Annons

Victor Galaz:Obehagliga val för planetens förvaltare

”Guds utvalda art” är en kontroversiell bok som sätter fingret på att människan har blivit förvaltare av jordens öde. Mark Lynas förespråkar globala teknologiska åtgärder för att rädda miljön, men underskattar de politiska hindren för kraftsamlingen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

I juli 2016 träffas hundratals forskare i Sydafrika inför den 35:e geologiska världskongressen. Mötet kommer inte att skapa löpsedlar, väcka debatt eller engagera ledarskribenter. Men likväl är det en händelse som kommer att sätta sitt avtryck på historien. Då avgörs nämligen om mänskligheten gått in i en ny geologisk era – antropocen.

För drygt 10000 år sedan inleddes den geologiska tidsepok som i den vetenskapliga litteraturen fått namnet holocen. Tidigare geologiska epoker hade präglats av häftiga klimatsvängningar, men under holocen uppstod en plötslig stadga som skapade jordmånen för mänskliga civilisationers möjligheter att blomma upp. Jordbrukets expansion, en accelererande teknikutveckling och människoartens utbredning över planeten bygger alltså i grunden på jordens förmåga att reglera sig självt till en stabil jämvikt.

Människans utbredning har varit oerhört framgångsrik. Så pass framgångsrik att forskare nu menar att vi behöver en helt ny geologisk term för att fånga in denna drastiska förändring i jordens historia. Under en konferens i Mexiko år 2000 föreslog därför Nobelpristagaren Paul Crutzen begreppet antropocen, från grekiskans anthropo- (människa) och -cene (ny). En ny geologisk era där människan är jordens starkaste förändringskraft.

Annons
Annons

Diskussionen om en ny geologisk epok kan tyckas vara en trist intern angelägenhet för naturvetenskapliga forskare. Det är det inte. Insikten om att mänskligheten trätt in i antropocen har tvärtom potentialen att skaka om djupt bundna föreställningar om människans makt över, och ansvar för, jorden.

Mark Lynas nya bok Guds utvalda art. Hur planeten kan överleva oss (övers: Stefan Lindgren, Ordfront, 304 s) är titeln till trots inte en teologisk betraktelse över miljöproblematiken. Tvärtom är det en rivig uppgörelse med vad Lynas menar är vanliga gröna vanföreställningar om hur teknik och vetenskap kan rädda världen. Bokens utgångspunkt är den omtalade artikeln ”A safe operating space for humanity” som publicerades i tidskriften Nature 2009 av ett internationellt forskarlag under ledning av svensken Johan Rockström. Forskarlaget sammanställer i artikeln årtionden av forskning om jordsystemets funktion, och menar att nio globala miljöprocesser reglerar dess stabilitet.

Den mest kända är klimatförändringar. Klimatforskare har under en längre tid varnat för att ökande koldioxidutsläpp efter en viss gräns kan leda till språngartade och oåterkalleliga temperaturförändringar. Exakt var denna gräns befinner sig är omdiskuterat men brukar förläggas kring 350 ppm (miljondelar) koldioxid i atmosfären. Argumentet är att om människans påverkan på klimatsystemet håller sig inom detta gränsvärde, så minimerar vi risken för eskalerande temperaturförändringar bortom vår kontroll. Halten koldioxid i atmosfären idag uppskattas till 390 ppm.

Annons
Annons

Men som Mark Lynas utvecklar i sin bok verkar det finnas ytterligare åtta globala miljöprocesser som reglerar jordsystemets funktion, och som därmed också behöver liknande mätbara gränser. Dessa så kallade planetära gränsvärden (planetary boundaries) är förbundna med biologisk mångfald, globala flöden av kväve och fosfor, ozon i stratosfären, försurning i världshaven, vattenanvändning, halten luftburna partiklar, markanvändning och användningen av kemiska gifter.

Alltså: mänskligheten ska inte bara hantera gränser för klimatutsläpp, utan dessutom samtidigt förhålla sig till åtta ytterligare och delvis samspelande nyckelfunktioner i jordsystemet.

En enorm utmaning, men enligt Lynas fullt möjlig att klara med rätt kombination av marknad, forskning, teknologi, och politiskt beslutsfattande. En del av lösningarna i boken känns igen från miljödebatten i stort. Här hittar vi paradexempel som solpaneler i Sahara, eldrivna bilar, energieffektivitet och skickligare förvaltning av ekosystem. Boken bränner till först när Lynas sätter dessa i den kontext som skapas av den nya geologiska epoken antropocen. Budskapet till läsaren är: konventionella gröna lösningar kommer inte att räcka till. Den gröna rörelsen behöver tänka om, tänka nytt och omvärdera tabubelagda teknologier.

Boken mynnar därefter snabbt ut i en ihärdig agitation för genmodifierade grödor, kärnkraft och geoingenjörskonst (geo-engineering). Lynas slaktar ”gröna” heliga kor enligt löpandebandprincipen. Kärnkraft är klimatsmart. Lokalproducerad ekologisk mat är inte alltid miljöeffektiv. Genmodiferade grödor behövs för att föda världens ökande befolkning. Storskaliga tekniska interventioner i klimatsystemet kan vara enda sättet att undvika en klimatkatastrof.

Annons
Annons

Lynas är kontroversiell, och som han själv säger i en intervju i The Guardian (20/10 2011): ”Jag har förlorat många vänner på grund av mina åsikter. Men jag har också funnit nya.” Många kommer säkert också nöjt att konstatera att Lynas för ovanlighetens skull inte är knuten till en näringslivsfinansierad tankesmedja, utan har en bakgrund som genteknikmotståndare och klimataktivist (se till exempel Lynas ”tårtning” av klimatrörelsens ärkefiende Bjørn Lomborg i Oxford 2001 på Youtube).

Boken är utan tvekan ett intressant bidrag till en miljödebatt som under lång tid stått och stampat. Men ”Guds utvalda art” har också uppenbara problem med att hantera samspelet mellan vetenskap och politik. Lynas gör till exempel en stor poäng av att hans resonemang bygger på den senaste forskningen och inte väljer vetenskapliga resultat selektivt. En beundransvärd ambition där författaren dock slinter med tungan vid flera tillfällen.

Detta blir som tydligast i de avsnitt som handlar om geoingenjörskonst, vattenprivatiseringar och ekonomiska mekanismer för att skydda ekosystem och biologisk mångfald. Samtliga dessa har visserligen identifierats som kraftfulla verktyg för att hålla människans avtryck inom planetens gränser. Men alla tillhör också lösningar som fortfarande är hett omdebatterade inom vetenskapssamhället. Lynas resonemang om möjligheten att skjuta upp solreflekterande partiklar i stratosfären för att snabbt kyla ned planeten som ”tekniskt och ekonomiskt helt genomförbar”, är en klart tendentiös sammanfattning av forskningsläget. Att genomförandet av vattenprivatiseringar runt om i världen entydigt varit gynnsamma är även det en sanning med modifikation.

Annons
Annons

Listan kan göras längre. Den grundläggande invändningen är emellertid en annan, nämligen att vetenskapen omöjligen kan överlämna färdigpaketerade och värdeneutrala lösningar på komplexa samhällsproblem. Internationellt publicerad forskning, rigorösa analyser och klok insamling av data är och förblir viktiga bidrag till politiska diskussioner om viktiga framtidsfrågor. Men i en värld som kännetecknas av komplexitet samt sociala och vetenskapliga skillnader i riskuppfattningar, så är flera alternativa framtider möjliga. I hur stor utsträckning dessa innehåller kärnkraft, genmodifierade grödor, syntetisk biologi eller geoingenjörskonst kan inte avgöras av vetenskapssamhället.

Det finns också en tänkvärd men outvecklad motsägelse i boken som handlar om den politiska kraftsamling som måste komma till stånd för att Lynas gröna högteknologiska framtid ska kunna förverkligas. Samtliga de reformförslag som boken presenterar skulle kräva internationella överenskommelser, finansiering och ett politiskt engagemang av en omfattning som världen aldrig tidigare skådat. Lynas är naturligtvis medveten om detta. Samtidigt är bokens detaljerade redogörelse av de sista förhandlingstimmarna innan klimatförhandlingarna kollapsade i Köpenhamn 2009, en smärtsam illustration av de geopolitiska låsningar som blockerar stabila internationella miljööverenskommelser.

Statsvetaren David Victor fångar dessa blockeringar väl i boken Global warming gridlock: Creating more effective strategies for protecting the planet (Cambridge University Press, 392 s). Boken är en verkningsfull uppgörelse med vad Victor anser är vanföreställningar om slagkraften hos internationella klimatförhandlingar. Redan under 80-talet påbörjades de första klimatförhandlingarna inom ramen för FN. Under 90-talet skapades också relativt snabbt två globala ramverk: FN:s klimatkonvention (1992), och Kyotoprotokollet (1997). Problemet var bara att dessa ramverk inte alls fick någon effekt på de globala utsläppen av växthusgaser.

Annons
Annons

Enligt Victor beror detta på att internationella miljöförhandlingar bygger på en defekt tankemodell. Samtliga världens nationer samlas, forskare ger rekommendationer, intresseorganisationer mobiliserar, diplomater förhandlar, och en slutlig världsomfattande överenskommelse tar form. Det är bara det att dessa överenskommelser ständigt strömmar samman mot länders minsta gemensamma nämnare. Resultatet blir vagt formulerade avtal, utsmyckade med symboliska mål som inte går att omsätta i konkret nationell handling av politiska skäl.

Enligt Victor måste vi nu överge drömmen om ett globalt bindande klimatavtal, och bygga en ny grund att stå på byggd utifrån tre byggstenar: makt, intressen och möjligheter. Makten avgör de fåtal ledarnationer som bör ingå i en klimatöverenskommelse. Intressen avgör vad dessa stater är beredda att gå med på. Och möjligheter avgör vad de i verkligheten kan åstadkomma. Alternativet är, enligt Victor, vad världen såg efter sammanbrottet i Köpenhamn 2009 – ett tandlöst ”zombie-avtal” känt som Köpenhamnsöverenskommelsen.

Utan ett samlande internationellt ramverk är det alltså svårt att se att någon av de drastiska lösningar som lanseras i ”Guds utvalda art” verkligen kan få den effekt som författaren efterfrågar. Och då har vi bara diskuterat den politiska hanteringen för ett av de nio identifierade planetära gränsvärdena. Ser vi bakom förhandlingskulisserna för frågor som biologisk mångfald, landanvändning och havsförsurning ser vi samma drama utspela sig. När världens länder återigen samlas i Rio de Janeiro i juni 2012 för att diskutera global hållbarhet, är risken överhängande för att resultatet än en gång blir detsamma: vackert formulerade globala mål med liten effekt på människans avtryck på planeten. Den plötsliga stadga i jordsystemets funktion som lade grunden för mänskliga civilisationers framväxt krackelerar fortfarande långsamt under våra fötter.

”Guds utvalda art” har sina skönhetsfläckar, men sätter fingret på en fundamental förändring av miljödebatten. Människan har – vare sig vi vill eller inte – blivit en förvaltare av planeten Jorden. Ett komplext, självreglerande och ömtåligt system. Vi förvaltar det illa, kortsiktigt, utan samordning, och med vår egen arts överlevnad på spel. Samtidigt är vår påverkan på planeten så omfattande, att vi nu på allvar kan tvingas överväga användningen av teknologier som bär på risker av en magnitud som vi aldrig tidigare ställts inför. Ett obehagligt, och omöjligt val? Välkommen till antropocen.

Victor Galaz
är fil dr i statsvetenskap vid Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons