Annons

Jeana Jarlsbo:Nya vyer över vitterhetens vampyrer

Går det att skriva något helt originellt? Plagiat har ofta förekommit i litteraturhistorien, och har med tiden gett upphov till ett eget forskningsfält. En ny bok av Hélène Maurel-Indart tar sig an de svårdefinierade skillnaderna mellan textstöld och litterära influenser.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

I höstas uppstod en häftig polemik i Frankrike i samband med utgivningen av Marie Darrieussecqs roman ”Tom est mort” (Tom har dött). Författarinnan anklagades då i aggressiva formuleringar för ”psykiskt plagiat” av författarkollegan Camille Laurens. Anledningen till det var att Darrieussecq i sin roman skriver om ett litet barns död och moderns sorg efteråt, ett tema som Laurens – som själv upplevt förlusten av ett nyfött barn – redan skrivit om i den korta romanen ”Philippe” (1995). För att få vatten på sin kvarn påminde Laurens om att Darrieussecq tidigare förekommit i en dispyt om litterär stöld. När den sistnämnda 1998 gav ut romanen ”Naissance des fantômes” (i svensk översättning ”Fantomer”, 1999), beskylldes hon för ”efterapning” av författarinnan Marie NDiaye, som ansåg att det fanns tydliga likheter mellan Darrieussecqs bok och hennes egna romaner.

När polemiken mellan Darrieussecq och Laurens blossade upp var det många som med fog ställde sig frågan: vad är egentligen ett ”psykiskt plagiat”? Begreppet finns över huvud taget inte, påpekades i en artikel i tidningen Le Figaro (30/8 2007). Men bara några veckor efteråt nämndes det ”psykiska plagiatet” som ett nytillskott till den under årens lopp om­debatterade och för åtskilliga författare juridiskt besvärande företeelse som går under samlingsnamnet ”plagiat”.

Annons
Annons

I Frankrike leder anklagelser om litterärt plagiat eller snarare contrefaçon (stöld, förfalskning) i allt högre utsträckning till rättegångar – krångliga och tidskrävande sådana. Ibland kan utfallet bli svidande böter för den litteräre syndaren, som i fallet Alain Minc. 1999 gav han ut ”Spinoza, un roman juif”, en av medierna uppmärksammad fiktiv biografi över Spinoza. Det visade sig dock att hans verk innehöll ett flertal iögonfallande ”lån” från en annan fiktiv biografi: ”Spinoza, le masque de la sagesse, biographie imaginaire” (1997), skriven av filosofiprofessorn Patrick Rödel från Bordeaux-universitetet. Alain Minc ställdes inför rätta för plagiat, och blev dömd att betala 15250 euro i skadestånd.

Till skillnad från många andra rättegångar där litterära stölder är svåra att bevisa, kunde domstolen i detta fall utan problem ge prov på att det rörde sig om en textstöld: Minc hade i sin biografi använt sig av en del detaljer som han funnit i Rödels bok, i tron att det rörde sig om historiskt material. I själva verket var dessa detaljer en produkt av Rödels inbillningsförmåga, det vill säga rena rama fantasin. Den kanske mest uppseendeväckande detaljen ”inlånad” av Minc från Rödels biografi var ett fiktivt brev innehållande recept på sylt gjord på röda rosenblad. Med andra ord blev plagiatorn ordentligt insyltad på grund av en stulen påhittad sylthistoria!

Att litterära plagiat har ett brett spektrum, kan leda till snåriga rättsprocesser och samtidigt utgör föremål för ett intressant, växande forskningsfält framgår tydligt av en nyutkommen bok,
Plagiats. Les coulisses de l’écriture (Plagiat. Bakom skrivandets kulisser, Editions de la Différence, 279s) av
Hélène Maurel-Indart, specialist på plagiat, författare till ett flertal publikationer om ämnet.

Annons
Annons

Hélène Maurel-Indarts studie tar avstamp i ett konstaterande: ”myten om det originella och unika mästerverket, skapat ur tomma intet av en genialisk författare, är inte död än”. Enligt Maurel-Indart hålls denna myt vid liv – som en garanti för framgång – av åtskilliga förläggare, som sätter sina mest kända författare på en piedestal. Illusionen om det ännu okända mästerverket överlever, och många läsare fortsätter att tro på den. Å andra sidan ger den samtida estetiken utrymme åt textuell leklust, återbruk, collage och olika sorters intertextualitet, vilket påminner oss om att all konstnärlig och litterär skaparprocess i själva verket är förankrad i ett ”­redan sett, redan läst och redan skrivet”.

I en växling mellan historiska tillbakablickar och nutidsperspektiv, lägger Maurel-Indart tonvikten på olika juri­diska aspekter av det litterära pla­giatet. Hon framhåller att på 1800-talet, då de ökande textstölderna blivit ett stort problem, framför allt i Belgien, fick författare som exempelvis Balzac föra en hård kamp för att det litterära verket skulle omfattas av upphovsrätten.

Maurel-Indart tar upp till diskussion både kända och mind­re kända rättegångar samt deras utgång. Det intressanta är att hon i sina analyser stödjer sig på ett flertal rättegångsprotokoll för att belysa olika resonemang som domstolen använt sig av i sin bedömning av respektive fall.

Två märkliga rättegångar gäller en och samma roman: ”Et si c’était vrai…” av Marc Lévy (i svensk översättning ”Om det ändå vore sant”, 2001), utgiven 2000 av förlaget Robert Laffont. Två år tidigare hade ett manuskript med samma titel och i viss mån liknande tema skickats till samma förlag av Hélène Kyriacou, men det hade refuserats. Efter publiceringen av ”Et si c’était vrai…” blev Lévy stämd av Kyriacou för ”förskingring av manuskript”. Domstolen avvisade dock hennes anklagelse med motiveringen att titeln inte alls var originell: den hade redan används 1934 för en roman, 1995 för ytterligare en roman och 1998 för en översättning.

Annons
Annons

Samma roman orsakade att Marc Lévy ännu en gång blev beskylld för ”förskingring av manuskript”. Det gällde manu­skriptet till en roman, ”L’Amour sans ­mémoire” av Tatiana Garmach-Roffé. ­Detta manuskript, skrivet på ryska och försett med en detaljerad synops på ­franska, hade skickats till samma förlag 1994 och blivit refuserat. Det publicerades dock på ryska något år senare av ett annat förlag. När Marc Lévys roman kom ut ansåg Tatiana Garmach-Roffé att den hade många beröringspunkter med hennes eget alster, och stämde följaktligen både författaren och förlaget. Trots en del likheter mellan ­Lévys roman och Garmach-Roffés manuskript, framför allt vad gäller tematiken och de fiktiva gestalterna, bedömde domstolen att det inte var fråga om en textstöld.

Med tanke på att åtskilliga upphovsmän till litterära alster under årens lopp haft ­varierande inställningar till plagiat, föreslår Maurel-Indart en typologi av olika ”psykologiska profiler” hos plagiatorerna. Här urskiljer hon två stora kategorier: ”erövrarna, vars drivkraft är en sorts litterär vampyrism” och ”de melankoliska plagiatorerna”.

Författarna i den första kategorin har en ”imperia­listisk syn” på det litterära skapandet: de ut­ökar oupphörligen sitt ”territorium” utan­för det egna skrivarområdet. Enligt Maurel-Indart ingår i denna kategori ”apologeterna”, ”återfallsförbrytarna” och ”de lekfulla erövrarna”. Alexandre Dumas är ett talande exempel på plagiatorn som litterär vampyr, en beseg­rare, stolt över sina erövringar: ”­Geniet stjäl inte, utan han erövrar. När han tar över provinsen annekterar han den till sitt eget imperium. Han befolkar den med sina egna undersåtar, och sträcker sin gyllene spira över den”, lär han ha sagt.

Annons
Annons

Bland de av Maurel-Indart identifierade ”återfallsförbrytarna” finns Calixthe Beyala. Eftersom hennes roman ”Le Petit Prince de Belleville” (1992) har många påfallande likheter med Howard Butens roman ”When I Was Five I Killed Myself” (1981, i svensk översättning ”När jag var 5 dödade jag mej”, 1986), ställdes hon inför rätta och dömdes 1996 för ”delvis stöld”. Med hjälp av dataprogrammet Lexico jämför Maurel-Indart ett utdrag ur Beyalas roman med det motsvarande utdraget ur Butens roman, och drar slutsatsen att ett frapperande stort antal lingvistiska särdrag ”inlånats” av den fransk-kamerunska författarinnan från den amerikanske författarens text. För övrigt har det visat sig att Beyalas roman också hade likheter med Romain Garys ”La vie devant soi” (1975, i svensk översättning ”Med livet framför sig”, 1977). Ytterligare två av hennes romaner lär ha blivit misstänkta för att innehålla ”lån” från Ben Okri och Paule Constant.

Vad gäller den ”lekfulla erövraren” är denne mycket medveten om den egna tacksamhetsskulden gentemot sina föregångare. Genom att utnyttja dolda citat, kodifierade referenser och en omfattande, subtil intertextuell lek, vänder den lekfulla erövraren sig till hela den litterära gemenskapen. Ett lysande exempel i detta sammanhang är George Perecs ”La Vie mode d’emploi” (1979, i svensk översättning ”Livet en bruksanvisning”, 1996).

I motsats till alla dessa erövrare har de textuella ”melankolikerna” skuldkänslor och ångest inför sina plagiat. Ett talande exempel här är Baudelaire, besatt av Poes inflytande på honom. ”Baudelaire var fascinerad så till den milda grad av Poe att han /…/ slutligen tillgodogjorde sig, mer eller mindre medvetet, vissa av Poes texter”, skriver Maurel-Indart. Den franske poeten försvarade sig uttryckligen mot denna inre fara för ”litterär kontamination”, exempelvis i sin korrespondens.

Annons
Annons

Konsten, vi vet vad den är – en inympning i något som redan inympats”, skriver den schweiziske författaren Ramuz. Den litterära skrivprocessen förutsätter dock att författaren kommer med sitt personliga bidrag till denna ”inympning”. Det litterära skapandet består av ett aktivt förlopp där assimilering av andras texter åtföljs av omvandling och därefter av egen framställning. Om en etapp saknas i denna process blir själva skapandet en slavisk imitation eller en ofruktsam produktion.

Inget litterärt verk kan skapas ur ett ­vakuum. Litteraturen, poängterar poeten Robert Bréchon, ”lever på litteratur. Vilken poet som helst, hur inspirerad han än var, skulle bli galen och steril om han ville ta allt från början, som om ingenting funnits före honom”. Julien Gracq anser att litteraturen ”i själva verket skrivs, liksom pianomusiken, för två händer. Den verbala melodin stödjer sig på en kontinuerlig basstämma, på ett ackompanjemang med vänster hand som i bakgrunden påminner om den redan skrivna litteraturen”. En autentisk författare lyckas befria sig från illusionen om den absoluta originaliteten, framhåller Maurel-Indart.

Visserligen förutsätter en litterär text beröringspunkter med andra texter, men samtidigt kan ibland just dessa beröringspunkter leda till olika uppfattningar om ett verk. Här kan nämnas den brittiske författaren Graham Swift, som 1996 tilldelades Booker Prize för sin bok ”Last Orders” (i svensk översättning ”Sista beställningen”, 1997), men anklagades för att ha plagierat William Faulkners roman ”While I Lay Dying” (1930, i svensk översättning ”Medan jag låg och dog”, 1948). Swift förnekar inte att han under själva skrivprocessen blivit influerad av både Faulkner och and­ra författare. Maurel-Indart menar att Faulkner i dag är en universell modell och att anklagelsen om plagiat i detta fall varit oberättigad.

Det är just den stundtals hårfina skillnaden mellan intertextualitet och plagiat som tycks vara den gordiska knuten på detta område. Maurel-Indarts studie är utan tvekan ett värdefullt, intresseväckande och väldokumenterat bidrag till den laddade debatten om plagiat, men den besvarar inte den avgörande frågan: var går egentligen gränsen mellan å ena sidan litterära influenser, beröringspunkter eller intertextuell lek, å andra sidan textstölder? Man kan ändå konstatera att boken ger nya perspektiv på ämnet, bland annat genom att visa hur lingvistisk textanalys med fördel skulle kunna användas i framtida tvister om plagiat.

.

Jeana Jarlsbo
Jeana Jarlsbo är fil dr i franskspråkig litteratur

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons