Annons
Recension

SvansjönNy Svansjön doppar tårna i traditionen

Under strecket
Publicerad

Svansjön

Genre
Dans

Marius Petipa, Lev Ivanov, Peter Wright. Kungliga Baletten. Medv: Nathalie Nordquist, Anders Nordström, Johannes Öhman m fl Musik: Pjotr Tjajkovskij | Scenografi: Philip Prowse | Ljus: Martin Säfström | Dirigent: Bojan Sudjic.

Efter en bitvis ganska djärv färd genom dansens nära förflutna har nu Operans balettchef Petter Jacobsson dristat sig till att beställa en ny version av baletternas balett, Svansjön. Efter 37 år och 385 gånger med Natalie Conus uppskattade version från 1964 glider således svanar i ny skrud in vid Gustav Adolfs torg.

Men här handlar det inte om någon radikal omtolkning à la den hos Cullbergbaletten aktuella av Mats Ek, eller engelsmannen Matthew Bournes homoerotiska frigörelsedrama. Nej, engelsmannen Peter Wright, tidigare chef för Sadler&s Wells Royal Ballet, har med sin ryska medarbetare Galina Samsova fiskat i urkällorna, bland annat balettmästaren Sergejevs anteckningar från Petipas-Ivanovs premiärversion i S:t Petersburg 1895. Det innebär att det tragiska slutet återinförts, att narren har plockats bort medan prinsens vän Benno har återinförts. Jakten på det autentiska i sig ter sig dock ganska ointressant eftersom Svansjön ända sedan uruppförandet 1877 är ett skolexempel på hur det klassiska arvet ständigt förändras, både av upphovsmännen själva och av deras efterföljare.

Annons
Annons

Det intressanta är snarare den personliga tolkningen. När Peter Wright sveper trollspöet över sjön för han in en fläkt av shakespearesk tragedi. Philip Prowses gotiska, gråsvarta scenbild talar ett maktspråk som hotar att kväva den unge prins Siegfried. Till och med löven är grå. De dystra murresterna omringar även själva skogsgläntan med svansjön. Det är som sinnebilden av hur naturen och det undermedvetna krockar med plikten. Endast i tredje aktens festliga balscen finns en skimrande gyllene färgskala.

Wright läser, föga originellt, Svansjön som en ung prins sökande efter den ideala kärleken bortom det förstelnade hov och de krav han ställs inför. Han är en ung man som låter naturen styra över förnuftet, en romantiker. Redan i uvertyren möter ett begravningsfölje. Fadern är död, och Marie Roxströms auktoritära drottningmoder låter med det tydliga gestiska språk som Wright i klassisk, engelsk (Ashton, MacMillan) anda använder förstå att sonen måste gifta sig. Prinsen fyller år men partyt är stelt, viktorianskt tillknäppt med spets upp under hakan. Det trots att festfixaren själv, prinsens vän Benno, i Johannes Öhmans pigga gestalt utstrålar explosiv energi. Hela första akten är oroväckande baktung med ojämn kurtis, även om Anders Nordströms bleke, frånvarande grubblare till prins genast väcker sympati.

Men det blir bättre. Peter Wright har behållit Ivanovs andra vita akt där Brendan Collins trollkarl i ugglelik mask och fjädertung mantel härskar med mim istället för dans. Här får kvällens clou chans att sprida sitt skimmer över sjön. Nathalie Nordquist, nyutnämnd solist men oprövad i större roller, presenterar sig för prinsen i talande gester. Hon ger ett närmast blygt intryck när hon med melankoliskt återhållen känsla men fullständigt trygg i musikens dröjande tempo lägger sitt öde i Nordströms omhändertagande famn.

Annons
Annons

Hennes linjeföring är aningen snål men tekniken säker. Hon förkroppsligar den romantiska idealkvinnan, sårbar och med vemodigt vädjande armar. Att hon också behärskar en helt annan sida visar hon övertygande som Odile. Med självsäker attityd och menande ögonkast mot Rothbart dansar hon en modern femme fatale, ohejdbar, även om de 32 fouttéerna blir färre. Också Anders Nordström fyller rummet med sina höga hopp, intar scenen med fin form. Balscenen med sin pyrotekniska utlösning är över huvud taget en festligt etnochic kostymorgie där dansernas turordning kastats om och koreografin gradvis hettas upp. Här tävlar tre sessor om prinsens hand. Om inte Odette redan hade stulit prinsens hjärta skulle jag ha satsat en slant på Karin Forslind vars temperament lyser vid sidan av Eva Nissens linjerena, svala och Eugenia Bolanders snabba svängar.

Svansjön är också en konditionsmätare på hela kåren. Man noterar småmissar och ojämnheter i exempelvis sättet att hålla torson, men andra aktens småsvanar har god fotföring och ledarsvanarna Forslind och Hedda Staver-Cooke är samspelta. I fjärde akten blir kåren säkrare; snyggt formar den sig till ett V. Dessa dionysiska kvinnoväsen gör faktiskt en liten revolt. När Siegfried rycker masken av Rothbart så att hans grinande dödskalle blottas är det svanarna som driver honom mot avgrunden. Slutet är actionfyllt men aningen rumphugget. De älskande dränker sig för att förenas hinsides vilket illustreras i fonden samtidigt som Benno kommer bärande på prinsens livlösa kropp. Som apoteos är det litet platt, men som den romantiker han är vill Wright visa att kärleken övervinner döden.

Operan har fått en Svansjön som låter publiken dyka ned i en engelsk sagobok och i ett balettarv. Den rör inte upp några stora känslor men som en intressant kommentar till traditionen är den väl värd att se. Kvällen är förutom Nordquists även orkesterns, som under Bojan Sudjics ledning svallar rent ryskt av känslosamhet med tydliga temposkiften och instrumentala solon som sjunger med dansarna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons