Annons

Sysslolösa unga män med tillgång till vapenNu återstår bara att välja: vem som ska döda?

Emilj Ljungestig, Ashkan Ghods och Johan Hafezi  i ”Sysslolösa unga män med tillgång till vapen”.
Emilj Ljungestig, Ashkan Ghods och Johan Hafezi i ”Sysslolösa unga män med tillgång till vapen”. Foto: Ola Kjelbye

Vad får unga män att begå terrorhandlingar? Det frågar dramatikern Annika Nyman som skildrar en längtan efter att våga handla, ett begär drivet av hämnd och utanförskap. Resultatet är ett statuariskt framfört språkspel.

Under strecket
Publicerad

Sysslolösa unga män med tillgång till vapen

Genre
Teater
Regi
Gustav Englund
Medverkande
Ashkan Ghods, Johan Hafezi, Emil Ljungestig
Var
Göteborgs stadsteater, lilla scenen
Text
Annika Nyman,

Scenografi: Annika Tosti Ljus Mira Svanberg Musik, ljud Niclas Anderstedt Lindgren

En trio unga män. Alla är en form av mentala monoliter, enbart besatta av att väcka mänskligheten ur sin självgoda, blinda aningslöshet. Samtliga är förlästa och talar ständigt om Abraham och hur han tänker offra sin son. Det de vill är att skapa en chockvåg, att slumpmässigt döda så många som möjligt. Godtyckligheten är deras triumfkort. Dådet ska inte riktas mot någon grupp, inte utföras med politiska motiv utan enbart som en signal till att vakna upp. Nu återstår bara att välja vem av männen – de har bara ett vapen – som ska döda. Vem ska bli en ny Raskolnikov, vem ska våga ta på sig denna nihilistiska uppgift att skaka om världen?

Det konstnärlig teamet K Polyfon söker sig ständigt till nya scener och institutioner, senast var man på Turteatern i Stockholm, nu får man låna den lilla scenen längst ner under Göteborgs stadsteater. Annika Nyman har skrivit en timslång text som handlar om dessa unga mäns ”uppgift”, deras ”renhet” och vem som faktiskt ska utföra dådet. Nyman använder ett mycket abstrakt språk, som uttolkningar av aldrig helt utsagda, till hälften smälta akademiska teorier. Det viktigaste verkar vara att männen inte planerar attentatet som en hämnd, eller för att fullfölja en fantasi – utan att deras aktion utgör ett redskap för att slå sönder den totala likgiltigheten.

Annons
Annons

En tom lägenhet, en halvdöd krukväxt – en stol och en säng. Pojkarna har alla långt hår, om de leker Jesus eller Judas Priest är oviktigt. Håret är deras uniform men ger också en möjlig aning om att detta hade kunnat vara flickor som kivas om vem som ska få spela drottning. Fast här är det ju egentligen ingen som vill det. De tre pratar och pratar, grälar ock skriker fram en starkt retorisk kör som blandar vilja och rädsla. Regissören Gustav Englund låter ensemblen använda en statuarisk spelstil, som var det planscher ur Bibeln vi ser. Stela bilder från eviga konflikter.

Man väntar. Inte på en Godot, men på en flodvåg som ska rensa världen. Trion gör om sitt utanförskap till moralisk kod och ser sig som utvalda. Det är en igenkännbar mekanism som skildras, även om språket i dialogerna är så förhöjt att det lyfter från verkligheten och blir svåravlyssnat. Texten rymmer skolskjutningar, terrorism, en anda från Dostojevskij och Kierkegaard – men den stannar ändå kvar på scenen som ett språkspel. Ett spel ingen kan vinna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons