När Lena K Samuelsson ser tillbaka på sitt liv är det kvinnorna som stöttat: ”Under många år träffade jag Annette Kullenberg på middagar då och då. Jag är tacksam mot henne och mot de andra kvinnorna på Aftonbladet som drev Dokumentet och Kvinnoredaktionen. Utan dem hade inte heller jag varit där jag är”.
När Lena K Samuelsson ser tillbaka på sitt liv är det kvinnorna som stöttat: ”Under många år träffade jag Annette Kullenberg på middagar då och då. Jag är tacksam mot henne och mot de andra kvinnorna på Aftonbladet som drev Dokumentet och Kvinnoredaktionen. Utan dem hade inte heller jag varit där jag är”. Foto: Malin Hoelstad

Nya chefredaktören: I varje drev finns en människa

Aftonbladet fick hård kritik för sin granskning av Benny Fredriksson. Internt var redaktionen starkt påverkad av Metoo. Men Lena K Samuelsson tog över som chefredaktör och vd utan att förskräckas.
– Jag är en stark person.

Publicerad

När hon talar om kvinnorna höjs hennes röst. Inte bara för att golvet blir bonat precis där vi sitter och det krävs magstöd för att överrösta oväsendet. Nej, detta är viktigt för Lena K Samuelsson, allt måste komma med. När hon ser på de personer som varit tryggheten i hennes liv – då är de kvinnor. Hennes mamma, hennes syster och hennes bästa väninna. De som alla är döda idag.

Det är hennes världsbild vi talar om.

– Där står kvinnor stadigt, är starka. Både i det tysta och i offentligheten.

Hur stark är hon själv? Följdfrågan är oundviklig, särskilt efter allt som hänt. För även om Lena K inte hade tillträtt som publisher på Aftonbladet när man gjorde sin granskning av Kulturhuset Stadsteatern – där 40 anonyma medarbetare beskrev Benny Fredriksson som despotisk och härsklysten chef – blev det hon som fick ta reaktionerna efter hans bortgång. Då när hennes företrädare Sofia Olsson Olsén lämnat tidningen. Och internt på redaktionen hade metoorörelsen fått medarbetare att gå.

Det blåste rejält kan man väl säga. Utan att hon förskräcktes eller hukade:

– Jag tänker om mig själv att jag också är en stark person. Men så är jag 54 år, jag har jobbat i mediebranschen i över 30 år vilket gett mig erfarenheter inte bara som publicist och ledare utan också som människa.

Du gick tidigt ut och talade om behovet av självrannsakan. Både på Aftonbladet och inom pressen rent generellt. Vad har du – och tidningen – lärt er?

Hon börjar med själva granskningen. Säger att efter en noggrann genomgång vidhåller hon att den var riktig – och relevant. Benny Fredriksson var högsta chefen på Sveriges största och skattefinansierade kulturinstitution, tidningens granskning var välgrundad och genomarbetad.

Annons

­– Vi står för den. Även om det fortfarande är svårt att tala om det här, än finns så mycket sorg och vrede.

Enligt Lena K Samuelsson kan man göra många reflektioner runt hur mediedramaturgin fungerar. En fråga är om man vid granskningen av en person borde bli bättre på att gå högre upp, avkräva ansvar av styrelser, styrelseordföranden, ledningsgrupper. Detta som så småningom också kom fram i efterdyningarna till det som hände på Kulturhuset Stadsteatern. Varför hade man inom Stockholms kommun inte reagerat på det missnöje som flera av teaterns medarbetarundersökningar hade visat?

­ ­– Man lämnade på så vis Benny Fredriksson ensam. Ingen från ledningen gick ut och stöttade honom när vår granskning kom. Men jag tänker också på de 40 medarbetare som vände sig till oss. Det som hänt kan inte ta bort deras rätt att få tala, men det är lite där vi har hamnat.

Frågan om vad Lena K Samuelsson tycker om metoouppropet besvaras utan betänketid:

– Som kvinna, arbetsledare – och människa i vår samtid – känner jag att det är en stark och viktig rörelse. Som kanske kan leda till verkliga förändringar. Lyckas vi ta hand om den kraft som mobiliserats kan metoo bli något revolutionärt.

Annons

Det problematiska, säger hon, är hur folkväldet tog för sig i sociala medier på ett sätt som var okontrollerbart. Vilket smittade etablerade medier som tappade publicistisk kompass.

Hur menar du ”tog för sig”; alla följer inte sociala medier?

– Jag följer inte heller sociala medier så mycket, men i en rörelse som bygger på en hashtag blandas de som blivit utsatta för grova sexuella övergrepp med dem som känt sig kränkta på krogen. Det tycker jag inte är självklart. Jag känner mig obekväm med att kvinnor identifieras som offer. Att vi reduceras till några som ständigt är utsatta för våld och övergrepp.

I varje drev finns en människa. Håller vi på att ”avförmänskliga” journalistiken? Lena K Samuelsson kan absolut se en risk – och behovet av motkraft.

– Det är en bra och viktig reflektion: Vilken roll spelar journalistiken i ett hårdnande samhällsklimat? Vad är det för historier vi berättar? Handlar de bara om konflikter och konfrontation eller berättar vi också om det som är bra, det som leder världen framåt. Tyvärr har journalistiken aldrig varit lika nyfiken på de goda nyheterna.

Annons

Skulle du kunna resa dig och säga att du vill slåss för en mer mänsklig och positiv journalistik. Eller blir man bedömd som mindre seriös då?

– Du menar att då hamnar man på Hemmets Journal?

Det ska vi kanske inte skriva ...

– Jag älskar Hemmets Journal, läser den alltid på sommaren när jag är ledig. Den vision jag har när det gäller Aftonbladet är att jag vill berätta historien om vår digitala samtid. Den som är både komplicerad och svår men också leder oss framåt. Jag har de senaste åren skapat det som är Schibsteds framtidsrapport och blivit otroligt nyfiken på artificiell intelligens, robotar, nya sätt att leva och lära, inspirerad av vad som är möjligt.

Golvet är bonat, Lena K Samuelsson tar en klunk kaffe, säger att när det gäller jobbet vill hon helst se framåt idag. Med stora gester och glada ögon talar hon om sina visioner, publishern är igång. Var finns hennes privata jag? Tätt intill, vågar jag påstå. Långt om länge har vi nått det som egentligen skulle bli starten på vårt samtal. Under 12 år var hon min chefredaktör här på SvD. Jag har sett henne peka med hela handen men också skratta – och gråta. Sånt sätter sina spår. Nu vill jag tala om människan, inte tidningsmänniskan, Lena K.

Annons
Lena K Samuelsson: ”Den dag jag slutar på Aftonbladet ska det finnas en hel uppsjö av chefredaktörer att välja mellan.”
Lena K Samuelsson: ”Den dag jag slutar på Aftonbladet ska det finnas en hel uppsjö av chefredaktörer att välja mellan.” Foto: Malin Hoelstad

En gång hemma i Växjö var hon flickan som slukläste böcker. Lånade kassarna fulla från biblioteket. Norpade från sin mammas bokhylla. Så följdes Lotta- och Kitty-böckerna av Marilyn French, Erica Jong och Moa Martinson.

– Mamma var väl ingen French-typ precis. Men hon var med i Månadens bok. Jag tror jag läste böckerna före henne, men konstigt nog kan jag aldrig minnas att vi diskuterade dem.

I nian blev det praktik på förskola, på en bilverkstad och på lokaltidningen Kronobergaren. Det var så Lena K:s tidningsliv började. Genom åren har hon varit redigerare och chef i allt högre positioner. Men aldrig reporter.

­– Jag tror inte jag är begåvad för det. I stället är jag väl det man kallar tidningsmakare. Jag tycker om att skapa en helhet, diskutera vinklar, se hur bilder och texter hör ihop.

Annons

Hennes år på Svenskan var en framgångssaga, kantad av priser och fredagsgodis prick klockan 14 i stora skålar på redaktionen. För henne privat hände så mycket annat. Hon fick sitt första och efterlängtade barn. Senare, under loppet av ett år, förlorade hon de tre viktigaste kvinnorna i sitt liv: sin mamma, sin syster och sin bästa vän.

– Idag vet jag att man kan leva med sorg. Men då, det var svårt. Mamma dog hastigt, min syster hade varit sjuk länge. Min absolut bästa vän som stod hela min familj nära, hon var extramamma till min dotter och den jag delat så mycket med sedan åren hemma på Kronobergaren, tog sitt liv. Efter att min mamma och syster gått bort var det hon som visste vem jag var, hon som var mitt livsvittne. En dag var hon också borta.

Arbetet blev Lena K Samuelssons räddning:

– Jag har aldrig känt behov av att gå i terapi och bearbeta min sorg för att kunna lägga den bakom mig. Detta bär jag med mig, det är en del av min livshistoria som gjort mig till den jag är idag. Jag har aldrig tänkt att det är skadligt.

Annons

Förlusterna har gett henne olika lärdomar. En är vikten av de där sista orden hon säger till familj och vänner innan hon skils från dem.

– Man vet inte om det är sista gången.

Den gången hennes mamma ringde var hon upptagen och tänkte hon skulle ringa upp senare, när hon hade bättre med tid.

– Då var det för sent. Mamma var hemma och frisk – och sen plötsligt var hon död. Min systers bortgång var jag mer förberedd på. Vi fick ett fint slut.

Hennes röst darrar till när hon berättar. Några människor, inte minst i chefspositioner, hårdnar efter livskriser, lär sig stänga av. Lena K Samuelsson har gått motsatt väg; säger att hon klarar jobb, familjeliv och stort ansvar samtidigt som hon blivit mer känslosam. Tårarna finns där tätt under ytan, kan lätt svämma över.

– Och det är helt okej. Sorgen finns där och mellan varven kommer den ut, kan drabba mig lika starkt idag som när allt hände. Men det är ingenting som skrämmer mig. Snarare är det en påminnelse om att de döda lever så starkt inom mig.

Hennes ursprungsfamilj var inte religiös och genom åren har hon inte haft någon utövande gudstro.

Annons

– Ändå är jag en andlig person. Jag kan inte riktigt acceptera att det enda som finns är det vi ser och vet. I olika livssituationer har det varit naturligt för mig att vända mig till kyrkan. Jag ville döpa mitt barn och när det var som allra tyngst efter min väns död minns jag att jag gick till ett kapell i närheten av där jag bor. Satt där och storgrät. En diakon kom och satte sig bredvid mig. Satt där bara, som den mest naturliga sak i världen. Den eftermiddagen kommer jag aldrig att glömma.

En fördel med det nya jobbet är rent privat. Lena K Samuelsson slipper resandet, hinner träffa vänner.

– Under de senaste åren har det varit ett medvetet val att prioritera familjen när jag väl varit hemma. Vännerna har blivit lidande. Sorgligt nog.

Vi hoppar över frågan om ett eventuellt dåligt-mamma-samvete.

– Du får gärna fråga – för jag har inget dåligt samvete. Min man är pensionär och den som tar ansvaret hemma. Det funkar jättebra.

Och när du kommer hem ...

- ... är jag som en vanlig människa. Då byter jag om till något bekvämt och kopplar av.

Annons

Hon sticker båda händerna genom håret så det spretar rakt ut. Det är en gest jag minns från hennes SvD-år, en gest som liksom visade att hon växlade över från chefs-Lena till privat-Lena. Nu säger hon att hon alltid haft ett sunt förhållande till sitt jobb. Det är inte hela hennes identitet, väl hemma kan hon släppa det. Och när hon ser till sitt främsta uppdrag som publisher är det att värna om återväxten, se till att andra får chans att växa. Inte minst kvinnor.

­– Den dag jag slutar på Aftonbladet ska det finnas en hel uppsjö av chefredaktörer att välja mellan.

Som kvinna i branschen, nej det var ingen bra början. Lena K avbryter, säger att hon vägrar placeras i ett fack.

Du vägrar vara kvinna?

– Nej, men jag vägrar leva upp till andras eventuella förväntningar på hur jag ska vara och vad jag borde varit med om. Det är klart det finns helt oacceptabla strukturer i samhället där man som kvinna är i underläge. Jag har också suttit på möten där män talat och förstått varandra och jag inte haft en chans att komma in. Samtidigt har jag varit privilegierad.

Eftersom du har bra självförtroende, är kaxig?

– Inte kaxig, men trygg. Som barn kände jag alltid att jag dög – och hade alla möjligheter. På många sätt var jag en pojkflicka, den som gick med pappa i skogen, var ute och fiskade med honom. Fick till och med en egen kniv. Och jag minns när han köpte en ångmaskin och vi körde med den.

Hennes småländska blir tydligare när hon pratar om barndomen. Dialekten sjunger – och bilden klarnar av vad som får henne att stå pall, också som chef i blåsväder:

– Småland är ett utmärkt ställe att växa upp i om man ska bli en redig människa.

Lena K Samuelsson: ”Den dag jag slutar på Aftonbladet ska det finnas en hel uppsjö av chefredaktörer att välja mellan.”

Foto: Malin HoelstadBild 1 av 1