Foto: Joanna Andreasson

Nuri Kino: "Det tog mig en halvtimme att köpa ett barn"

De som faller offer för barnprostitution saknar skydd. Polisen får ständigt larm från frivilligorganisationer, nattvandrare och andra som kommer de ensamkommande nära. Journalisten Nuri Kino beskriver en rättslös tillvaro för de unga utsatta, uppgivna myndigheter och ett rättsväsende som inte dömer någon för människohandel.

Publicerad

Det tog mig en halvtimme att ringa och köpa ett 14-årigt barn. Jag låtsades vara pedofil och vilja ha sex med ett prostituerat barn. Jag fick välja mellan att ha sex med barnet på en offentlig toalett eller på ett hotellrum. Hallicken sade att jag inte fick ta barnet med mig hem, han ville inte förlora kontrollen. I hemmen hade barn i hans stall råkat illa ut.

Under tiden jag telefonerade med hallicken satt jag på ett fik och pratade med en nyanländ flykting, en aktivist från Syrien. Hon skulle hjälpa mig att forska i och skriva om barns situation i Syrien och Irak. Jag ville veta mer om de barn som har kidnappats för att utnyttjas som sexslavar och om barn som används som människosköldar och de som hjärntvättas till att bli självmordsbombare. Vi pratade också om barn som utnyttjas i propagandasyfte, om videoklipp som delats över hela världen som realistiska, men i själva verket är regisserade.

Efter en stund avbröt hon mig och sade att någon också borde undersöka om barn och ungdomar som ensamma har tagit sig till Sverige utnyttjas, och i så fall på vilket sätt. Hon ledde in mig på rätt spår och plötsligt var jag i samtal med en barnhallick i Stockholm.

Det råder ingen tvekan om att barn och ungdomar exploateras, även på den svarta marknaden.

Ungefär 35 000 barn och ungdomar kom till Sverige i fjol. Egentligen var de fler än så, alla registrerades inte. Många flydde från krig och folkmord, andra tog sig hit av ekonomiska skäl. Sverige togs på sängen. Vissa var inte ens barn, alltså under 18 år, utan fejkade att de är det. Kaos uppstod. En enorm asylmarknad växte kring de ensamkommande, det fanns stora pengar att tjäna: Barnen behövde placeras ut på olika boenden. 35 000 sådana. Vi lärde oss ord som ”familjehemsplacerande konsulter”. IVO* fick in hundratals nya ansökningar om att få bedriva HVB**. Vissa innehavare av asylboenden ringde upp kommuner och sade att de hade platser men inget avtal men att de lovade att sköta om barnen i alla fall. I panik placerade man dem även där.

Annons

Myndigheterna tappade snabbt kontrollen. Ingen har någon överblick om var de ensamkommande har placerats, ingen har resurser att granska alla boenden. Och det råder ingen tvekan om att barn och ungdomar exploateras, även på den svarta marknaden.

Eftersom det endast tog mig en halvtimme att köpa ett prostituerat barn trodde jag i min enfald att jag vid en undersökning skulle finna många åtal och kanske rentav några domar. Inte en enda. Jag har pratat med så gott som alla aktörer: Aleris och Attendo***, andra mindre företag som har HVB, anställda på HVB, personer som har barn hos sig i så kallade familjehemsplaceringar, socialtjänst, polis, Migrationsverket och IVO samt barnrättsorganisationer så som Ecpat och Barnrättsbyrån.

”Det började för några år sedan. En av tjejerna som bodde hos oss brukade försvinna i några timmar efter att ha haft telefonkontakt. När hon var tillbaka brukade hon duscha ovanligt länge, som om hon skrubbade bort smuts. När hon började få blåmärken och rivsår anmälde min chef det till socialtjänsten och polisen, men inget hände”, sade en anställd på ett HVB till mig.

Annons

Ecpat: ”Då Sverige i dag inte har hanterat ökningen av antal barn i boenden på ett sätt som garanterar varje barn skydd så ökar också utsattheten, och förmodligen i siffror antal övergrepp.”

Barnrättsorganisationen Ecpat som jobbar mot exploatering av barn bekräftar situationen. I ett mejl skriver pressekreteraren Thomas Andersson: ”Situationen med sexuell exploatering av ensamkommande barn och barn på t ex HVB är inte ny, men då Sverige i dag inte har hanterat ökningen av antal barn i boenden på ett sätt som garanterar varje barn skydd så ökar också utsattheten, och förmodligen i siffror antal övergrepp.”

På vårdbolaget Attendo säger man att man försöker skapa nära relationer till barn och ungdomar som kommer till Sverige för att de ska få förtroende för personalen och därför våga berätta om övergrepp, säger Charlotte Näsström: ”Avvikande beteenden, som sen ankomst på kvällarna, rymningar på nätterna, orimligt mycket pengar, alternativt saker, blåmärken, att ungdomen duschar ovanligt länge, blir tyst, får aggressiva utbrott, självskadebeteende eller på annat sätt utsätter sig för någon risk, hanteras alltid som avvikelser hos oss som vi dokumenterar.”

Annons
Foto: Joanna Andreasson

En polis som vill vara anonym skriver till mig: ”Vissa av de här ungdomarna var prostituerade i sina hemländer. När de kommer hit blir det ett sätt att få in pengar att skicka hem. De får också på så sätt råd med snygga kläder och nya mobiltelefoner. Andra har rekryterats på boenden, antingen av andra ungdomar eller av anställda. Många av barnen har ett brett nätverk, de har kontakt med andra ungdomar i hela landet och på sätt utökas antalet prostituerade.”

I början av 2000-talet lade jag ned mycket tid på att granska barnprostitutionen i Sverige, något som även då var tabubelagt. Om man ens antydde att det existerade, så riskerade man att bli ansedd som rättshaverist. Artiklarna bidrog till sex domar i den så kallade Västsverigehärvan, en avsatt kyrkopolitiker och två regeringsutredningar. Jag började min granskning genom att söka efter ensamkommande barn som försvunnit från flyktingförläggningar.

Annons

Nationell kartläggning om människohandel med barn: ”Många försvinner efter ankomsten till Sverige och det finns väldigt lite information kring vad som händer efter försvinnandet.”

I min nutida undersökning har jag bland annat läst rapporten Människohandel med barn – Nationell kartläggning 2012–2015. Jag har också pratat med författaren Märta C Johansson, docent vid Örebro universitet. Från rapporten: ”Det har aldrig tidigare kommit så många ensamkommande barn till Sverige och kunskapen när det gäller dessa barn är inte tillräcklig. Många försvinner efter ankomsten till Sverige och det finns väldigt lite information kring vad som händer efter försvinnandet. Rapporten presenterar antalet identifierade barn som misstänks vara utsatta för människohandel och hur vi på ett bättre sätt kan arbeta vidare för att skydda och ge stöd till barnen.”

Patrik Cederlöf, som är nationell samordnare och jobbar vid Länsstyrelsen i Stockholm, gav Johansson uppdraget att författa rapporten. Han ville att man skulle gå igenom hela kedjan, från det att barn misstänks vara utsatt till att åtal väcks och eventuell dom faller. Men granskningen visade att inte ett enda åtal för människohandel med barn väcktes under perioden. Man såg även bland annat att omgivningen är mycket försiktig med att anmäla en misstanke till polisen, man tipsar hellre.

Annons

Jag ringer upp Johansson: ”Jag hade inte trott att det var så svagt som det visade sig vara, till exempel försiktigheten att överhuvudtaget anmäla till polisen – människor ger ett tips i stället. Skillnaden är att vid en polisanmälan måste polisen motivera varför man inte inleder en förundersökning eller varför man lägger ned den och man sparar materialet mycket längre och man kan gå tillbaka och kontrollera hur till exempel bedömningen gjordes. Vid tips behöver polisen inte ange varför man inte inleder en förundersökning, det hamnar under underrättelseinformation och försvinner lättare.”

Regeringen vill nu på grund av det man funnit i den första rapporten att Länsstyrelsen ska göra en genomlysning av alla förundersökningar om misstänkt människohandel vad gäller barn och ungdomar. Dessutom vill man att den ska innefatta de barn och ungdomar som kom med flyktingströmmen. Märta C. Johanssons rapport behandlar bara de fall som skedde före sommaren 2015.

Ingen har (någonsin) dömts för att ha rekryterat en vuxen eller ett barn här med syfte att exploatera dem.

Annons

En av de förändringar som gjordes i människohandelsbrottet 2004 var att man skulle kunna väcka åtal oavsett om det var ett människohandelsärende med internationell koppling eller inte. Men sedan dess har inte en enda person dömts för människohandel som genomförts helt inom i Sveriges gränser.

Ingen har alltså (någonsin) dömts för att ha rekryterat en vuxen eller ett barn här med syfte att exploatera dem. Man tog bort kravet på att en gräns skulle passeras, att den som utnyttjas inte ska ha behövt tas hit för att användas i människohandel, att det skulle ses som människohandel ändå, fast man har ”rekryterats” här i Sverige till bland annat barnprostitution. Detta är bra eftersom barn och ungdomar som använts i kriminalitet inte nödvändigtvis tagits hit för att utnyttjats, utan först blev offer för cyniska hallickar här. Detta var fallet i Västsverigehärvan där flyktingbarnen våldtogs och lurades till prostitution av en anställd på flyktingförläggningen. De drogades och blev beroende av narkotikapreparat.

Annons

Men inte en enda dom efter 2004 har Johansson hittat om helt nationell människohandel. Sedan rapporten kom ut har en dom fallit i Örebro. En flicka utsattes för ett människohandelsbrott. Hon rekryterades in i prostitution och var runt sexton år när det började. Polisen höll på att spana på prostitution, upptäckte ett barn och ingrep. Fallet hade dock internationella kopplingar.

I sommar avslöjade frilansjournalisten Mikael Funke i Sydsvenskan att 32 barn misstänks ha utnyttjats i sexhandel. De flesta av dem var flyktingbarn. Efter uppgifterna i Sydsvenskan om att polisanmälningar rörande människohandel inte tagits emot, har polisen anmält sig själv för tjänstefel.

Polisen: Vi vet tyvärr inte hur organiserad barnprostitutionen är.

Kajsa Wahlberg på Polismyndigheten har flera förklaringar till varför anmälningar som görs inte leder till åtal: ”En berättelse räcker generellt sett inte för ett åtal utan här behövs stödjande bevisning i form av t ex vittnesuppgifter, telefonavlyssning, fysisk spaning mm. Sådan bevisning kan vara svår att erhålla i efterhand. Det förekommer också att barn som omhändertagits försvinner från sitt familjehem och söker upp förövarna igen. Förövaren är ibland den enda vuxna person som barnet har att ty sig till, och barnet är ofta lojal mot förövaren även om denne gör barnet illa.”

Annons

Wahlberg föreslår att hennes myndighet, polisen, måste jobba på ett nytt sätt för att stoppa barnprostitutionen.

”Vi behöver ha bättre koll på vad som händer med ensamkommande barn, även de som inte sökt asyl. En del söker nämligen inte asyl förrän de anträffas.”

”Och vi vet tyvärr inte hur organiserad barnprostitutionen är. Jag skulle vilja att alla polisregioner hade särskilda grupper som jobbar med den här frågan och inte bara storstadsregionerna. Jag skulle också vilja ha ett mobilt team som stöttar de regioner som har stora problem, så som i Skåne där man haft problem i samband med flyktingströmmar och gatuprostitution.”

Men det vi har lärt oss under det senaste året, är att vi har en poliskår under hårt tryck och att Wahlbergs vision kommer att stanna vid just det, en vision.

Migrationsverket har skolats i att tyda tecken på barnprostitution och det har lett till att myndigheten tipsar polisen oftare. Det har också gjorts fler anmälningar utan att det har resulterat i varken åtal eller domar. Det innebär att barn och ungdomar som hamnat i händerna på cyniska mafiosos helt saknar skydd. I Sverige, långt ifrån Afghanistan, Syrien och Irak.

Annons

Christian Frödén, vid Gränspolisen Region Stockholm, har av många kollegor rekommenderats som den som har mest kunskap om ensamkommandes situation i Stockholm.

”Jag började arbeta på plattan i januari, 2012, med ungdomar och narkotika. Det var då jag kom i kontakt med ensamkommande, först var det afghaner sedan kom marockanerna. Tidigt 2014 började jag jobba enbart mot ensamkommande. Sedan gick jag över till gränspolisen i september 2015. Vårt uppdrag är att arbeta med ”en inre kontrollgrupp”. Vi åker med socialtjänsten till platser där de här killarna finns. Alla som är under 18, där det finns en asylansökan som säger att han/hon är under 18.”

Frödéns uppgift är att få bort de ensamkommande från gatan men också att verkställa utvisningar av de som fått avslag på sin asylansökan.
”Vi vill få bort barnen från gatan. Det är inte meningen att de ska tas i förvar eller skickas tillbaka till sitt hemland. Men vi ska också verkställa de som fått avslag.”

Gränspolisen: ”Det händer att barnen får stryk av fotbollssupportrar några gånger i månaden. De är helt skyddslösa, de får betala för de samhällsproblem flyktingströmmen har åstadkommit.”

Annons

I Stockholm samlas ensamkommande barn och ungdomar på Södermalm berättar han: ”Vi har med oss socialtjänsten för att ha med hela kedjan. Alla kommuner hanterar frågan med ensamkommande på olika sätt, men det är så det funkar hos oss. Vi går fram och pratar med killarna, det är sällsynt att vi åker ut ur city, de har sitt häng sitt vid Medborgarplatsen på Södermalm, Björns trädgård. Vi försöker lära känna dem. Vi frågar hur det går med mig-processen, axeln, vi frågar om deras narkotikabehov. När vi kommer dit är det många som känner oss och det blir ett avslappnat läge.”

Frödén är orolig för de ensamkommande av flera orsaker: ”Det händer att barnen får stryk av fotbollssupportrar några gånger i månaden. De är helt skyddslösa, de får betala för de samhällsproblem flyktingströmmen har åstadkommit.”

Jag vill veta mer om sexhandeln. Han svarar uppgivet.

”Vi har ingen person som vi har kunnat lagföra, ingen torsk som vi kunnat sätta dit för att ha sex med barn. Vi har inte heller jobbat med det eftersom inga av killarna kommer att berätta för oss. Frivilligorganisationer, nattvandrare och andra som kommer de ensamkommande nära, berättar för oss om barnsexhandeln. En av dem berättade till och med att man stoppade pågående prostitution, alltså att man ingrepp under tiden som själva akten pågick. Äldre landsmän köper sex av yngre landsmän. Det är ett enormt stort tabu. Vissa av dem har prostituerat sig tidigare i Europa. En pojke som uppger sig vara fjorton har erfarenheten som historik bakåt. De har också prostituerat sig på vägen hit. Man kan inte skylla på flyktingströmmen 2015, det har pågått längre än så.”

De är bara två som jobbar i Frödéns grupp men de kommer att snart att bli fler. ”Två personer, men det kommer att bli fler om en månad. Vi har lyckats att strida för att det här är oerhört viktigt.”

Ingen av de poliser jag pratade med under tiden för min undersökning blev förvånad när jag berättade att det tog mig endast en halvtimme att komma i kontakt med en barnhallick. Simon Häggström på prostitutionsgruppen: ”Där det finns social utsatthet, där finns det prostitution. Prostitution är en klassfråga. Du hittar prostitution bland ensamkommande och tiggare till exempel. Det ligger hundratals annonser på nätet om till exempel rumänska kvinnor – det har vi bättre koll på än på gatuprostitution bland ensamkommande flyktingpojkar.”

Foto: Joanna AndreassonBild 1 av 1