Annons

Lisa Irenius:Dags att släppa på tystnadsplikten

All arrogans och självtillräcklighet måste väck – nu krävs stor ödmjukhet bland ledamöterna för att leda Svenska Akademien ur krisen.

Under strecket
Publicerad

Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Sara Danius.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Sara Danius.

Foto: Jonas Ekströmer/TT
Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Sara Danius.
Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Sara Danius. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Tre avhopp på en och samma dag. Bittra inre konflikter. Svenska Akademiens kris är nu avgrundsdjup och det blir allt svårare att se hur den kan lösas. I alla händelser blir det en lång och komplicerad process, där en mängd olika åtgärder kan komma i fråga. Här är sex förslag som jag tror skulle vara en hjälp på vägen.

1. Inse vidden av problemen.

”Jag har en känsla av att vi kan fortsätta vårt arbete i princip som tidigare”, sa ledamoten Anders Olsson i Aktuellt i SVT på fredagskvällen. Det vittnar inte om ett vidare gott krismedvetande, för att uttrycka det milt. Samtliga ledamöter behöver inse att all arrogans och självtillräcklighet måste väck, nu krävs en stor ödmjukhet både inför uppdraget och inför allvaret i dagens situation.

Annons
Annons

2. Inse varför Svenska Akademien behöver räddas.

Även alla utanför Akademien – från makthavare till allmänheten – måste förstå hur viktig institutionen är för hela det svenska kulturlivet och dess internationella renommé. Om Akademien inte förmår fortsätta bedriva sitt arbete för svenska språket och ge stöd till litteraturlivet i olika former så vore det en oerhörd förlust. För att inte tala om risken att Nobelpriset i litteratur förlorar sitt anseende.

3. Reformera, men varsamt.

Akademien är en unik, traditionsbunden institution och det går inte att hux flux ändra på allt. Men nog kan den förändras, som ständiga sekreteraren Sara Danius påpekade i sitt tal på högtidssammankomsten i december. Till exempel rymmer den numera kvinnor och man kommer nu att tillåta utträde och förstärka jävsreglerna. Inspiration till ytterligare förändringar kan hämtas från andra akademier med anor, både utomlands och i Sverige (som Kungliga Vitterhetsakademien och Kungliga Vetenskapsakademien).

4. Förstå De adertons begränsningar.

Akademiens ledamöter besitter djupa kunskaper, men knappast inom allt. En lösning kan vara att i större utsträckning anlita externa experter, inom bland annat juridik och förvaltning. En annan kan vara att stärka och utöka kansliet. 

Man förundras över att ingen, under alla de år som man betalade ut bidrag till en kulturscen som drevs av en ledamots make (och, som det har visat sig, där ledamoten själv var delägare) verkar ha sagt ”vänta lite, här bör vi nog tänka ett varv till”. Men man kan inte heller förvänta sig att poeter och språkforskare har full koll på alla regelverk. Som motvikt behövs tjänstemän med pondus, integritet och etisk kompass, som har mandat att kontrollera och ifrågasätta.

Annons
Annons

5. Återuppliva traditionen med (minst) en ämbetsman bland De aderton.

Under större delen av 1900-talet innehades stol nr 1 av en jurist, men sedan författaren Lotta Lotass år 2009 efterträdde juristen Sten Rudholm saknas den kompetensen i Akademien.

Svenska Dagbladets dåvarande kulturchef Kaj Schueler påpekade 2011, i samband med ännu ett inval, att ”en modern akademi i en komplicerad värld skulle ha glädje av en jurist med gedigna kunskaper i upphovsrätt- och yttrandefrihetsfrågor”. På sistone har det blivit uppenbart att sakkunskap om rättsfrågor och tjänstemannaetik är nödvändigt för Akademien på flera sätt.

6. Låt De Aderton vara de frispråkiga intellektuella som de i grunden är.

Advokatbyråns utredning om Svenska Akademiens relationer med Jean-Claude Arnault är färdig, och det är mycket välkommet att Sara Danius nu redogör för dess innehåll i en intervju med SvD.

Nu är det dags att släppa på tystnadsplikten om den pågående krisen och låta varje ledamot argumentera för sina ståndpunkter. Det är utmärkt att Per Wästberg, som på lördagen själv skriver i SvD om varför han röstade för att utesluta Katarina Frostenson, tar ett första steg.

Rushdie-affären 1989 medförde en intressant debatt om Akademiens princip att inte göra politiska ställningstaganden. I Expressen hävdar Jens Liljestrand att man den här gången inte kan ha en ”legitim debatt” eftersom det gäller ”integritet och anständighet, ett område som är mycket mer svart och vitt”. Men nog finns det principer att diskutera även här och dessutom en hel del gråzoner som skulle må bra av offentlig belysning.

Annons
Annons

Varför anser majoriteten av ledamöterna att det vore för ”drastiskt” att utesluta Katarina Frostenson? Det är intressant att den nyinvalda ledamoten Jayne Svenungsson nu påbörjar den diskussionen genom att berätta att det för henne handlar om att ett uteslutande av Katarina Frostenson vilar på en alltför osäker grund av rent rättssäkerhetsmässiga skäl. (SvD 7/4)

Enligt mig vore det bästa om Frostenson, efter skandalerna kring hennes make Jean-Claude Arnault och turerna kring Akademiens ekonomiska stöd till deras gemensamt ägda kulturscen, valde att frivilligt lämna sin stol, för Akademiens skull. Om hon inte gör det måste hon redogöra för hur hon motiverar sitt beslut att stanna.

Trots att advokatbyrån rekommenderar Akademien att polisanmäla kulturscenen Forum så har församlingen anmärkningsvärt nog fattat beslut om att inte anmäla. I stället påpekar Danius att advokatbyrån gett beskedet att ”vem som helst – en ledamot eller en privatperson – har rätt att polisanmäla”. Det lägger ytterligare ansvar på enskilda ledamöter och nu måste de redogöra för sina motiv. Från aderton intellektuella med maktpositioner bör man kunna förvänta sig att var och en förklarar hur de resonerar och hur de ser på sitt eget ansvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons