vi får se vart det bär hän.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons