”Det är sånt här som brukar hamna i böcker tjugo år senare”, säger New York Times chefredaktör Dean Baquet om bråken och läckorna under första året med Trump.
”Det är sånt här som brukar hamna i böcker tjugo år senare”, säger New York Times chefredaktör Dean Baquet om bråken och läckorna under första året med Trump. Foto: Malin Fezehai

”Jag vill inte bara bli läst av välbeställda liberaler”

Presidenten kallar New York Times för lögnare. Men läsarna strömmar till och tidningens aktiekurs går spikrakt uppåt.

SvD:s Jenny Nordberg möter New York Times chefredaktör Dean Baquet för ett samtal om journalistikens nya villkor efter ett drygt år med Trump.

Publicerad

NEW YORK.

De flesta New Yorkare har starka åsikter om sin hemmatidning. Den är för liberal, för konservativ, för traditionell, för modern, för snäll, för hård, för allvarlig, för ytlig, för banal, för snobbig...

När New York Times tar in en ny kolumnist på ledarsidan är det för många en rent personlig angelägenhet som ska vridas och vändas på.

När tidningen har en lättsam artikel om att yogabyxor är dåligt så har alla en åsikt – inte bara om sakfrågan, utan också om huruvida det verkligen är ett värdigt ämne för ”The Gray Lady” att ens ta upp. Kanske bör läsekretsen känna sig rentav kränkt?

”Jag kan inte ens förstå att jag läser detta i The New York Times!” är ett lika vanligt stridsrop från den äldre generationen som utrop om vädret eller politik.

The New York Times redaktion på Manhattan.
The New York Times redaktion på Manhattan. Foto: TT

De som inte läser tidningen har precis lika mycket åsikter om den – kanske mer – och främst om dess läsekrets som en elitistisk och dryg sort.

Att säga att man inte läser New York Times är lika mycket ett sätt att positionera sig som mer folklig

Att säga att man inte läser New York Times är lika mycket ett sätt att positionera sig som mer folklig och mindre liberal.

Den nuvarande presidenten har som bekant gjort just det till sin grej, både som en del av sin valkampanj och sitt presidentskap. Trump kallar journalister i allmänhet för ”amerikanska folkets fiender” och verkar aldrig tröttna på att rasa över hur dålig, hur lögnaktig och hur misslyckad just New York Times är.

Annons

Han tycks helt enkelt inte vänja sig vid att bli bevakad av pressen på ett normalt vis, tror dess chefredaktör Dean Baquet när han reflekterar över mer än ett år av Trump som president hittills.

– Kanske är han lite känsligare, lite mer tunnhudad. Jag tror att han trodde – jag känner inte honom – att när han väl var president skulle det innebära en slags vördnad, och jag tror inte att han förstod att presidenter inte får vördnad från pressen. Ingen president får det. Jag tror att det förvånar honom att allt han säger granskas och analyseras.

President Donald Trump februari 2018.
President Donald Trump februari 2018. Foto: Evan Vucci/AP

På samma vis som Trump har uttryckt förvåning och besvikelse över att inte alla domare i landet eller ens hans eget justitiedepartement gör precis som han vill, har han kanske överskattat sin förmåga att styra vad som skrivs om honom:

Annons

– Han var van att manipulera skvallerpressen. Men plötsligt finner han sig bevakad av folk som har tillbringat ett helt liv med att täcka utrikespolitik, som är experter på Mellanöstern, på ekonomi, på alla dessa ämnen. Det här är en annan typ av människor, och de ställer frågor han aldrig fått förut.

Det är kaotiskt, med bråk, läckor, och kritik bakom ryggen på varandra.

Som USA:s största tidning räknat i antal läsare, med nästan 4 000 anställda, har New York Times kommit att symbolisera motsättningen mellan den högsta makten och pressen.

Men det är också så det ska vara, säger Dean Baquet, eftersom en mer kärvänlig relation mellan pressen och presidentmakten inte är något att eftersträva.

I en väl fungerande demokrati står de två i direkt motsättning, vilket är själva tanken med en fri press. Och trots det uttalade hatet mot pressen, där New York Times tillsammans med Washington Post och några få andra medier regelmässigt stängs ute från presidentens resor och evenemang, så har just dessa tidningar lyckats få reda på mer om vad som händer i presidentens innersta krets än under många tidigare regeringar.

Annons

– Vi får en glimt av något som pågår inne i Vita Huset som vi aldrig har sett förut. Det är kaotiskt, med bråk, läckor, och kritik bakom ryggen på varandra. Det är sånt här som brukar hamna i böcker tjugo år senare.

”Inte ens min personalstyrka är tillräckligt stor för att gå online varje dag och motbevisa allt som folk hittar på”, säger Dean Baquet.
”Inte ens min personalstyrka är tillräckligt stor för att gå online varje dag och motbevisa allt som folk hittar på”, säger Dean Baquet. Foto: Malin Fezehai

Dean Baquet går så långt som att säga att ”nu är ”världens bästa tid att vara journalist”, eftersom det finns så mycket att gräva i, och så många källor som vill berätta om missförhållanden. Varje dag skildras i realtid, både genom presidentens egna tweets och hans medarbetare som ständigt tycks vara meddelsamma med journalister om vad som pågår.

New York Times drog in en halv miljard dollar under förra året på digitala prenumerationer, vilket är mer än någonsin tidigare.

Trumps presidentskap har också inneburit bättre ekonomiska tider för journalistik som är granskande och djupgående. New York Times drog in en halv miljard dollar under förra året på digitala prenumerationer, vilket är mer än någonsin tidigare, och betydligt mer än Washington Post, Guardian och Buzzfeed gjorde tillsammans.

Annons

Det visar på att folk kanske har ett större intresse av att verkligen få reda på vad som händer, och är villiga att betala för det som är verkligt dyrt att producera, där enskilda reportrar granskar konstant och under lång tid, och gör originaljournalistik, tror Baquet.

Det har också inneburit ett skifte till att tidningen är mer ekonomiskt beroende av läsarna än annonsörerna. Det förändrar journalistiken, på ett sätt som innebär mer ödmjukhet inför de som läser.

Det är viktigare än någonsin att ha läsarnas förtroende, och det måste förtjänas genom att förklara mer om hur journalistik fungerar, anser New York Times chefredaktör. Det går inte längre att stå lite ovanför läsarna och bara utgå från att de köper allt som skrivs.

– Vi måste vara mer transparenta med hur vi gör journalistik. Vi brukade tro att våra läsare förstod allting om hur vi skrev artiklar. Och vi tog för givet att de trodde på allt vi gjorde. Jag tror det gjorde oss mystiska inför våra läsare, och jag tror inte att folk tror på saker och ting som är mystiska.

Annons

Det förändrar journalistiken, på ett sätt som innebär mer ödmjukhet inför de som läser.

– Så nu berättar vi för våra läsare hur vi gör stories, och vi erkänner när vi gör fel. Vi försöker prata mer med våra läsare, vi försöker bygga förtroende mer. Men uppdraget är fortfarande klassiskt. Jag tror de vänder sig till oss för att vi ska förklara världen för dem i en kaotisk tid, och de väntar sig att vi ska stå upp mot mäktiga institutioner.

New York Times har också behövt bli hårdare och mer uttalad i sin rapportering.

Under din tid har det stått i tidningen att presidenten har ljugit…

– Ja, jag var den som tog det beslutet.

Hur gick det till när du kom fram till det?

– Jag satt på mitt kontor, och under kampanjen hade det varit mycket överdrifter, och sen var det ett ögonblick där han sade något… han sade ’okej jag ska erkänna att Barack Obama föddes i USA’. Och Carolyn Ryan som är politisk redaktör kom in till mig och sade ’är inte detta ögonblicket när vi faktiskt säger att han har ljugit om det här?’

– Anledningen till att folk har varit motsträviga mot idén att skriva ut det är att de tycker att det är svårt att veta vad han egentligen tänker; vad som pågår i huvudet på honom. Men han sa faktiskt att Barack Obama inte var född i USA och att han hade anlitat privatdetektiver för att undersöka saken, och att de hittat ”riktigt intressanta saker”. Det var inte bara en tillfällig ingivelse. Han sade det konstant och han ljög om det. Och jag tyckte att det var det perfekta ögonblicket att faktiskt säga att han hade ljugit.

Annons
President Donald Trump går ombord på Air Force One.
President Donald Trump går ombord på Air Force One. Foto: Andrew Harnik/AP

Tror du att det kan komma en tid när New York Times kallar presidenten för sexistisk eller rasistisk?

– Allt är möjligt. Att kalla honom för en lögnare var en perfekt storm. Han hade ljugit. Uppenbarligen hade han inte haft privatdetektiver som hade sagt det han påstod. Jag tror att nivån skulle behöva vara ganska hög. Men jag tror inte att något är uteslutet.

– Presidenten hittar på saker. Vi är vana vid att politiker överdriver, men han gör det öppet och ogenerat. Han säger saker som är uppenbart falska, och jag tycker det är skärrande. Visst, alla politiker säger ’jag har skapat den bästa ekonomin någonsin’. Men ingen politiker visar en bild på en stor folksamling och en bild på en liten folksamling vid presidentinvigningen och säger den är större än den där. Det är annorlunda.

Annons

Efter ett drygt år med en ovanlig president, tycker inte Baquet att ribban har höjts för vad som är nyheter. Varje tweet utgör en presidents officiella tillkännagivande, och hade någon annan president tweetat varje dag så hade de täckt det också, tror han. Det ger också en viktig inblick i hur presidenten sköter sitt ämbete och vad som pågår i hans hjärna.

Däremot blir han i likhet med resten av världen kanske inte riktigt lika förvånad över alla presidentens utspel längre, säger han.

– Men han gör fortfarande saker som är häpnadsväckande. För några dagar sen motsade han sin främste militärrådgivare offentligt. Presidenten brukar inte göra det. Så han gör fortfarande saker som förvånar, som hans föregångare inte gjorde. Det är också väldigt intressant journalistiskt.

Jag tror vi inte hade något ordentligt grepp om hur landet hade förändrats efter den ekonomiska krisen

Men Baquet tror också att det bara faktum att Trump blev president trots att han inte ens själv riktigt trodde på seger, gör att både New York Times och andra traditionella medier behöver fundera mer på ämnesval och vad man eventuellt missar. Han är självkritisk och säger att det är mycket journalistik som hade kunnat göras annorlunda före Trumps seger, både vad gäller att förstå USA och att nå ut till de amerikaner och läsare som påverkades och sympatiserade med Trumps budskap.

Annons
President Donald Trump i Diplomatic reception room, Vita huset.
President Donald Trump i Diplomatic reception room, Vita huset. Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP

– Jag tror att alla blev förvånade över att han vann och att vi, pressen i allmänhet, hade feltolkat landet. Men inte bara när det gällde presidentvalet. Vi hade inte något ordentligt grepp om hur landet hade förändrats efter den ekonomiska krisen, hur mycket av konsekvenserna som fortfarande spelade in.

– Det är en av målsättningarna i bevakningen av mellanårsvalen, att undersöka hur landet har förändrats. Det republikanska partiet har förändrats dramatiskt. Vi hade en story om hur alla Trumps motståndare, Mitt Romney, Bob Corker – han som sade att Trump behövde dagis för vuxna – nu håller på och ber honom om hjälp. Så partiet har helt klart förändrats.

Vad har New York Times gjort under ditt ledarskap för att nå dessa människor som du säger att ni inte hade grepp om förut?

Annons

– Vi har åkt ut i landet och skrivit mer om de människor som stödjer honom. Vi har blivit kritiserade för det, men något dramatiskt har just skett i landet och vi måste försöka förstå det.

Varför var det inte så tidigare?

– Vi skrev mycket om splittring i landet, men uppenbarligen hade vi inte tillräckligt grepp om det. Först och främst är det svårt att fånga skiften i ett samhälles hela filosofi, det räcker inte bara att åka ut och prata med människor. Det är svårt att göra det och se när ett land svänger.

– Kanske är det för att vi är i New York. De regionala tidningar som brukade täcka detta har blivit kraftigt försvagade. Vi kan inte fånga in hela landet, vi kan bara försöka.

Numera gör Times också fler ansträngningar för att ha en större bredd. Ledarsidan har förändrats, och fler reportrar med annan bakgrund än från vita elituniversitet har anställts.

– Jag vill inte bara bli läst av välbeställda liberaler i New York och LA. Först och främst är det inte mitt liv – det var inte så jag växte upp. Jag växte upp i södern, jag är en medelålders svart amerikansk man från södern.

Annons
”The Gray Lady”, pappersversionen av The New York Times.
”The Gray Lady”, pappersversionen av The New York Times. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Folk som du känner i södern, läser de New York Times?

– Det är en dyr tidning, så alla läser inte Times. Men ja, folk läser den över hela landet. Men jag skulle vilja att Times lästes av folk som är som jag, som växte upp som jag gjorde. En tidnings auktoritet och makt kommer från dess publik, läsarna. Och ju djupare och mer varierad publik du har, desto bättre för dig, inte bara ekonomiskt utan det gör det också möjligt för dig att se vilka de viktigaste berättelserna om din tid är.

Jag skulle vilja att Times lästes av folk som är som jag, som växte upp som jag gjorde

– Den berömda redaktören Gene Roberts fick en gång frågan vilken som var den viktigaste storyn som tidningarna missade på 1900-talet. Han sade – och satte huvudet på spiken – att de missade att svarta amerikaner migrerade från syd till nord. Det förändrade södern och det förändrade de stora städerna och det förändrade hela landets ekonomi.

Annons

– Anledningen till att tidningarna missade det var att de inte hade någon som jobbade på nyhetsredaktionerna som var en del av den migrationen. Så för mig är det svaret på varför man vill ha en diversifierad personal på en nyhetsredaktion.

Är det viktigt att ha nyhetsreportrar som är Trump-supportrar?

– Vi kan aldrig fråga någon vad de röstar på. Men vi anställde precis två, tre reportrar som har en militär bakgrund. Jag vet inte hur de röstar och jag tänker inte fråga. Men de har en annorlunda bakgrund i en tid när de flesta amerikaner aldrig har satt sin fot inom det militära. Det är viktigt att ha folk på redaktionen med olika bakgrund och vars familjer har olika bakgrund.

Men även om allt detta sker, så återstår problemet att förr i tiden ansågs det som stod i New York Times vara automatiskt sant, men idag florerar många versioner av sanningen. Det finns fler alternativa medier, som har en helt annan syn på vad journalistik är, och har ett mer uttalat syfte att påverka folk. Det är svårare för traditionella medier att göra något åt, och det går kanske bortom vad som är möjligt eller ens önskvärt, tror Baquet.

Annons
Dean Baquet på redaktionen på The New York Times
Dean Baquet på redaktionen på The New York Times Foto: Malin Fezehai

Får du någonsin en hopplöshetskänsla när något är bevisat sant eller falskt och folk ändå säger att ’vi bryr oss inte om det’?

Dean Baquet skakar på huvudet.

– Folk har alltid sagt ’vi bryr oss inte’. Folk läser inte tillräckligt med historia. Människor sa ”vi bryr oss inte” under Vietnamkriget också. Det som stör mig i vår tid är att organisationer som Fox News, och Fox & Friends i synnerhet, inte säger ’vi bryr oss inte’ utan helt enkelt hittar på saker. För att ifrågasätta oss. För att säga emot oss. Det stör mig. Jag finner det frustrerande.

Tänk om det hade funnits ett Fox News under Watergate? Som tröstade de människor som inte tyckte att Richard Nixon gjorde något fel.

– Tänk om det hade funnits ett Fox News under Watergate? Som utmanade Washington Posts rapportering. Som tröstade de människor som inte tyckte att Richard Nixon gjorde något fel. Tänk hur annorlunda historien kunde ha sett ut.

Annons

Han fnissar lite för sig själv.

– Jag intalar mig att folk skulle ha sett igenom det. Men vem vet?

Trots att fler medier går i riktning mot att göra åsiktsjournalistik och presentera det som fakta, så kommer ansträngningarna att vara objektiva ändå fortsätta för New York Times del, säger han.

– Det är många som säger till oss, ’varför kan ni inte bara bli mer vänstervridna när ni gör nyheter, och sluta ens försöka vara objektiva’. Men jag tror att om vi bara skulle vara någon vänsterblaska så skulle folk inte lita på oss.

I Sverige är det valår i år, och det kommer påståenden och påhittade historier från alla håll. Har journalistiken också ett ansvar att undersöka och att motsäga dessa?

– Jag tror att man måste motsäga sådant som är falskt som politiker säger. Men inte ens min personalstyrka är tillräckligt stor för att gå online varje dag och motbevisa allt som folk hittar på.

– Tanken har slagit mig att vi kanske ska välja ut en grej som är överdriven eller påhittad på internet och rapportera om den. Som ”dagens felaktighet”, ungefär.

Annons

Men grunduppdraget är fortfarande detsamma, och klassisk journalistik fungerar i dessa tider lika bra som någonsin förr, tror Baquet. Kanske till och med bättre.

Ett exempel på det är en av förra årets största stories som fick globala konsekvenser: New York Times rapportering om hur Hollywood-producenten Harvey Weinstein hade utnyttjat sin ställning för att sexuellt trakassera och förgripa sig på dussintals kvinnor i film- och skådespelarbranschen. Diskussionerna om #metoo pågår fortfarande med viss intensitet i USA, och har vävts samman med diskussionerna om kvinnors rättigheter under Trump, som själv anklagats av flera kvinnor för trakasserier.

För bara tio–femton år sedan ansågs Bill Clinton av de flesta demokrater inte ha gjort något fel när han hade sex med en praktikant i Vita Huset, och toleransen för trakasserier och rena övergrepp begångna av kända män var större. Men det enorma genomslaget för det som nu avslöjades om Weinstein var inget som varken reportrarna eller redaktörerna på Times hade kunnat förutse, säger Baquet.

Annons

Jag tror att en del handlade om det äcklande i Weinsteins aktiviteter. Men den största anledningen till genomslaget är nog det att kvinnorna är filmstjärnor

– Nej. Jag minns när vi höll på att redigera den storyn. Vi hade också skrivit om Bill O’Reilly, och vi var förvånade över att han fick sparken. Men när vi höll på att redigera trodde vi inte att det skulle få den effekten. För det första är Weinstein inte så känd. Jag tror att en del handlade om det äcklande i hans aktiviteter. Men den största anledningen till genomslaget är nog det att kvinnorna är filmstjärnor, och det är ju en bra sak förstås men det säger också något intressant om landet.

Jenny Nordberg intervjuar Dean Baquet på hans kontor på The New York Times.
Jenny Nordberg intervjuar Dean Baquet på hans kontor på The New York Times. Foto: Malin Fezehai

– I Bill O’Reillys fall så var det kvinnor som du aldrig hade hört talas om. Men plötsligt hade vi Gwyneth Paltrow och Ashley Judd. Det var människor som folk kunde relatera till för de hade sett dem i filmer och som folk kunde tro på.

– Det var första gången som offren var mer kända än den som attackerade dem. Och jag tror att landet var skakat av det. Jag tror också att eftersom de här kvinnorna gick ut och pratade öppet inspirerade de andra kvinnor att våga prata också. Jag tror inte att någon av oss hade förväntat oss det. Jag gjorde det sannerligen inte.

Det har framförts en del åsikter om att rättsystemet kanske har åsidosatts när män har pekats ut och namngivits på det här viset. Är det något du oroar dig för?

– Vi måste vara försiktiga och vi måste vara korrekta. Så det är väl vad jag tycker.

Men du har inga tveksamheter kring att publicera någons namn?

– Nej. Först och främst så har vi mycket höga krav på att vi verkligen har storyn och att vi har rätt. För det andra, detta är mäktiga personer som vi har skrivit om, och deras namn ska vara i tidningen tycker jag. Det handlar om personer som har haft stor makt över kvinnor.

The New York Times redaktion på Manhattan.

Foto: TT

President Donald Trump februari 2018.

Foto: Evan Vucci/AP

”Inte ens min personalstyrka är tillräckligt stor för att gå online varje dag och motbevisa allt som folk hittar på”, säger Dean Baquet.

Foto: Malin Fezehai

President Donald Trump går ombord på Air Force One.

Foto: Andrew Harnik/AP

President Donald Trump i Diplomatic reception room, Vita huset.

Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP

”The Gray Lady”, pappersversionen av The New York Times.

Foto: Linus Sundahl-Djerf

Dean Baquet på redaktionen på The New York Times

Foto: Malin Fezehai

Jenny Nordberg intervjuar Dean Baquet på hans kontor på The New York Times.

Foto: Malin Fezehai