Annons

Lisa Irenius:Nya Nationalmuseum vackert men ängsligt

Den politiska laddningen kring Nationalmuseum har alltid funnits där. Men det betyder inte att det är önskvärt med politiska pekpinnar – tvärtom.

Under strecket
Publicerad

Nationalmuseums främsta laddning är just begreppet national.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 1 av 1
Efter reklamen visas:
Följ med in på nya Nationalmuseum

127 000 personer. Så många besökte nya Nationalmuseum under de tre första veckorna efter nyöppningen den 13 oktober. En enorm publiksuccé, helt klart, för det som också blivit en kritikersuccé: recensenter har öst lovord över såväl restaureringen av byggnaden som den nya presentationen av samlingarna. Jag instämmer: Sveriges största konstmuseum har blivit än vackrare och än mer fängslande.

Men det är fullt begripligt att nya Nationalmuseum även orsakar debatt. En restaurering à 1,2 miljarder kronor väcker ofrånkomligen frågor om allt från historiesyn till säkerhet, vilket har diskuterats här i SvD Kultur den senaste veckan.

”Mamma, varför har de ställt en bebisstol där?”, undrar sjuåringen förvånat när vi har kommit till 1960-talet och Stephan Gips barnstol dyker upp på museet. Vi har gått igenom sal efter sal med högklassigt måleri och avancerat konsthantverk – och så fylls montrarna av skurhinkar i plast, bakelittelefoner, diskborstar, slaskrensare och kastruller i rostfritt stål. Logiken är svårbegriplig även för vuxna; varför så mycket modern design helt plötsligt? Är det verkligen rimligt att Nationalmuseum ansvarar för äldre konst, men också design fram till nutid? Detta borde ha setts över i samband med omgörningen. Kanske finns här en önskan att visa upp ett land som förvisso aldrig har varit en storslagen konstnation, men minsann har fått globalt genomslag för design och teknik.

Annons
Annons

Nationalmuseums främsta laddning är just begreppet national.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 1 av 1
Nationalmuseums främsta laddning är just begreppet national.
Nationalmuseums främsta laddning är just begreppet national. Foto: Anders Wiklund/TT

Även om ett nationalmuseum alltid kommer att ha en viss politisk dimension, betyder det inte att det är önskvärt att politisera konsten.

Den främsta laddningen kring museet ryms i dess själva grundtanke, som kommer till uttryck i begreppet national. Genom ett nationalmuseum skildrar ett land sin egen historia – och visar upp sig som konstnation för omvärlden. Att ett sådant museum skulle kunna vara en ”apolitisk frizon” – vilket Maria Ludvigsson har hoppats på SvD:s ledarsida – är nog ett önsketänkande.

Kring Nationalmuseum har det alltid funnits strider, mer och mindre politiska. Som dem om Carl Larssons ”Midvinterblot” (1914–15), troligen den mest omdebatterade målningen i svensk konsthistoria. Först ansågs den inte tillräckligt fosterländsk, sedan rasistisk – först 1992 hamnade målningen på Nationalmuseum som det var tänkt. Inför nyöppningen har den genomgått en omfattande konservering och hänger åter på sin plats i den övre trapphallen. 

Nationalmuseum utvecklades i symbios med kungamakten. Konsten skulle skildra nationens glans och storhet. Gustaf Cederströms målning av ”Karl XII:s likfärd” (på Nationalmuseum finns versionen från 1884) är minst sagt förskönande, för att inte säga förljugen.

Men även om ett nationalmuseum alltid kommer att ha en viss politisk dimension, betyder det inte att det är önskvärt att politisera konsten. Om museer uppfattas som aktörer i ett politiskt spel kan det undergräva deras trovärdighet och på sikt deras oberoende.

Annons
Annons

Efter ett besök på nya Nationalmuseum dominerar intrycket av en rik konstskatt, i en vacker miljö. Men här finns också olyckliga tendenser till politiska pekpinnar. En skylt talar om för besökarna att ”den populistiska och av nationalismen präglade synen på svenskhet, som används politiskt i dag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet”. Tanken stämmer inte, understryks det. Det må så vara, men är det verkligen museets sak att undervisa om detta?

Själv anser jag att ett kulturarv måste tåla även respektlösa nytolkningar.

Tidigare hade Nationalmuseum uppdraget att integrera jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i verksamheten. Det gäller inte längre, sedan 2017 års museilag – men uppdragsformuleringen ligger fortfarande kvar på museets hemsida och kanske drivs man fortfarande av denna ambition. Men vad innebär det i så fall? Är det jämställdhet att peta in formuleringar om ”den manliga blicken” och ”det manliga geniet” på utställningsskyltarna? Är det mångfald att göra reklamaffischer där Alexander Roslins ”Damen med slöjan” har ersatts av en svart kvinna? Eller att påpeka att den midsommartradition som Anders Zorn skildrar kom hit med tyska invandrare?

Under Anders Zorns målning ”Midsommardans” (1897) har man dessutom placerat Peter Johanssons skivade dalahästar ”How to cook a souvenir” (1990-tal), med upplysningen att ”nutida konstnärer ställer frågor om identitet och nationalism”.

Detta har upprört vissa, som har uppfattat det som ett ”hån” och en ”kränkning” av svenskt kulturarv. Själv anser jag att ett kulturarv måste tåla även respektlösa nytolkningar. Problemet här är snarare att det känns ängsligt och övertydligt. Besökare fattar ju att Zorn ger en romantisk bild av svenska traditioner, precis som man fattar att Julius Kronbergs ”Jaktnymf och fauner” (1875) förmedlar en daterad kvinnosyn.

Så fortsätter Nationalmuseum även i dag att bygga Sverigebilden. Men risken är att det inte för besökarna närmare konsten – utan att de tvärtom fjärmas från den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons