Annons

Rolf Gustavsson:Ny fas i Italiens kris: EU-protester – och en kaputt stat

På lördagen firar Italien nationaldagen ”Festa della Repubblica”, som med sina militära parader påminner om 14 juli i Frankrike. Dagens pompa och ståt kan uppfattas som en trotsreaktion mot en hånfull omvärld.

Under strecket
Publicerad

Femstjärnerörelsen samlade många Neapelbor under den då fortfarande pågående regeringskrisen i tisdags.

Foto: Ciro Fusco/AP

Efter månader av ovisshet svors juridikprofessorn Giuseppe Conte in som ny premiärminister på torsdagen.

Foto: Fabio Frustaci/AP

Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio.

Foto: Massimo Percossi/AP

Lega-ledaren Matteo Salvini.

Foto: Riccardo Dalle Luche/AP

Femstjärnerörelsen samlade många Neapelbor under den då fortfarande pågående regeringskrisen i tisdags.

Foto: Ciro Fusco/AP
Femstjärnerörelsen samlade många Neapelbor under den då fortfarande pågående regeringskrisen i tisdags.
Femstjärnerörelsen samlade många Neapelbor under den då fortfarande pågående regeringskrisen i tisdags. Foto: Ciro Fusco/AP

För första gången någonsin styrs detta stora EU-land av två populistiska protestpartier. De bryter det politiska dödläget medan de balanserar hotfullt nära statsfinansiell bankrutt.

Det är den italienska staten som är kaputt. Det civila samhället är starkt och italienarna har lärt sig fixa även de svåraste katastrofer. Men självbilden är sårad av att Italien förlorat sin viktigaste sammanhållande nationella symbol. Det ljusblå landslaget får inte vara med i VM i fotboll – utslaget av Sverige!

Den italienska nationaldagen har sitt ursprung i en folkomröstning 1946 som efter fascismens fall avskaffade monarkin och införde republik. Så föddes det som i Italien kallas ”den första republiken”.

Som en av de få överlevande politikerna från ”den första republiken” personifierar Sergio Mattarella själv något av dess bästa arvegods.

Annons
Annons

Efter månader av ovisshet svors juridikprofessorn Giuseppe Conte in som ny premiärminister på torsdagen.

Foto: Fabio Frustaci/AP

Det är diskutabelt om den verkligen följdes av en ”andra republik” när Silvio Berlusconi tog över regeringsmakten 1994. Berlusconis karriär har sina rötter i den ”första republiken”. De protestpartier som nu bildar regering talar om att införa en ”tredje republik” för att framhäva brytningen med det förgångna. Med den retoriken vann Femstjärnerörelsen och Lega sina stora framgångar i valet den 4 mars. Men de stoppades först av presidenten Sergio Mattarella. Det blev en konfrontation mellan två generationer politiker, mellan ”den första” och ”den tredje” republiken.

Som en av de få överlevande politikerna från ”den första republiken” personifierar Sergio Mattarella själv något av dess bästa arvegods. Han är en gammaldags kristdemokrat med hög integritet som visat betydande personligt mod.

Samtidigt missbedömde han de nya politiska villkor som gäller i dagens globaliserade sammanhang. För att vinna tid och kyla ner motsättningarna försökte han sig på ett gammalt beprövat trick. Han ville först ha att en tillfällig övergångsregering skulle sköta en del akuta löpande ärenden. Under ”den första republiken” hade Italien ofta sådana regeringar, i regel kallade ”badregeringar” (governo balneare) som höll ställningarna under semestermånaderna.

Efter månader av ovisshet svors juridikprofessorn Giuseppe Conte in som ny premiärminister på torsdagen.
Efter månader av ovisshet svors juridikprofessorn Giuseppe Conte in som ny premiärminister på torsdagen. Foto: Fabio Frustaci/AP
Annons
Annons

Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio.

Foto: Massimo Percossi/AP

Lega-ledaren Matteo Salvini.

Foto: Riccardo Dalle Luche/AP

Detta skulle kunna bli dödsstöten för alla planer på europeisk pånyttfödelse.

De ledande populistiska politikerna som därigenom förhindrades att bilda regering trappade upp konfrontationen med presidenten. De hotade med riksrätt och krävde ett nyval som skulle förvandlas till en folkomröstning om den gemensamma valutan, euron. Den får skulden för Italiens problem. De har sedan länge föreslagit något slags nationell parallell valuta som i praktiken skulle de ifrågasätta Italiens ställning i Europa. Ett nyval skulle kunna handla om medlemskapet i EU. Perspektivet att Italien skulle vara på väg ut ur EU skulle öppna samma ödesmättade dramatik som när Storbritannien folkomröstade om brexit. Detta skulle kunna bli dödsstöten för alla planer på europeisk pånyttfödelse.

De två partierna i den nya koalitionen har en stor egen majoritet i det italienska parlamentet. President Mattarella stoppade regeringsbildningen i förhoppningen att lugna finansmarknaderna. I stället skapade han ytterligare osäkerhet och marknaderna började skena.

1/2

Femstjärnerörelsens ledare Luigi Di Maio.

Foto: Massimo Percossi/AP
2/2

Lega-ledaren Matteo Salvini.

Foto: Riccardo Dalle Luche/AP

Nu börjar en ny fas i den italienska krisen. För första gången någonsin skall ett stort EU-land regeras av två protestpartier. Nu kommer de stora frågorna upp på bordet. Tänker den nya koalitionen försöka förverkliga sitt extravaganta regeringsprogram med stora skattesänkningar, generösa bidrag och konfrontation med EU? Eller anpassar man sig till de impopulära, strikta begränsningar som följer av medlemskapet i EU och i eurozonen? Hur mycket realpolitik tål missnöjespartiernas väljare? Hur mycket manöverutrymme medger Europeiska Centralbanken (ECB) och finansmarknaderna? Vad händer med finansieringen av den enorma italienska statsskulden? Tror sig koalitionen kunna skicka räkningen till Berlin?

Förtroende är en stor bristvara i Italien. Det saknas inte bara i medborgarnas förhållande till politiken och statens svaga institutioner. Det saknas en effektiv offentlig infrastruktur som kan hantera vardagens alla små vanskligheter. Kan populisterna övervinna misstron mot politikens förmåga lösa de strukturella grundproblemen? Ekonomisk stagnation, hög arbetslöshet, växande sociala klyftor och generationsmotsättningar.

Personligen tror jag att Italien är reformresistent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons