Annons

Koreograf: ”Träna minnet kan vara feltänk”

Blixtrande genikult, djupdykningar i tid och minne, sonater som får kropp – möt några av danshöstens profiler som är aktuella med ny koreografi.

Under strecket
Publicerad

Su-En i ”Body garden”.

Foto: Eva Björkman, Gunnar H SteningBild 1 av 1

1 / 5

Su-En i ”Body garden”.
Su-En i ”Body garden”. Foto: Eva Björkman, Gunnar H Stening

Rummet blir en kroppslig trädgård

Butoh, mörkrets dans som föddes i Japan i efterdyningarna av andra världskriget och som har rötter i europeiskt avantgarde, är en konstform lika svårfångad som existensen själv. I Sverige är Su-En (Susanna Åkerlund) sedan 20 år en etablerad förgrundsgestalt med sitt Su-En Butoh Company i Haglund skola utanför Uppsala. Hennes verk kan vara såväl köttigt brutala som skirt sköna, med starka fysiska men också visuella uttryck. Kroppen och dess omvärld iscensätts och transformeras.

Det nya verket ”Body garden” på Dansmuseet är både dansföreställning och processinriktat konstprojekt. Rummet definieras genom avgjutna kroppsdelar, utformade av bildkonstnären Eva Björkman.

– En intim relation uppstår mellan dansaren och konstobjekten, plötsligt har dansaren många fler kroppsdelar än vanligt. Kroppen bli i denna situation också ett objekt och rörelsen står tillbaka för existensen. Rummet omvandlas till en kroppslig trädgård där föremålen sedan får stå kvar som utställning, förklarar Su-En.

Hon började sin bana med många års studier i Japan och har utvecklat egna koncept i olika samarbeten.

– Jag arbetar gärna med bildkonstnärer som bidrar med andra aspekter på vad kropp är, och ser min koreografi som nära besläktad med skulptur och målning.

Förutom ”Body garden” kan man i höst återse ”Voracious”, en äppelstinn akt om liv, hunger och död, på Dansstationen i Malmö (31 oktober till 1 november).

Dansmuseet 27 september.

Annons
Annons

Örjan Andersson i samtal med Jonathan Morton, ledare för Scottish Ensemble.

Foto: Hugh CarswellBild 1 av 1

2 / 5

Örjan Andersson i samtal med Jonathan Morton, ledare för Scottish Ensemble.
Örjan Andersson i samtal med Jonathan Morton, ledare för Scottish Ensemble. Foto: Hugh Carswell

Rörligt möte kring Beethovens sonater

Det latinska ordet för vingarna, ”Alae”, rymmer både poesi och konkretion och kan också syfta på flygelns form. Det är den, eller musiken, som är utgångspunkt när Örjan Andersson nu fortsätter sitt mångåriga borrande i förhållandet mellan kropp och musik, lite i 1900-talsmästaren Balanchines anda.

Efter storslagna och lekfulla Bachverket ”Goldberg variations - ternary patterns for insomnia” med lyhörda Scottish Ensemble – ett efterfrågat verk som nästa år ska gästa både Kennedy Center i Washington DC och Barbican i London – samarbetar Andersson nu med tre dansare och pianovirtuosen Per Tengstrand som spelar Beethovens sonater.

– Jag har intervjuat Per om bakgrunden till sonaterna, om vilka bilder och känslor han får av dem. Det har blivit ett slags manus som är utgångspunkt även om jag sedan strävar efter att abstrahera och låta saker glida iväg, säger Örjan Andersson.

Dansarna Ida ”Inxi” Holmlund, Jernej Bizjak och Javier Perez har olika bakgrund från street till klassiskt vilket ska färga helheten. Koreografen hoppas även utveckla pianistens rörelseregister. I uppsättningar som ”Werther”, ”Carmen” och ”Hamlet” har Andersson låtit skådespelare, sångare, musiker och dansare utforska varandras uttryck.

– Det berikar att ställa olika kroppar och kunskap mot varandra, man lär av varandra. Det skapar också en bra atmosfär att jobba i, för alla blir ett slags nybörjare.

Växjö konserthus 30 september. Sverigeturné t o m 30 oktober.

Annons
Annons

Gunilla Heilborn ser ”The wonderful and the ordinary” som första delen i en trilogi om minnet.

Foto: Gunilla HeilbornBild 1 av 1

3 / 5

Gunilla Heilborn ser ”The wonderful and the ordinary” som första delen i en trilogi om minnet.
Gunilla Heilborn ser ”The wonderful and the ordinary” som första delen i en trilogi om minnet. Foto: Gunilla Heilborn

”Glömska kanske är den nya grejen”

Vi har lättare att minnas omskakande och förunderliga händelser än vardagshändelser. Ett terrordåd gör större avtryck än en tvättkväll. Minnesträning går ofta ut på att skapa spektakulära bilder eller bygga minnespalats. Men om man bara vill minnas småsaker, hur gör man då? Frågan upptar koreografen Gunilla Heilborn som gjort en rad filosofiska, skruvade verk om hur vi orienterar oss i tillvaron, söker mening.

I nya verket ”The wonderful and the ordinary” bad hon de tre skådespelarna och två dansarna att göra anteckningar under en månad.

– Jag är ointresserad av nostalgi, att hamna i barndomsminnen. Därför koncentrerade vi oss på nuet. Jag har också läst massor om hur minnet fungerar, neuropsykologiska studier, och inser att det mesta vi har i huvudet är förvrängningar och fabriceringar. Det är intressant hur vi omedvetet lägger till saker.

Uppsättningen ska innehålla lite dans, mycket ord samt visuella element. Allt blandas tills det blir oklart vems minnen som återges och om de alls är viktiga.

– Det ska finnas luft; minnet som fält där man plockar upp saker. Snarare än föredragsformen i ”The knowledge” vill jag skapa en stämning som i ”This is not a love story”, förklarar Heilborn och kopplar till tidigare verk.

Skådespelarna kommer från Theater Im Bahnhof i Graz, där hon har haft flera residens. Just det kollektiva minnet är speciellt laddat i Österrike, konstaterar hon.

– Jag har själv ett bra minne, men det kan vara skönt att släppa detaljerna. Att ha extremminne låter som en mardröm. Att minnesträna kan vara feltänk – glömska kanske är den nya grejen.

Dansens hus 27 oktober.

Annons
Annons

Stna Nyberg prövar brynjan till sitt Tesla-inspirerade solo ”Thunderstruck”.

Foto: Märta ThisnerBild 1 av 1

4 / 5

 Stna Nyberg prövar brynjan till sitt Tesla-inspirerade solo ”Thunderstruck”.
Stna Nyberg prövar brynjan till sitt Tesla-inspirerade solo ”Thunderstruck”. Foto: Märta Thisner

”Jag dansar med en teslaspole och tar för mycket plats”

– Jag anser att vi lider av en brist på fascination för elektricitet. I det här projektet tar jag mig an elektricitet som något som befinner sig i skärningspunkten mellan magi och vetenskap, som en osynlig kraft som samtidigt är vardagsnära och helt oförståeligt magisk. Vem vet egentligen vad elektricitet är? Vi behöver omfamna det vi inte kan förstå som en del av det vardagliga.

Koreografen Stina Nyberg rör sig gärna i olika gränsland, tematiskt och formmässigt, och gör rejäl research inför varje nytt verk. Hon har vänt ut och in på Mozart, skapat seans i ett tält och spårat kroppens historieskrivning, dess normer och politik, via bland annat biomekaniken. Inför ”Thunderstruck” har hon följt den excentriske elektroingenjören Nikola Tesla i fotspåren, från Serbien till New York. Vid förra sekelskiftet uppfann han växelströmmen och flera av de maskiner vi än i dag använder.

– Han har också fått agera modell för urtypen för ett geni, en nörd, en hjälte och missförstådd knasboll. Tesla är en fascinerande karaktär och jag tar mig an genimyten, i detta fall det kvinnliga geniet, med hjälp av en hälsosam överdos av hybris. Vi är också ett tekniskt team av kvinnoidentifierade personer som kommer att se till att allt blir snyggt och ingen dör. Med en så kallad ”sjungande” teslaspole, en heltäckande ringbrynja och hjälm, musik av Maria Horn och en massa mörker och blixtar blir det nog ett solo där jag dansar med en teslaspole och tar alldeles för mycket plats.

MDT i Stockholm 28 oktober.

Fotnot: En klassisk teslaspole består av en transformator som transformerar upp nätspänning till ett visst antal kilovolt, ett gnistgap och en kondensator.

Annons
Annons

Virpi Pahkinen i ”Deep time”.

Foto: Marita LiuliaBild 1 av 1

5 / 5

Virpi Pahkinen i ”Deep time”.
Virpi Pahkinen i ”Deep time”. Foto: Marita Liulia

Virpi Pahkinen djupdyker i tiden

Skulpturala rörelser och magnetiskt fluidum – det är Virpi Pahkinens karakteristik av det nya verket ”Deep time” för sex dansare förutom hon själv. Som vanligt är hon lite förtegen om sina intentioner, men avslöjar att en inspirationskälla är fantasyförfattaren J G Ballards bok ”Kristallvärlden”, vars ”förunderliga, dystopiska klarhet” är en referens, ett litteraturens kristalljus, enligt koreografen.

Även musiken djupdyker i tiden, i lager från en bronslurs melankoliska urljud och Hildegard von Bingens serena sång till ”drönartyngda elektroniska moln och fladdermusens högfrekventa lockrop”. Bakom den samtida kompositionen står Jonas Sjöblom, men även sopranen Tua Åberg är medkompositör.

Under många år klädde Helene Thorsell koreografierna i flotta, djärva, skönt skimrande former och färger av tyg. I ”Deep time” har Pahkinen funnit en ny samarbetspartner i den Budapestbaserade modedesignern Zita Merényi.

– Hon använder sig av speciella tekniker som ”ärrbildningar” i tyger och håligheter som skapas utan sömmar.

Den unga dansaren Sakari Romero Tuurala kommer att ha en viktig dansroll. Han var med redan i ”Volti Subito” i Kulturhuset 2014 och framträdde då som ett slags lärjunge eller yngre skugga till en av de vuxna dansarna – ett vackert och berörande inslag av samspelt lyssnande.

– Sakari började egentligen dansa med mig redan i fosterstadiet. Hans mamma Tanja som var på min danskurs i Barcelona 2003 var då gravid med honom, berättar Virpi Pahkinen.

Dansens hus 24 november.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons