X
Annons
X

Ny i Stockholm: ”Kände mig ensammast i världen”

Ida blev väldigt ensam i Stockholm. Hon hade sagt upp sig och flyttat från Västerås till sin kille i Hammarby sjöstad. Bristen på egna vänner i nya staden fick henne att tvivla på sitt beslut. Men efter ett halvår vände det.

Efter reklamen visas:
Ensamhet kan förkorta livet

Stockholm, december 2017.

Ida Nilsson hade vågat språnget. Efter tre månader ihop hade hon flyttat till sin nya pojkvän Kenny. Han bodde i Hammarby sjöstad, Ida sedan sju år i Västerås.

– Jag såg möjligheterna i Stockholm, men jag lämnade verkligen allt. Familjen i Dalarna, vänner och jobb.

Annons
X

Ida är 28 år och när hon var 20 flyttade hon från föräldrar och tvillingsyster i Smedjebacken för att utbilda sig till barnskötare i Västerås. Sedan blev hon kvar, fick många kompisar och trivdes på jobbet.

Så kom Kenny in i hennes liv hösten 2017. De hade träffats på nätet och beslutet att bryta upp för att satsa på relationen var inte svårt. Att få ny fast tjänst i Stockholm var heller inget problem. Allt var bara möjligheter.

Men …

Christian Benedict
Vägen till god sömn

Sover du dåligt? Få hjälp med nattsömnen med SvD:s onlinekurs.

Januari kom. Februari kom.

Ida Nilsson plågades av ensamhet när hon flyttade från Västerås förra året. Sedan i somras har nya vänner kommit in i hennes Stockholmsliv och gjort henne mer öppen för att prata med vem som helst. På tunnelbanan, på pendeltåget. Foto: Allis Nettréus

Det var tufft att vara någon som ingen kände. Och jag kände ingen.

"Alla" verkade ha fullt upp med sitt och "ingen" ringde, som Ida minns det. Hon började känna sig förfärligt ensam. Och sådan upplevd ensamhet kan drabba alla vid stora livsförändringar – som att byta hemort, flytta hemifrån eller när barnen flyger ut.

Flytt av olika slag är en av de vanligaste anledningarna till att människor i alla åldrar lider av ensamhetskänslor.

För Ida var det första gången och plötsligt visste hon inte vad hon skulle göra.

– Det var tufft att komma in i rollen på jobbet också, att vara någon som ingen kände. Och jag kände ingen. Jag var ensammast i hela världen, och tänkte ’ingen vet hur jag har det’.

Mars kom.

Jag var väldigt vilsen. Och jag kände mig genomskinlig – som om jag inte fanns där. Ingen såg mig.

Kenny stöttade Ida men hon tror inte att han förstod henne riktigt – han som var från Stockholm och hade sin gamla bekantskapskrets kvar. Ida började tvivla på sitt beslut.

– Var det rätt att lämna vännerna och det jobbet? Vissa dagar var jättetuffa. Jag kunde gråta, så ledsen var jag.

Ensamheten gjorde att hon började förvänta sig att Kenny skulle stanna hemma på kvällarna. Det uppstod lätt missförstånd och hon kände sig jobbig när han skulle gå iväg. Ofta hamnade hon i soffan och zappade framför tv:n eller la sig tidigt och försökte sova.

Hur skulle du beskriva dig själv i ensamheten?

– Vilsen. Jag var väldigt vilsen. Och jag kände mig genomskinlig – som om jag inte fanns där. Ingen såg mig. Om bara någon kunde ha ringt och frågat hur jag mådde ... Jag förstår att många har sitt men det skulle ha gjort sådan skillnad.

Plötsligt lossnade det på jobbet för Ida. Det blev roligt med kollegerna som var positiva och stöttande. När Kenny skulle iväg kunde hon tycka det var okej att vara ensam hemma. Hon målade naglarna eller löptränade – sådant hon brukar göra på egen hand.

”Jag tar för mig mer och har insett att det inte är så farligt med ett leende. Det värsta som kan hända är ju att någon inte är lika positiv tillbaka”, säger Ida Nilsson. Foto: Allis Nettréus

April. Maj. Juni.

Juli!!!

– En dag mitt i sommaren var jag tvungen att göra något, säger Ida och nu lyser hon och blir väldigt ivrig när hon berättar.

– Jag vet inte vad som hände just då, men jag googlade bara "träffa vänner i Stockholm".

Det finns möjligheter att träffa andra! Man kommer inte att sitta här själv för alltid.

Hon fastnade för GoFrendly – en app där tjejer söker tjejkompisar. Ida skickade meddelanden till några, svarade på andras och gick på en speeddejting senare på sommaren. Nu träffar hon fem tjejkompisar som alla står henne nära.

– Alla är i samma situation – inflyttade och har liknande historier. Nu vill jag lyfta det här med att känna sig ensam – det finns möjligheter att träffa andra! Man kommer inte att sitta så här själv för alltid.

Västerås, september 2018.

I Idas gamla hemstad Västerås pågår sedan januari en helt ny samtalsverksamhet för ensamma äldre – "Tillsammans för psykisk hälsa – seniorer". Det är Studieförbundet Vuxenskolan i Västmanland som driver projektet, särskilt inriktat på existentiella frågor. Enligt WHO kan känslan av tillit, mening och hopp och att ingå i ett större sammanhang stärka såväl den fysiska som den sociala och psykiska hälsan.

– För seniorer är det vanligt att bli mer ensam i livets gränssituationer, då man förlorar sin partner, går i pension eller ger upp sommarhuset, berättar Lena Bergquist, teolog och projektledare på Studieförbundet Vuxenskolan i Västmanland.

– Då gäller det att hitta meningen med sitt liv nu och inte fastna i det som var meningsfullt innan.

I de fyra pilotgrupper som fick träffas och prata om existentiella frågor i våras upplevde nästan alla deltagare att de blivit mindre oroliga över sin hälsa och fått högre livskvalitet än tidigare. Flera kände sig också mer delaktiga i ett sammanhang.

Projektet har nu fortsatt med tio samtalsgrupper i Västerås och fler är på gång i övriga regionen. SvD fick vara med på sista träffen för fem seniorer som tillsammans betat av frågor om sammanhang, förundran, tillit och harmoni. Den här gången är temat hopp och mening.

Roland kommer med äppelkaka till avslutningen och beskriver gruppen som en stor händelse i livet. Han är 72 år och har alldeles nyligen insett att det är frugan som står för alla sociala kontakter. Som har förtrogna. Som mejlar med barnen. Själv har han aldrig pratat om känslor eller frågan om mening med någon.

Tankarna på senare tid om hur det skulle gå om han blev ensam, eller hur det kan kännas att bli gammal, var så ovana, säger han och pekar på huvudet: är han tokig?

– I min sfär skulle folk trott att jag behövde in på psyket. Eller ’nu är farsan dement’. Men vi tänker ju ungefär likadant här.

Svartån i Västerås, staden där projektet ”Tillsammans för psykisk hälsa – seniorer” startats. Allmänna Arvsfonden har anslagit 1,6 miljoner kronor under två år. Foto: Henrik Isaksson/IBL

Han är särskilt glad för att gruppen är blandad. Med enbart män tror Roland att de bara skulle konkurrera med varandra och aldrig våga öppna sig.

– Det här skulle många äldre behöva, säger Harriet som är 84 år. Man går ju inte till doktorn med sin inre oro, utan med värk i kroppen och andra krämpor. Och så får man sömnmedel eller lugnande. Att samtala är mycket bättre för ensamma.

Hon vänder och vrider på ordet. Det är inte helt rätt för henne. Sedan hennes man gick bort för många år sedan har hon valt att vara ensam, och ordet förknippar hon med att vara hemma och göra ingenting.

– Kanske är det inte så mycket ensamhet jag känner, snarare ... en saknad. Det är något som fattas, hela tiden. Det går kanske bara att kompensera med en annan man.

Själv mår hon bäst då hon får vara tillsammans med barn och barnbarn.

– Jag känner sådan harmoni när jag har varit med dem. När vi är tillsammans … då har jag plötsligt ingen värk, förstår du. Jag försöker säga det till dem – att det känns så bra när vi är tillsammans. Att jag saknar dem.

Samtalsgruppens fem personer har alla helt olika livssituationer som seniorer – vilket har varit bra, säger Harriet. Det gör känslan av samhörighet på ett djupare plan extra tydlig. Efter sista träffen hände något:

– Att få uttrycka sina känslor, när man känner välbehag eller upplever att man finns i ett sammanhang – och inse hur lika vi är. Då släppte lite av saknaden.

Annons
X
Annons
X

Ida Nilsson plågades av ensamhet när hon flyttade från Västerås förra året. Sedan i somras har nya vänner kommit in i hennes Stockholmsliv och gjort henne mer öppen för att prata med vem som helst. På tunnelbanan, på pendeltåget.

Foto: Allis Nettréus Bild 1 av 3

”Jag tar för mig mer och har insett att det inte är så farligt med ett leende. Det värsta som kan hända är ju att någon inte är lika positiv tillbaka”, säger Ida Nilsson.

Foto: Allis Nettréus Bild 2 av 3

Svartån i Västerås, staden där projektet ”Tillsammans för psykisk hälsa – seniorer” startats. Allmänna Arvsfonden har anslagit 1,6 miljoner kronor under två år.

Foto: Henrik Isaksson/IBL Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X