Annons

Jesper Sandström:Obama vann inte tack vare sin hudfärg

Biden har en del att lära av sin gamle kollega.
Biden har en del att lära av sin gamle kollega. Foto: REX/AP

Om Demokraterna ger efter för vänsterfalangens rop på mer identitetspolitik, då riskerar de att möta en ännu mer polariserande motpart än Trump i nästa val.

Under strecket
Publicerad

Snart ska demokraternas Joe Biden välja vicepresidentkandidat. En stor del av rapporteringen kretsar kring att det borde vara en kvinna, gärna afroamerikan, eller åtminstone latinamerikan. Somliga menar att det är viktigt att se till att uppnå en bredare representation av kvinnor och icke-vita etniska grupper. Underförstått är att sådana kandidater ska vara bättre på att tillvarata olika intressen hos de grupper de tillhör.

Men något blir skevt när långa analyser, i såväl svenska som amerikanska medier, lägger allt fokus på kandidatens kön och etnicitet utan att säga något särskilt om politiska ståndpunkter. Under den välmenande ytan vilar en människo- och samhällssyn som blir obehaglig om den upphöjs till norm, där det är inte bara acceptabelt, utan till och med eftersträvansvärt, att rösta utifrån etnicitet eller kön snarare än politikens innehåll.

Det uttrycker också en förklenande syn på de grupper som förväntas rösta utifrån en så ytlig bevekelsegrund. Vita män kan minsann kliva utanför sina medfödda kollektiv och göra ett val baserat på ideologi och sakpolitik. Icke-vita och kvinnor antas däremot behöva någon som påminner om dem utseendemässigt, nästan oavsett vad denne tycker.

Tankesättet kommer säkerligen också att anammas av vita, etnocentrerade grupper som glatt kan säga ”jamen de andra får ju, varför skulle inte vi?” Det får konsekvenser, inte bara i form av vädrad morgonluft hos dem som uttryckligen önskar ett mer ras- eller könsindelat samhälle. Det riskerar också att förskjuta hela samtalsklimatet i en mer tribalistisk riktning.

Politiker som annars skulle ha tonat ner frågor om etnicitet och kön, och försökt tilltala bredare grupper, kanske övertalas att inte göra det.
I en alternativ verklighet, där Obama varit omgiven av strateger som sporrat honom att prata mer om sin hudfärg och mindre om sin vision för det amerikanska samhället, hade valresultaten mycket väl kunnat bli svagare.

Om Demokraterna glömmer detta och ger efter för vänsterfalangens rop på mer identitetspolitik, då riskerar de att förvärra sprickorna de säger sig vilja överbrygga, och möta en ännu mer polariserande motpart än Trump i nästa val.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons