Annons

Teresa Küchler:Nu ska det bara bli fler ”ayes” än ”nays”

Det nya brexitavtalet ska viktas, vägas och inte minst röstas om. Men att Boris Johnson och Jean-Claude Juncker strålar ihop är ett tecken på att EU, som alltid i grevens tid, lyckats tråckla ihop en överenskommelse.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Frågan nu är om de Boris Johnson kan få de brittiska parlamentsledamöterna att acceptera avtalet.

Foto: Mark Thomas/AP Bild 1 av 2
Foto: Frank Augstein/AP/TT Bild 2 av 2

Frågan nu är om de Boris Johnson kan få de brittiska parlamentsledamöterna att acceptera avtalet.

Foto: Mark Thomas/AP Bild 1 av 1
Frågan nu är om de Boris Johnson kan få de  brittiska parlamentsledamöterna att acceptera avtalet.
Frågan nu är om de Boris Johnson kan få de brittiska parlamentsledamöterna att acceptera avtalet. Foto: Mark Thomas/AP

 

BRYSSEL Habemus consensum! Vi har ett avtal!

När röken skingrats efter några intensiva, nattliga mötesrumsbataljer och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker på torsdagen äntligen stod i predikstolen i Bryssel, så var det för att meddela att man lyckats göra cirkeln fyrkantig – eller fyrkanten rund – eller vad man nu säger på engelska för att beskriva att man lyckats med det till synes omöjliga.

Inte för att det var helt oväntat: tvärtemot vad de stundtals hätska stämningarna mellan regeringen i London och de 27 andra EU-ländernas gemensamma förhandlare Michel Barnier har tytt på, så har det aldrig varit någon tvekan om att alla parter ville få ett avtal. Ingen av britternas 27 motparter har känt någon slags Schadenfreude eller eufori inför utsikten om en brittisk katapultkrasch ut ur EU.

Annons
Annons
Foto: Frank Augstein/AP/TT Bild 1 av 1

Det har de nämligen inte råd med. Inget EU-land skulle tjäna på att handel och kontakter med Storbritannien – ett rikt land med 60 miljoner invånare som gärna köper europeiska varor, och en kärnvapennation med plats i FN:s säkerhetsråd, för att ta några tunga argument – går åt skogen.

Det verkar otroligt att något EU-lands ledare skulle motsätta sig alltihopa.

Nu ska dokumenten granskas av jurister och fördragsexperter, och så måste de förstås antas och godkännas av alla EU-länder på toppmötet som inleddes på torsdagen i Bryssel. Avtalstexten ska också godkännas av EU-parlamentet och Westminster i London.

Men alla EU-länders ambassadörer på plats i Bryssel har noggrant informerats om avtalets framskridande – texten som nu trycks ut och skickas runt i toppmötet kommer inte att vara en överraskning för någon av stats- och regeringscheferna i rummet. Så det verkar otroligt att något EU-lands ledare plötsligt skulle hoppa upp som arga gubben i lådan och motsätta sig alltihopa.

Foto: Frank Augstein/AP/TT

EU-parlamentets godkännande är en annan fråga. Men EU-parlamentarikerna är oftare än inte styrda av sina hemmapartier och hemmaregeringar – och när dessa givit tummen upp för avtalet är det svårt för Brysselförsamlingen att sätta sig på tvären.

Annons
Annons

Så nu kan man pusta ut. Boende i gränsområdet mellan Nordirland och Irland kan pusta ut: det kommer inte att ställas ut vakter, bommar, taggtråd eller tullbås längs den i dag osynliga, men historiskt vålds- och terrordrabbade, gränsen.

Lastbilschaufförer som dagligen levererar varor mellan kontinenten och Storbritannien kan pusta ut: de kommer inte om två veckor behöva börja köa i timtal vid färjelägena i Dover och Calais, i väntan på att tullpersonal ska kontrollera om deras frakt lever upp till EU:s hälso- och säkerhetskrav eller inte.

Fårbönder i Wales och Skottland, svenska och tyska biltillverkare, italienska Prosecco-hus, franska kosmetikajättar och belgiska äppelodlare kan alla också pusta ut: priset på mat, bilar, vin, smink och andra varor kommer inte att över en natt chockhöjas med tullar. Det skulle ha skett om britterna lämnat unionen utan särskilda arrangemang för både den nordirländska gränsen och för övergångsperioder för handeln mellan blocken.

Johnson kan nu säga att ’Bryssel gav med sig’.

Mest av allt kan politiker på bägge sidor av den Engelska kanalen pusta ut. För Boris Johnsons del handlar det om att han ser ut att ha vunnit en stor seger och räddat britterna från ett oundvikligt kaos den 31 oktober – trots att han i slutändan har fått ge sig för det allra mesta av kraven från de 27 andra EU-länderna och deras jurister.

Johnson kan nu resa hem till London och säga att ”Bryssel gav med sig” (Johnson säger alltid ”Bryssel”, i stället för att rabbla upp de 27 övriga EU-länderna och därmed tvingas visa på styrkeförhållandet runt mötesborden: 27–1, inte 1–1).

Men även ledare från de andra EU-länderna avgår med en ”seger”: man har än en gång visat att unionen är kompromissernas obesegrade drottning, att man vill ha en god kontakt till sin granne och att man inte ”straffar” EU-kritiska medborgare.

Frågan är om de brittiska parlamentsledamöterna i London är lika villiga att köpa kompromissen – och om the ”ayes” till slut blir fler än the ”nays”.

Efter reklamen visas:
Corbyn: Vi röstar nej
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons