Annons

Oavsett hudfärg kan vi sörja tillsammans

Begravningen för George Floyd i Houston Texas, 9 juni.
Begravningen för George Floyd i Houston Texas, 9 juni. Foto: Godofredo Vasquez/TT

KULTURDEBATT| Varför skulle vi inte kunna sörja tillsammans med vänner av annan könsidentitet eller hudfärg? Den frågan ställer Fredrik Ekelund/Marisol M i en text om hur tillhörighet kan stärka – men också användas för att utesluta.

Under strecket
Publicerad

En anhörig till Georg Floyd står upp under hans begravning.

Foto: Godofredo A. Vasquez/TT

Yahya Hassan.

Foto: Ida Guldbaek Arentsen/TT

En transperson mördades 2015 i Bergsjön i Göteborg.

Foto: Anders Deros/TT

En anhörig till Georg Floyd står upp under hans begravning.

Foto: Godofredo A. Vasquez/TT

För några år sedan när jag levde i paniken över att ha upptäckt min transidentitet, flydde jag så ofta jag kunde över sundet, till Köpenhamn. I Byen vågade jag röra mig på ett annat vis och det var också där jag hittade andra som var som jag. Jag gick med i TiD (Transpersoner i Danmark) och mötena med danska transväninnor hjälpte mig att hitta rätt, glädjen över att få vara enbart med sådana som var som jag hjälpte till att förlösa mig; diskussioner, middagar och gemensam utgång, allt hjälpte till att stärka mig i min nya identitet.

En anhörig till Georg Floyd står upp under hans begravning.
En anhörig till Georg Floyd står upp under hans begravning. Foto: Godofredo A. Vasquez/TT

Jag tänker på det nu, identitetens betydelse, när Black lives matter-rörelsen skakar om USA och svallvågorna därifrån når länder som Sverige och Frankrike. Det finns något vackert, universalistiskt i appellen Black lives matter, genom dess underförstådda too. Att vi är bröder och systrar hur vi än ser ut och att varje gång det budet bryts, som i mordet på George Floyd, då måste vi gå man ur huse, alla, och protestera, ty ett flagrant angrepp på en minoritet är ett angrepp på alla. I ett samhälle där de universella värdena är grunden, vill säga. Det underförstådda i Black lives matter är ju inte more, tanken att ett svart liv skulle vara mer värt än en vitt.

Annons
Annons

Yahya Hassan.

Foto: Ida Guldbaek Arentsen/TT
Yahya Hassan.
Yahya Hassan. Foto: Ida Guldbaek Arentsen/TT

I Sydsvenskan (9 juni) skriver den danska författaren Mara Lee Langvad en text om efterdyningarna till Yahya Hassans död. Ett viktigt inslag i den sorgsna texten är att hon som ”brun” författare inte kan sörja en ”brun” författare (Hassan) tillsammans med ”kulturetablissemanget” (eftersom det är ”vitt”): ”Den sorgen blir deras sorg, medan min sorg blir någonting jag inte kan dela med dem, utan först och främst delar med mina bruna vänner och kolleger.” Drar man ut konsekvenserna av hennes resonemang så skulle hon alltså kunna sörja Hassan tillsammans med, för att hårdra det, Hanif Bali och Nyamko Sabuni, men inte med mig, en vit kollega till Hassan som tyckte mycket om hans poesi. Jag har helt enkelt fel pigment.

Ironiskt nog ville Hassan själv inte kännas vid den typen av inkluderingar och det var därför som han, en sann rebell, avspisade Athena Farrokhzad för några år sedan när hon försökte inkludera honom i den grupp hon anser sig tillhöra.

Varför skulle jag inte kunna sörja händelsen tillsammans med cis-vänner? En bisarr tanke.

Sommaren 2015 mördades en transvestit i Bergsjön och gärningen avslutades med att förövaren hånade den döde i en film som hittades i hans mobil. Det finns, enligt beräkningar, ca 80 000–100 000 transpersoner i Sverige. Skulle bara vi kunna sörja det transfoba illdådet i Bergsjön på ”rätt” sätt och inte folk ur den förkrossande stora cis-majoriteten? Varför skulle jag inte kunna sörja händelsen tillsammans med cis-vänner? En bisarr tanke.

Annons
Annons

En transperson mördades 2015 i Bergsjön i Göteborg.

Foto: Anders Deros/TT
En transperson mördades 2015 i Bergsjön i Göteborg.
En transperson mördades 2015 i Bergsjön i Göteborg. Foto: Anders Deros/TT

Fixeringen vid vår yttre identitet, så som den ser ut hos delar av extremhögern, de så kallade identitärerna, och delar av vänstern, riskerar att erodera det medborgarbegrepp som föddes under upplysningen och där universalismen är hjärtat. Identitetspolitiken är viktig när det gäller att stärka människors självkänsla inom minoriteterna. Det är också ett av skälen till att MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) ger ekonomiskt stöd åt organisationer som FPES (Full Personality Expression) och Transammans, till exempel, de två föreningar som organiserar transpersoner i Sverige.

Men när självkänslan stärkts väntar samhället på oss därute ty stannar vi i grottan där bara de egna finns slutar det med att samhället slits sönder, i gräl, avvisanden, exkluderingar eller, i det värsta scenariot, öppet våld mellan olika grupper, något som professor Lars Trädgårdh beskriver bra i SVT:s ”Sverige möts” (8 juni) när han uttrycker sin oro för vad som händer i USA, ett land han har 40 års erfarenhet av och där han sett ”community”-tänkandet växa sig allt starkare.

De flesta av oss, oavsett hudfärg eller könsidentitet, kan – ifall vi vill – med fantasi och inlevelseförmåga, försöka ta språnget över till Den andre, den som inte är som vi själva är. Det är grunden för litteraturen, men också för solidariteten och det är den förmågan politiker som Bolsonaro och Trump saknar, eftersom deras livsluft är den motsatta till empatin: konfrontationen.

Flauberts har bäst formulerat kritiken av identitetspolitikens återvändsgränd: ”Madame Bovary, c’est moi.”

Vi som vill solidariteten och förståelsen kan emellertid ta Flauberts väg, som man skulle kunna kalla den, ty få har så bra som han – om än ofrivilligt och långt innan begreppet identitetspolitik föddes – formulerat kritiken av identitetspolitikens återvändsgränd (viljan att stanna i den egna pigment- eller könsgrottan) som när han kommenterade huvudpersonen i den roman som av vissa anses vara den bästa i litteraturhistorien: ”Madame Bovary, c’est moi.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons