Annons
Kommentar

Lisa Irenius:Nu blottas föraktet mot äldre

Ett äldre par på promenad.
Ett äldre par på promenad. Foto: Henrik Isaksson/TT

Den svenska inställningen till 70-plussare är paradoxal: de ska klara sig själva och bidra till samhället, men möts samtidigt av fördomar. Coronakrisen uppenbarar spänningar mellan generationer.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Hasse Holmberg /TTBild 1 av 1
Foto: Hasse Holmberg /TTBild 1 av 1
Foto: Hasse Holmberg /TT

Vi är alla jämlika inför coronaviruset, påstod Madonna i ett absurt videoklipp på Instagram i söndags. Sittandes naken i ett badkar fyllt av mjölkvit vätska och rosenblad filosoferade hon om hur ”underbart” det är att viruset inte bryr sig om ”hur rik du är” eller ”hur gammal du är” (!).

Hennes videoklipp togs bort, men tydligen är suget efter detta budskap så stort att det snart fabricerades ett öppet brev från Bill Gates, där han påstås hävda ungefär samma sak, nämligen att ”viruset påminner oss om att vi alla är lika”. Brevet är fejk, vilket dock inte har hindrat att många fortsätter sprida det på sociala plattformar.

Men tyvärr, vi vet trots allt tillräckligt om covid-19 för att med säkerhet kunna säga att sjukdomen inte alls behandlar människor jämlikt. Det slår särskilt hårt mot människor som har sämre hälsa och röker (vilket för övrigt är vanligare bland lågutbildade), och framför allt, mot människor med hög ålder. Och debatten i virusets spår har hittills knappast överbryggat generationsklyftor, snarare tvärtom.

Annons
Annons

Det är rimligt att såväl regeringen som andra medborgare reagerar när vissa struntar i rekommendationer som syftar till hela samhällets väl.

I Sverige har det pratats mycket om att det är många i åldern 70+ som inte följer myndigheternas råd. Enligt en undersökning av Aftonbladet/Demoskop är det bara drygt en av fem som fyllt 75 som helt kommer att undvika livsmedelsaffärer de närmaste veckorna. I måndags mötte Stefan Löfven och Isabella Lövin pensionärsorganisationer för att inskärpa allvaret. Och ja, i det här läget är det verkligen viktigt att alla lyssnar på myndigheternas råd, både för sin egen skull och för att sjukvården inte ska bli överbelastad. Det är rimligt att såväl regeringen som andra medborgare reagerar när vissa struntar i rekommendationer som syftar till hela samhällets väl.

Men det är också viktigt hur man reagerar. Det är sorgligt att läsa om den hatstorm som Amelia Adamo, 73, utsattes för när hon sagt att hon kände sig som 53 och att hon vägrade dra ner på tempot (ta det lugnt, hon har nu lovat att hon håller sig hemma).

Författaren och SvD-skribenten Karin Thunberg skrev i förra veckan en uppmärksammad krönika här i SvD Kultur: hon uttryckte en tacksamhet över att leva i ett land som värnar allas överlevnad, och resonerade samtidigt om vilken stor förändring det innebär för en aktiv person som fyllt 70, att från en dag till en annan byta ut ett rörligt, händelserikt liv mot social isolering.

Väldigt många läsare har tackat henne för texten, men flera har också blivit mycket upprörda. I kommentarsfältet återkommer nedlåtande omdömen som ”egoistisk”, ”självupptagen”, ”bortskämd” och ”lättkränkt”. I Dagens Nyheter avfärdar ledarskribenten Erik Helmerson Karin Thunbergs text som ”självömkande” och ser den som ”koketterande lättsinne”.

Annons
Annons

Det är märkligt hur olika en text kan läsas. Själv uppfattar jag över huvud taget inte texten så. Karin Thunberg ifrågasätter inte myndigheternas råd, hon gör det tydligt att hon följer dem och skriver att hon inser att ”de samhällsekonomiska konsekvenserna är så mycket allvarligare än våra isolerade problem” – hon diskuterar bara hur det känns att från en dag till en annan få en helt ny status i allmänhetens ögon.

Ponera att det var svininfluensan, som var särskilt farlig för unga och gravida, som spred sig i samhället, och att en ung person då hade skrivit om känslan av att avskärmas och få sitt liv begränsat. Jag kan inte för ett ögonblick tänka mig att reaktionerna hade blivit desamma.

Nu invänder någon att det är en stor skillnad: att det är grymmare när sjukdomar hotar att ta livet av unga människor som har livet framför sig. Och visst är det så. Men det är ändå ett tankeexperiment som tydliggör hur olika åldersgrupper betraktas.

På det stora hela är inställningen till äldre människor i Sverige något paradoxal

På det stora hela är inställningen till äldre människor i Sverige något paradoxal. Å ena sidan är många som uppnått pensionsålder i dag både friska och pigga, och det finns en stor förväntan på att de ska klara sig själva och bidra till samhället på olika vis, genom att passa barnbarn, fortsätta jobba och så vidare. (Talande nog är den vanligaste anledningen för personer mellan 65 och 74 år att fortsätta träffa andra, trots coronaviruset, att andra behöver deras hjälp, enligt Aftonbladet/Demoskop – knappast en fråga om ”egoism” med andra ord.)

Å andra sidan präglas vårt samhälle av en stark ungdomskult och fördomar om äldre människor. På arbetsmarknaden finns en omfattande åldersdiskriminering. Senast i december kom en rapport som visade att chansen att bli kontaktad av en arbetsgivare börjar minska redan i 40-årsåldern och är i det närmaste obefintlig vid 65 års ålder.

Nu är det som om de stundom hätska diskussionerna om coronaviruset blottar föraktet mot äldre. Samhället måste kunna förvänta sig att medborgare som fyllt 70 följer myndigheternas råd. Men nog bör 70-plussarna också kunna få sörja en förlorad frihet, och mötas av viss ödmjukhet och förståelse?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons