Annons

Johannes Heuman:Ny fransk skjuts åt svensk hjältesaga

Den svenske generalkonsuln Raoul Nordlings insatser under Paris befrielse har väckt nytt intresse. I år är Nordling aktuell både på bioduken och teaterscenen i Stockholm. Men i Frankrike har svenskens eftermäle varit omtvistat och i Sverige är han tämligen okänd.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Raoul Nordling (1882–1962).

Foto: CORBIS/AOP

Raoul Nordling (1882–1962).

Foto: CORBIS/AOP
Raoul Nordling (1882–1962).
Raoul Nordling (1882–1962). Foto: CORBIS/AOP

Vid rue de Rivoli, i ett rum på hotell Meurice, avgörs i gryningen den 25 augusti 1944 Paris framtid. Sakta träder utsikten fram ur natten; snart skönjer man Tuilerierna, Place de la Concorde och Louvren. Den tyske generalen Dietrich von Choltitz har fått order om att förstöra staden. Den svenske generalkonsuln Raoul Nordling försöker till varje pris rädda densamma. I ett tillstånd mellan dag och natt, mellan ockupation och frihet, börjar ett samtal kring lydnad, moralens gränser och den omgivande stadens skönhet. När det slutligen dagas har en ömsesidig förståelse uppstått; klockorna i Notre Dame kan återigen ringa efter fyra års ockupation. Staden har fått tillbaka sitt liv och Nordlings uppdrag är slutfört.

Annons
Annons

Detta fiktiva möte gestaltas i Cyril Gélys pjäs ”Diplomati” som sätts upp på Stadsteatern i Stockholm senare i höst. Redan i morgon har emellertid en något dramatiserad variant av Gélys pjäs premiär på bioduken, regisserad av Volker Schlöndorff (känd för sin filmatisering av Günter Grass roman ”Blecktrumman”). I Sverige har filmen fått titeln ”Mannen som räddade Paris”. Den svenske generalkonsuln spelas av André Dussollier som också hade samma roll när Gélys pjäs sattes upp i Paris 2011. Det är inte första gången Nordling visas på bioduken. I René Cléments klassiska film ”Brinner Paris?” från 1966 är det ingen mindre än Orson Welles som tolkar svensken.

**Men mötet **på hotell Meurice är inte bara en konstnärlig konstruktion. Den historiska grunden för dessa framställningar är en rad samtal som fördes mellan Nordling och Paris-kommendanten von Choltitz under denna augustimånad. Teaterpjäsen och filmen söker således tränga in ett historisk skeende, i en förhandling där en stad och en hel befolkning kan ha stått på spel, som endast lämnat knapphändig och delvis motstridig information efter sig.

Vem är då denne Nordling som ska ha räddat Paris? Medan han i Frankrike har väckt blandade reaktioner genom åren är han i Sverige tämligen okänd – i alla fall fram till denna höst. Nordling är också en svårfångad person och eftervärldens bild är endast fragmentarisk. Det mest kända fotot av generalkonsuln från 50-talets Paris visar en rundlagd herre på Champs Élysées med hatten utsträckt i en hälsning. Här framträder den världsvane gentlemannen Nordling i linje med den filmiska gestaltningen; triumfbågen skymtar i bakgrunden och generalkonsuln intar en självklar plats mitt på den gata där tyska trupper defilerade under ockupationen.

Annons
Annons

Samtidigt var Nordling en person som ogillade skryt och uppmärksamhet. Han tycks vara blyg i offentliga sammanhang, avböjer vänligt intervjuer i svensk press. Det är symptomatiskt att hans memoarer gavs ut postumt efter att en släkting hittat manuskriptet i en arkivlåda över tre decennier efter hans död. Men denna loggbok, som han själv hellre kallade den, berättar i första hand det yttre skeendet och ger få nycklar till Nordlings personliga drivkrafter eller privatliv. Ändå är den en viktig pusselbit som kan tillfogas hans livsberättelse och de skiftande omdömen hans eftermäle lämnat.

Raoul Nordling (1882–1962) var född och uppväxt i Paris med en svensk far och en fransk mor. Han utnämndes till vice konsul för Sverige redan i 20-årsåldern och till generalkonsul i den franska huvudstaden 1926. I denna egenskap verkade Nordling för att förbättra svensk-franska handelsförbindelser vid sidan av sin yrkeskarriär som affärsman. Kontaktnätet var omfattande och till de personliga förbindelserna hörde såväl kung Gustav V som högt uppsatta politiker i Frankrike. Dessa bekantskaper gjorde att de konsulära sysslorna även kom att omfatta diplomatiska frågor långt utanför ekonomiska spörsmål. Vid andra världskrigets inledningsskede är det till exempel Nordling som förklarar den svenska neutraliteten inför en oförstående fransk regering.

Det var dock hans insatser under de sista veckorna av den tyska ockupationen av Frankrike som kom att bli de mest betydelsefulla. Nordling utverkade bland annat att 3 000–4 000 franska politiska fångar friades, distribuerade tyskarnas matransoner till den hungrande parisiska befolkningen och initierade en delegation som sökte påskynda de allierades frammarsch mot Paris.

Annons
Annons

Nordlings mest omdiskuterade gärning under befrielsen var emellertid den vapenvila som han förhandlade fram mellan general von Choltitz och den franska motståndsrörelsen. Samtalen kan ha räddat de väpnade parisarna från att helt krossas av tyskarna – i väntan på de allierades intåg – och dessutom undvikit en omfattande förstörelse av staden. Meningarna går isär om hur långt framskridna planerna var på att ödelägga Paris och vad som fick von Choltitz att mjukna. I Gélys drama och Schlöndorffs film var sprängdegen redan utplacerad i en stad som var dömd att gå under på den tvekande generalens befallning. Denna tolkning är överdriven även om en våldsam tysk motattack skulle ha kunnat förvandla staden till ett slagfält.

Men det som på bioduken och teaterscenen framstår som en hjältesaga med lycklig slut var i sin samtid problematisk – oavsett vad den tyske generalen hade för avsikter. Den inre splittringen inom motståndsrörelsen var stor och vissa fördömde all dialog med fienden. Efter befrielsen ville de Gaulle knappt kännas vid den vapenvila som Nordling förhandlat fram. Från kommunistiskt håll var kritiken ännu starkare och svensken anklagades för att ha sprungit tyskarnas ärenden under ockupationen och i första hand skyddat sina egna affärsintressen.

Den avoga inställningen måste förstås mot bakgrund av hur viktigt motståndet var för den nationella självbilden de följande åren. När de Gaulle efter befrielsen av huvudstaden höll sitt kända tal från stadshuset, nämndes sålunda inte amerikanarnas helt avgörande hjälp, och Nordlings förhandlingar med fienden passade än mindre in i dramaturgin. En svensk affärsman som bjuds på lunch hos den ökände tyske ambassaden Otto Abetz, eller uppvaktar samarbetspolitikens viktiga arkitekt Pierre Laval – visserligen för att få loss fångar – riskerade uppenbarligen att hamna i kylan.

Annons
Annons

Men Nordlings kontakter med fienden låg helt i linje med den neutralitetsideologi som han med övertygelse omfattade. Det var också denna sociala rörlighet som gjorde honom till det ideala ombudet mellan motståndsrörelsen och den tyska ockupationsmakten. Tanken är svindlande att dessa två parter under en kort period faktiskt kommunicerade via en svensk affärsman i Paris.

Det fanns också inflytelserika personer inom motståndsrörelsen som hade en betydligt mer positiv syn på vapenvilan och Nordlings övriga insatser – framför allt för de politiska fångarna. Nordling har därigenom fått större hedersbetygelser och utmärkelser än någon annan svensk kan drömma om i Paris. I det elfte arrondissementet, intill kyrkan Saint Marguerite, finns ett litet torg uppkallat efter honom. Men diskussionen kring hur hans gärningar ska bedömas har ändå fortsatt. I samband med premiären för Schlöndorffs film blossade kritiken upp igen och gav eko åt det klander Nordling fått utstå efter befrielsen.

Att Nordlings insatser har fått blandade omdömen i Frankrike är förståeligt med tanke på den laddning och betydelse befrielsen har haft för nationell identitet. Det är inte lika uppenbart varför han aldrig utförligt diskuterats i Sverige. Passade inte Nordling utmärkt in i den svenska självuppfattningen där neutralitet tillsammans med humanitära hjälpaktioner var idealet? Medan de franska efterkrigsregeringarna speglade sig i motståndsrörelsens världsbild var ju Folke Bernadottes vita bussar viktiga symboler för svensk utrikespolitik i Tage Erlanders Sverige. Varför rönte då Nordlings hjälp till lägerfångar och diplomatin under den tyska ockupationen inte någon erkänsla?

Annons
Annons

Nordling var också problematisk i Sverige. Hans initiativ var sällan förankrade hos utrikesdepartementet. I efterhand damp rapporter ner i Stockholm som gjorde tjänstemännen svettiga. Den svenske generalkonsuln tvekade inte att ingå avtal med krigförande parter om det gällde att få ut lägerfångar. I den nu aktuella filmen och teaterpjäsen frågar von Choltitz upprepade gånger vem Nordling egentligen företräder. En berättigad fråga i sammanhanget, som också bekymrade utrikesdepartementet i Stockholm. Det är kanske för mycket sagt att tala om en svensk diplomatisk utfrysning av Nordling, men faktum kvarstår att hans samtida ambassadkollegor nämner honom ytterst sparsamt i sina memoarer.

Liksom Raoul Wallenberg i Budapest var Nordling ingen karriärdiplomat utan en affärsman som under decennier försvarat företagsintressen och internationell handel. Detta var inget som förlänade hjältestatus i Sverige efter kriget. Lägg därtill att intresset bland svenska historiker för detta inflytelserika språkrör för neutralitet varit besvärande obefintligt. Resultatet är att Nordling är i det närmaste okänd i det land han i ett halvt sekel tjänade.

Med Gélys drama och Schlöndorffs film kastas emellertid nytt ljus på Nordling. Även om dessa gestaltningar inte bidrar till att fördjupa den historiska förståelsen av generalkonsulns förhandlingar dessa avgörande dagar, visar de ändå hur beroende den internationella diplomatin är av personligheter som Nordling. Han lyckas locka fram medmänsklighet hos den hårdföre generalen, få honom att en kort stund drömma sig bort, låta sig tjusas av stadens skönhet. Vad som egentligen sades må vara höljt i dunkel, denna tysta diplomati i mänsklighetens intresse förtjänar ändå sin hjältesaga.

Johannes Heuman
är fil dr i historia vid Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons