Annons
Krönika

Karin Thunberg:Nu vet jag att döden finns lite till vänster

Under strecket
Publicerad

Drygt två veckor har gått men ännu kan jag inte skriva var. Nutid gäller. Du är fortfarande min bästa vän och såna kan inte försvinna bara för att de ligger i en sjukhussäng och dör. Några timmar tidigare log du blekt när jag kysste din kind. Jag vill tänka att du kände att jag var där. Kände min kärlek.

Vi pratade mycket om döden dina sista veckor. Du sa att den var ”lite till vänster” och bad om ett papper, ritade en karta över Katarina kyrkogård och pekade var du ville bli begravd. Lite till vänster längs gången ner mot Södermannagatan. Vi ritade ett hjärta över platsen, skrev dit ditt namn. Kom på att jag förstås måste ligga bredvid. Ritade ett nytt hjärta. Med K i. Småfnissade över, ännu orkade du, hur vi skulle ligga där och prata när andra döingar sov. Skratta högt. Ingen skulle ändå bli störd. När en sköterska kom in motade du ut henne med beskedet: Här leker vi, förstår du. Det är en mycket allvarlig lek.

Om man i 40 år har lekt och talat allvar med någon som inte längre finns kan man inte sluta. Jag går vår långpromenad Djurgården runt och pratar med dig, inuti huvudet. Mal på om stort och smått. Men bara det viktigaste. Du, om någon, lärde mig att skala bort varje onödigord. Lindade aldrig in dina egna åsikter, sa vad du tyckte och stod för det. Pålitlig som en – nej, jag hoppar över jämförelse, du skulle ha strukit den direkt. Snabb som en vessla, inte minst i tanken. Lika slängd i käften. Och vänfast, vänfast.

Annons
Annons

Häromdan såg jag Kärleksbrev på Stockholms stadsteater – skynda, skynda att se storartade Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander innan pjäsen försvinner från repertoaren – och insåg att så gör vi inte längre. Vi skriver inga kärleksbrev. Mejl möjligen, eller snabba sms. Vi kunde ha ältat det på en Djurgårdspromenad, talat om betydelsen av att bekräfta också vänskapsband. Visst minns du bilden vi hade att vi satt i en kanot och paddlade oss fram, med gemensamma krafter. Vurpade ibland men kom alltid upp på rätt köl igen. Stötte på isblock men girade undan. Överlevde – tills …

Jag sitter ensam i båten nu. Jag har man och barn och andra vänner men jag har inte dig och jag förstår inte vem jag ska vara om jag inte längre är din bästa vän. Men ibland sätter jag mig på den där plätten du ritade upp på din kyrkogårdskarta och skrattar lite på försök. Så du förstår att jag inte glömt vår överenskommelse, den du skrev Dödsviktigt över. Med ett utropstecken efter.

Man kommer till ett slut, det är lättare i text än i själva livet. Men först måste jag upprepa det jag insett: att vi borde skriva brev till våra vänner, riktiga brev som går att spara. Ha med i fickan eller väskan. Läsa igen och igen. En gång definierade vi vänskap som ”kärlekens lillasyster” i en artikelserie på Idagsidan här i SvD. Idag vet jag att den också kan vara kärlekens storasyster.

Käraste M, jag säger inte hej då. Jag säger som vi alltid avslutade våra samtal: ”Vi hörs hela tiden”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons