Annons

”Oartigt att räkna upp sig själv först – särskilt i tv”

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

"Jag, Anna, Berit och Cecilia var på bio...". Får man säga så? Eller borde man benämna sig själv sist för att inte vara oartig?, skriver en läsare till SvD:s etikettexpert som reder ut varför åsnan alltid ska nämnas först.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Sofia Larsson, etikettexpert.

Sofia Larsson, etikettexpert.

Fråga: Om man räknar upp ett antal personer i en grupp där man själv ingår är jag uppfostrad att nämna mig själv sist: ”Anna, Berit, Cecilia och jag var på bio och såg...”. Nu hör jag ofta att man börjar med sig själv: ”Jag, Anna, Berit och Cecilia var på bio...”. Det stör mig faktiskt, jag tycker det är oartigt.

Särskilt mycket stör det mig när programledare på tv faller i den fällan, jag tycker deras gäster förtjänar att nämnas först när man presenterar dem och sig själv.

Vad är korrekt etikett?
/Karin R

Sofia Larsson, etikettexpert.
Sofia Larsson, etikettexpert.

Sofia Larsson: Det första som slog mig när jag läste din fråga var hur många kända bok-, serie- och filmtitlar som sätter jag:et sist: Bombi Bitt och jag, Kungen och jag, Kerstin och jag, Gänget och jag, och så vidare.

Alla dock av lite äldre modell. Och kanske säger detta oss något om att det du pekar på delvis är något som äldre och yngre människor ser olika på.

Även om det är någon man ogillar så ska man nämna den först.

För att få den språkliga aspekten kring din fråga pratade jag med Lena Lind Palicki, som är universitetslektor i svenska vid Stockholms universitet och som regelbundet skriver språkspalter i Svenska Dagbladet.

Annons
Annons

– Det här är en artighetskonstruktion som verkar finnas i flera språk. Jag har hört att i spanska finns en princip, ”el burro primero” (åsnan först), det vill säga att även om det är någon man ogillar så ska man nämna den först.

Formen är dock inte helt naturlig för svenskan, eftersom den går emot en princip om informationsstruktur. Det som är känt placerar vi ofta först i satsen, det som är nytt placerar vi senare.

– I många lägen är ”jag” den mest kända informationen, så då är det språkligt mer naturligt att sätta det först.

Det finns också en annan princip i språket som har med rytm och viktning att göra. Vi sätter oftast det som är som är enkelt i början.

– Till exempel ”ta med stövlar och två par raggsockar”. När vi räknar upp namn börjar vi med de kortare, enklare namnen. Och ”jag” är ju oftast kortast i sammanhanget. På det sättet blir det en mer harmonisk språkmelodi.

Är man född på 70-talet eller senare lägger man inte märke till ordningen folk nämns.

Lena Lind Palicki tror också att detta med att alltid benämna andra före sig själv är en generationsfråga.

– Utan att ha sett någon forskning så skulle jag nog gissa att är man född på 70-talet eller senare, så lägger man inte märke till ordningen folk nämns. Den allmänna jämlikhetssträvan nådde då språket och man ville bort från gamla, borgerliga fasoner. Det skedde en informalisering: myndigheter började med du-tilltal, man började skriva mer som talspråk och lade titlar åt sidan, säger hon.

Jag har svårt tycka att det är så värst oartigt att säga ”jag” först när det handlar om att man pratar om någon som inte är närvarande, som i ditt exempel. Och även när de är närvarande tror jag att det är för mycket begärt att människor ska tänka på vem de räknar upp först. Vi riskerar att förlora autenticitet och spontanitet i talet om vi ska tänka principer som inte faller sig naturliga längre, och det tycker jag är olyckligt.

I de fall en person vänder sig till en tydligt äldre målgrupp är det rimligt att ta hänsyn. Då kan han eller hon mycket väl tänka på att använda den form som du, och säkert en del andra, föredrar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons