Annons

Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjareNytt bränsle för alla med skrivardrömmar

Vid sidan av sitt författarskap har PC Jersild också undervisat i Skapande svenska vid universiteten i Uppsala och Stockholm, samt på Karolinska institutet. Nu ger han ut en handbok med skrivarråd för nybörjare.
Vid sidan av sitt författarskap har PC Jersild också undervisat i Skapande svenska vid universiteten i Uppsala och Stockholm, samt på Karolinska institutet. Nu ger han ut en handbok med skrivarråd för nybörjare. Foto: Sara Mac Key

Världen svämmar över av böcker om skrivandets konst. Några redovisar hantverket, andra är mer filosofiskt reflekterande. En del är hybrider. Therese Eriksson har läst fyra aktuella böcker för skrivsugna.

Under strecket
Publicerad

PC Jersild.

Foto: Sara Mac Key Bild 1 av 6
Bild 2 av 6

Kristina Ohlsson.

Foto: Anna-Lena Ahlström Bild 3 av 6
Bild 4 av 6
Bild 5 av 6
Bild 6 av 6

Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare

Författare
PC Jersild
Genre
Sakprosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

166 s.

Det finns ett budskap som, med små variationer, hamras in i läsaren genom Bodil Malmstens skrivlärobok ”Så gör jag. Konsten att skriva” från 2012: ”Det första den som skriver ska göra i första delen av skrivprocessen är att bara göra det. Inte tycka, tänka, fundera, sortera. (…) Bara ösa ur sig. Huvudet mot hårddisken och välta ut innanmätet.” Malmsten påpekar, nästan lika ofta, hur hon själv ideligen misslyckas med denna uppgift. Avsnittet som heter ”Självkritiken ska vara off” avslutas med en arbetsuppgift, den lyder kort och gott: ”Gör inte som jag!” Tonen är, trots att den är sträng, mycket avväpnande.

Författare nöjer sig sällan med att skriva. De vill gärna skriva om själva skrivandet också. ”Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig”, skriver Marguerite Duras i sin klassiska essä ”Att skriva ” (1993). Duras bok hör, liksom Stephen Kings ”On Writing” (2000), till kultböckerna i genren, men de samsas med många stora författare om att skriva om sitt skrivande yrke, från Aristoteles till Annie Dillard, från Montaigne till Margaret Atwood. ”Det skrivs fler böcker om konsten att skriva än om något annat”, påpekar Malmsten i ”Så gör jag”. 

Annons
Annons

PC Jersild.

Foto: Sara Mac Key Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
 PC Jersild.
PC Jersild. Foto: Sara Mac Key

Även om många verk är hybrider, kan böckerna om skrivkonsten grovt delas in i två kategorier: den som filosofiskt reflekterar kring skrivandets villkor och den som delar ut robusta råd kring hantverket. Anneli Jordahls essä ”Orm med två huvuden” och Karl Ove Knausgårds ”Oavsiktligt. Om att läsa och skriva” är två färska exempel på det förra, men denna höst kommer också ett helt gäng nya svenska böcker i den andra kategorin – författare och förlag tycks samfällt obekymrade om den mättade marknaden.

Att PC Jersild har samma inställning som Bodil Malmsten till den okritiska fasen i skrivandet hörs på namnet till hans nya bok, ”Skriv först. Fråga sen”. Det är en handbok med genomgående bra tonträff; enkel och handfast, men inte tråkig som en manual, även om Jersild trots allt kallar den för just det, en ”manual för nybörjare”.

Systematiskt betar han av närmare trettio punkter som en blivande författare kan behöva tänka på – allt från dramaturgi och dialog till överenskommelser med läsaren och romanens påstådda död – och i kapitlet om det undflyende begreppet kreativitet, finns också uppmaningen om att låta paragrafryttaren vänta utanför verkstan en stund:  ”Det gör inget om det man skriver i mer eller mindre hastigt mod inte vid närmare påseende håller.”

Annons
Annons

Kristina Ohlsson.

Foto: Anna-Lena Ahlström Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Kristina Ohlsson.
Kristina Ohlsson. Foto: Anna-Lena Ahlström

Kristina Ohlsson, författare till en rad spänningsromaner för både vuxna och barn, bjuder på smittande entusiasm i sitt aktuella bidrag till den aldrig sinande strömmen av skrivhandböcker. ”Skrivboken” är en tvådelad historia, där Ohlsson i den första berättar om vägen till debuten och i den andra delar med sig av konkreta tips. Av Bodil Malmstens uppfriskande pessimism finns här inga spår; skrivlust är inte granne med ångest här, utan med…tja, ännu mer skrivlust. Ohlsson skriver för att hon älskar att skriva: ”Det är inte så att jag hellre tittar på tv än skriver. I så fall hade jag gjort det.”

Hos den (läs: undertecknad) som ibland inte bara hellre ser på tv, utan kanske till och med då och då föredrar att städa toan framför att brottas med texten, kan ett uttalande som Ohlssons framkalla instinktiv skepsis. ”Det finns de där som säger att det är så underbart, att de sätter sig ner och allting är toppen – ja, men jag vet var du bor, jag har läst det du skriver!”, utbrast Bodil Malmsten, halvt skämtsamt, när vi satt i hennes kök hösten då ”Så gör jag” kom ut. Hon såg med misstänksamhet på en författares ohejdade förtjusning över skrivandet.
Stånkandet och pessimismen har en paradoxalt inspirerande sida, förmodligen i kraft av sin trovärdighet; odelad skrivglädje är suspekt. Men även om Malmsten är den jag personligen alltid återvänder till, kan det också bli tröttsamt med det paradigm som låter förstå att det är finare att vara neggig än entusiastisk. I själva verket befinner sig Kristina Ohlssons ”det finns inget jag hellre vill göra” inte så långt ifrån Marguerite Duras intensiva och idealiserade hållning, n’est-ce pas?

Annons
Annons
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

PC Jersild däremot, varken sliter sitt hår eller peppar passionerat. ”Skriv först. Fråga sen” placerar sig i ett känslomässigt neutralt mittemellan, och förlitar sig på att sakligt förmedlande av dryga femtio års yrkesverksamhet räcker gott. Och det gör det, även om själva läsningen inte blir lika medryckande.
Gemensamt för Jersilds, Ohlssons och Malmstens böcker är att de alla kommer med handfasta råd som inte är förhandlingsbara – tveka inte, undanhåll inte information från läsaren och sitt aldrig mer än femtio minuter i taget – men de delar också den oundvikliga åkomma som hör till skrivhandbokens natur: betoningen av alla författares individuella olikheter och omöjligheten att stipulera några absoluta sanningar om hur skrivande går till. En bok som lider särskilt av denna sjuka är för övrigt Louise Alvarssons ”Skriv bara skriv”, en luftig bok med lite för många råd av typen ”gör så här – eller tvärtom!”.

Motsatsen till Alvarssons bitvis klichéartade tipsbok står att finna i Siv Strömquists ”Skrivboken”. Den är nästan helt renons på resonemang om kreativitet och istället inriktad på skrivandet som praktiskt verktyg; på det skrivande som en samhällsmedborgare bör behärska. Strömquist vänder sig till skribenter snarare än författare, skriver om kommunikation snarare än konst. Den är en mycket konkret historia, möjligen tråkig att läsa från pärm till pärm, men också verkligt användbar.

Så länge det finns horder av aspirerande författare, och etablerade författare med behov av att reflektera över sin egen verksamhet, kommer det att fortsätta ges ut böcker om konsten att skriva. Den blivande skrivande människan vill ha någon att hålla i handen. Och, visst är det skönt att då gå tillbaka till en författare som, likt Bodil Malmsten, inte hymlar med uppdragets inneboende omöjlighet: ”Den här boken är en lärobok i en lära som inte kan läras ut, en handbok i en konst som inte kan läras ut, skriven av en som inte kan.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons