Annons

Hennes ord. Värk I-IIIOändligt sårbar skildring av ett samkönat förhållande

 Tove Folkesson (född 1981), slog igenom med ”Kalmars jägarinnor”. Hon har bland annat tilldelats SvD:s litteraturpris.
Tove Folkesson (född 1981), slog igenom med ”Kalmars jägarinnor”. Hon har bland annat tilldelats SvD:s litteraturpris. Foto: Sofi Folkesson

Både blekare och mer brännande än Ölandstrilogin när Tove Folkesson skriver kroppsligt och konkret om missfall. Therese Eriksson har läst del ett i författarens planerade boksvit.

Under strecket
Publicerad

Tove Folkesson (född 1981), slog igenom med sin hyllade trilogi som inleddes med ”Kalmars jägarinnor”.

Bild 1 av 1

Hennes ord. Värk I-III

Författare
Tove Folkesson
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

420 s.

Liv som väcks, liv som släcks. Det är mellan varandets början och slutpunkt Tove Folkesson rör sig i ”Hennes ord”, mellan födelse och död på öländsk landsbygd. Författaren förbereder sig för att alstra nytt liv tillsammans med sin fru, samtidigt som hon förbereder sig på att mormors levnadslopp snart ska komma till avslut. Denna tillvaro, tätt intill existensens stora mysterier, kommer med sitt beskärda mått av fruktan: ”Mina två värsta rädslor: / att mormor ska försvinna från köket / att bli en sådan som har svårt att bli med barn”.

”Hennes ord”, med undertiteln ”Värk I-III”, utgör första delen i en planerad svit om tre böcker, samma antal som i Folkessons hyllade Ölandstrilogi. Men om ”Kalmars jägarinnor”, ”Sund” och ”Ölandssången” med sina distinkta självbiografiska spår ändå uppenbart var romaner, är den nya boken mer svårbestämd. ”Roman” säger förlaget, men Folkessons dagboksliknande alster på poetisk prosa påminner mer om det som brukar gå under beteckningen ”lyrical essay”; ett slags essäistisk memoar med skönlitterära stilanspråk.

Annons
Annons

Tove Folkesson (född 1981), slog igenom med sin hyllade trilogi som inleddes med ”Kalmars jägarinnor”.

Bild 1 av 1

Man kan förstås – och bör kanske också – argumentera för att beteckningen är oviktig och verket – värken! – det verkligt betydelsefulla här. Det är sant. Men, det är också sant att det händer något både med texten och med läsningen när ett litterärt verk lägger sig så nära en igenkännbar verklighet som det gör i ”Hennes ord”.

Tove Folkesson skriver om missfallet precis så kroppsligt och konkret som krävs för att förlusten ska kännas inpå huden.

Det finns en oändlig sårbarhet och öppenhet i den här boken. Tove och Hanna står i kö för att få inseminera, de har uppslitande gräl som gör dem utmattade och ledsna. De bråkar om bristen på intimitet och om stöket i kylskåpet, de somnar i olika rum. Mormor blir allt skröpligare där vid köksbordet, ramlar och slår sig, morbror Arne får cancerbesked och väntar på operation. Det är en skör tid, och när det liv som fått fäste inuti Toves kropp, dör och lämnar den, är krisen ett faktum. Tvivel och tro, förhoppningar och förtvivlan.

Tove Folkesson (född 1981), slog igenom med sin hyllade trilogi som inleddes med ”Kalmars jägarinnor”.
Tove Folkesson (född 1981), slog igenom med sin hyllade trilogi som inleddes med ”Kalmars jägarinnor”.

Tove Folkesson skriver om missfallet precis så kroppsligt och konkret som krävs för att förlusten ska kännas inpå huden: ”En blobb rinner ur slidan. (…) Drar med handen som en skopa. Som när man tar ur ett djur. Hela handflatan sticker jag in mellan benen och får en varm, rund frökapsel i handen. Stor som en dank. Tung. Spänd. Ådrig.” Berättelsen om missfallet och dess konsekvenser – en av dem att kärleken mellan Hanna och Tove växer sig starkare – brer ut sig över många av bokens sidor, ovanligt om ett ämne som annars mest nämns i förbifarten, om alls.
Samma sak kan sägas om skildringen av processen att skaffa barn när man lever i ett samkönat förhållande, det har mig veterligen inte skildrats så ingående som i ”Hennes ord”. Tove tvivlar, oroar sig för frågorna som ska följa dem genom livet, de som inte ställs till heterosexuella föräldrar: ”hur har ni gjort?” Skildringen slungar mig tillbaka i tiden, till det 00-tal då jag befann mig i samma läge. Jag minns farhågorna, jag minns proceduren genom systemet, men inte något eget tvivel eller ifrågasättande, vilket i sig blir en påminnelse om att erfarenheterna är lika många och skiftande som det finns föräldrar.

Annons
Annons

Kanske är det en gestaltning av livets triumf över fiktionen.

Kronologiskt kan man tänka att ”Hennes ord” tar vid där Ölandstrilogin slutar, men då har man förstås satt ett förhastat likhetstecken mellan de förra böckernas Eva Z och den nyas Tove F – mellan liv och dikt. De är inte samma, men det finns ett tydligt släktskap böckerna emellan; de öländska miljöerna, mormor vid köksbordet, morbror i traktorn och en känslig själs längtan efter hemkomst, läkning och kärlek. Och framförallt finns igenkänningen i språket, i Tove Folkessons omisskännliga röst, den som fortsätter att sjunga platsens och längtans lov. 

”Hennes ord” saknar – kanske för att författaren nu har en verklighet att vara mer trogen – lite av Ölandstrilogins nerv, dess intensitet och vildhet. Utan den frihet som romanen erbjuder blir berättelsen, paradoxalt nog, både blekare och mer brännande på samma gång. Kanske är det en gestaltning av livets triumf över fiktionen; livet som ju alltid är blaskigare, och samtidigt mer akut, än konsten?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons