Annons

ÆdnanNu får litteraturen sin egen ”Sameblod”

Tvångsförflyttningar, förnedring och rasbiologiska mätningar. ”Aednan” är ett mäktigt körverk där samer ur tre generationer får berätta en mängd individuella historier. Therese Eriksson har läst ett tegelstenstjockt diktepos som samtidigt är en luftig bladvändare – med kraft att påverka opinionen.

Under strecket
Publicerad

Linnea Axelsson är född 1980 i Porjus, Norrbotten, men bor nu i Stockholm. Hon har studerat humaniora vid Umeå universitet och disputerade 2009 på en avhandling i konsthistoria. 2010 debuterade hon med ”Tvillingsmycket”.

Foto: Sara Mac KeyBild 1 av 2
Bild 2 av 2

Linnea Axelsson är född 1980 i Porjus, Norrbotten, men bor nu i Stockholm. Hon har studerat humaniora vid Umeå universitet och disputerade 2009 på en avhandling i konsthistoria. 2010 debuterade hon med ”Tvillingsmycket”.

Foto: Sara Mac KeyBild 1 av 1
Linnea Axelsson är född 1980 i Porjus, Norrbotten, men bor nu i Stockholm. Hon har studerat humaniora vid Umeå universitet och disputerade 2009 på en avhandling i konsthistoria. 2010 debuterade hon med ”Tvillingsmycket”.
Linnea Axelsson är född 1980 i Porjus, Norrbotten, men bor nu i Stockholm. Hon har studerat humaniora vid Umeå universitet och disputerade 2009 på en avhandling i konsthistoria. 2010 debuterade hon med ”Tvillingsmycket”. Foto: Sara Mac Key

Ædnan

Författare
Linnea Axelsson
Genre
Poesi
Förlag
Albert Bonniers Förlag

759 s.

Tre kvinnor – Ristin, Lise och Sandra – talar från tre olika tider i Linnea Axelssons ”Ædnan”. Deras erfarenheter – förnedring, oviss rotlöshet och stridbarhet – skiljer sig åt, men är samtidigt gemensamma.

Med hårda redskap
mätte han mig
skriftlärda män
i varje vrå
(1920)

Hur ska vara spår
nånsin höras
Bland svenskarnas
vägar och
kraftstationer
(1970–74)


En kvinnosydd
rustning av kläde
och silver

Den ropar att de
måste se på mig
(2016)

”Min uppgift i livet är inte att vara en upplysare”, konstaterade Amanda Kernell när hon tidigare i år tilldelades DN:s kulturpris för sin film ”Sameblod”, och la till att hon ”jobbar mer med känslor och levnadsöden”. Detsamma säger också Linnea Axelsson när hon intervjuas i ETC (28/2): ”För mig är känslorna och människorna viktigast, men det är också fint om berättelsen kan vara större än individerna.” Det är en rimlig hållning för den konstnär som vill vara fri, att säga nej till rollen som uppfostrare. Konsten är inte ett uppdrag.

Annons
Annons

Det betyder inte att konstens och kulturens bildande förmåga inte samtidigt kan finnas där. Och liksom Kernells film visade blinda fläckar i Sveriges historia för en bredare allmänhet, har Linnea Axelssons ”Ædnan” potential att göra detsamma – låt vara ett lyriken inte har samma publika genomslagskraft som filmen.

”Ædnan” är något så ovanligt i samtidslitteraturen som ett versepos, och dessutom av en storlek som inte förnekar sig; med sina dryga 750 sidor tar den här volymen plats. Inuti är verserna däremot luftiga och sparsmakade, korta och avskalade. Men även om det är påtagligt lite text i den här tegelstenen, gör orden som faktiskt står där – och den historia de skildrar – anspråk på desto mer utrymme i läsarkroppen. Ivrigt som i vilken bladvändare som helst forsar jag igenom det århundrade som Axelssons dikt omfattar.

Det börjar i tidigt 1900-tal och med en familj som vid tvångsförflyttningarna kring 1920 måste flytta söderut med sin renhjord, ner mot Luleälven. Inte långt senare, i samband med de rasbiologiska mätningarna, ska deras son – han den svaga, som aldrig börjat tala – hospitaliseras i Piteå. Axelsson flyttar sig, i skildringen av denna familj, i tid och rum, liksom hon senare ska ta ett hopp till nästa tid, nästa familj. Platsen dock ungefärligen densamma; i ”Ædnan” står framförallt vattenkraftsamhället Porjus med omnejd i centrum.

Jag stod och såg på

när min vän sålde

Vattenfalls böcker

Lögnerna glödde

från titlarna

i turistens hand

Linnea Axelsson, som debuterade 2010 med romanen ”Tvillingsmycket”, skildrar de individuella ödena med ett språk lika klart, rent och porlande som fjälljokken. Historien och de spår den satt, och sätter, i generationer av samer är ständigt närvarande. De som berövats marken och språket, de som sökt sig därifrån – mot svenskheten, de nya generationer som åter vänder sig mot rötterna. I Axelssons diktning blir den samiska erfarenheten inte en erfarenhet i singular: de många diktjagen i eposet bildar ett mångfasetterat körverk.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

I den meningen för ”Ædnan” tankarna till David Väyrynens ”Marken” (2017), där en mångfald av röster från de geografiskt närliggande Malmfälten sjunger. Ædnan är nordsamiska och betyder just landet, marken, jorden. Och marken är central i ”Ædnan”, inte bara den man bestulits på, utan också den man konsekvent lever med och av, och där varje förändring och skiftning blir märkbar. Ofrånkomligen söker sig tanken, även i det här fallet, till politiken och vår tids stora fråga. När den urbana människan apokalyptiskt inväntar klimatkatastrofen, lever markens människor redan mitt i den. Gång på gång vittnar samer om oro i renhjordarna, om varmare vintrar som sätter djurens navigation ur spel; en förändring för snabb för att renen ska hinna anpassa sig.

Allt detta erinrar, direkt och indirekt, Linnea Axelssons diktverk om. De enskilda ödena, skickligt frammejslade, bär otvivelaktigt också på en vidare samhällsberättelse.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons