Annons

”Odemokratiskt att vilja stoppa IS-återvändare”

Allt oftare höjs starka röster för att personer som lämnat Sverige för att ansluta sig till IS ska förhindras att återvända och även fråntas sitt svenska medborgarskap. Företrädare för dessa åsikter visar en bristande respekt för människovärdet och de grundläggande principer som bär upp en demokratisk rättsstat, skriver advokat Thomas Olsson.

Under strecket
Publicerad

Thomas Olsson.

Foto: Marcus Ericsson/TT Bild 1 av 1

Thomas Olsson.

Foto: Marcus Ericsson/TT Bild 1 av 1
Thomas Olsson.
Thomas Olsson. Foto: Marcus Ericsson/TT

DEBATT | TERRORISM

En av dagens viktigaste frågor är hur vi som stat och samhälle ska förhålla oss till terrorismen. I sin mest renodlade form utgör terrorismen ett fasansfullt fenomen som urskillningslöst och godtyckligt drabbar oskyldiga människor i deras vardag när en buss, ett tåg eller ett flygplan sprängs i luften. Med den utgångspunkten kan nog alla utom terroristerna enas om det angelägna i att terrorismen förhindras, bekämpas och lagförs. Men bortom detta typexempel är det lätt att gå vilse i resonemangen och blanda ihop frågorna i sådan grad att förslagen på åtgärder i sig framstår som ett hot mot det demokratiska rättssamhälle som vi vill värna mot just terroristerna.

Den fråga som särskilt uppmärksammats på senare tid är hur Sverige ska förhålla sig till de så kallade IS-återvändarna. Allt oftare höjs starka röster för att personer som lämnat Sverige för att ansluta sig till IS ska förhindras att återvända och även fråntas sitt svenska medborgarskap. Skälen för förslagen varierar, men ett återkommande argument är att de anslutit sig till en organisation som begått fruktansvärda övergrepp mot oliktänkande, civila, krigsfångar och hela befolkningsgrupper i Irak och Syrien.

Annons
Annons

Exakt vad som läggs återvändarna till last är svårt att utläsa. IS betecknas genomgående i inläggen som en terroristorganisation. Och det kan finnas goda skäl för det, även om begreppet terrorism är erkänt svårdefinierat. Vidare hänvisas till att personer anslutit sig till IS, utan att det närmare förklaras vad som menas med det. Argumentationen blir än mer svårbegriplig när de exempel som ges oftast illustrerar övergrepp som begås av IS-krigare, medan de förslag som presenteras förefaller drabba även kvinnor och barn som vistats i IS-kontrollerade områden.

För de stater som befunnit sig i krig med IS är frågan om återvändare givetvis känslig, eftersom ett medlemskap i IS, eller rentav endast sympatier för IS, kan betraktas som ett landsförräderi där någon anslutit sig till fienden. Även om Sverige klart tagit avstånd från IS, och uttryckt tydligt stöd för de krafter som bekämpar IS, har Sverige, såvitt är känt, inte deltagit i kriget och inte heller ansett sig vara indragen i en väpnad konflikt med IS. Skälen för att bestraffa IS-anhängare måste därför härledas från andra omständigheter än att de anslutit sig till fienden.

Att IS begått ofattbara grymheter är bortom all diskussion, men det kan finnas anledning att påminna om att grymheterna inte på något sätt är unika i mänsklighetens historia. Andra uppenbara exempel är Nazityskland, Röda Khmererna, Rwanda, Sierra Leone och Bosnien där ofattbara grymheter mot oskyldiga människor orkestrerats av statsliknande apparater, vilka liksom IS kontrollerat territorier med vapenmakt.

Annons
Annons

I några av dessa fall har individer som uttryckt sympatier med de ideologiska grunderna för övergreppen i efterhand fått stå till svars för sina ställningstaganden. Deras omdöme och människosyn har ifrågasatts, men såvitt är känt restes aldrig några krav på att till exempel Ingmar Bergman eller Jan Myrdal skulle kastas i fängelse eller att deras medborgarskap skulle dras in på grund av nazistsympatier respektive försvar för Röda Khmererna.

Förklaringen till detta är att det rättsliga efterspelet till de illdåd som begicks i dessa fall alltid inriktats på att fastställa den enskildes personliga skuld. Det var inte medlemskap eller sympatier som renderade straff, utan det som prövades i Nürnberg och de olika tribunalerna var om den enskilde genom sitt handlande bidragit till de faktiska missgärningarna. Varje individs ansvar prövades med hänsyn till de handlingar han utfört och det ansvar han måste ta för sina handlingar. I den nu uppblossade debatten om återvändarna förefaller denna grundläggande rättsprincip om individens personliga skuld som en förutsättning för ansvar helt ha fallit bort.

Särskilt tydligt blir det när en moderat toppolitiker kräver att ”IS-honor” inte ska tillåtas återvända och det uttalandet följs upp av ett förslag från Moderaternas partiledning, Ulf Kristersson och Johan Forssell, om bland annat en översyn av reglerna om medborgarskap. Visst, om de kvinnor som anslutit sig till IS genom att flytta till IS-kontrollerade områden, och även deras barn, anses vara djur, så finns det givetvis inte heller någon anledning att diskutera deras personliga skuld eller ansvar för de brott som IS begått.

Annons
Annons

Nu kan det förefalla motsägelsefullt att utge sig för att försvara den demokratiska rättsstaten genom att ifrågasätta dem som vill straffa individer som anses utgöra ett hot mot den demokratiska rättsstaten på grund av sina djupt odemokratiska åsikter. Men, sanningen att säga, de historiska erfarenheterna av att dehumanisera motståndaren för att motivera åtgärder som fråntar dem deras rättigheter och framförallt ifrågasätter möjligheten att behandla dem som medmänniskor, är inte särskilt upplyftande. Och det är djupt oroande att så många i dag ansluter sig till en människosyn som tidigare medfört så mycket lidande för mänskligheten, och som i grunden inte skiljer sig särskilt mycket från IS egen uppfattning om vi och dem.

Slutsatsen måste därför bli att de som vill hindra återvändarna från att komma tillbaka till Sverige företräder djupt odemokratiska åsikter som grundar sig på en bristande respekt för människovärdet och de grundläggande principer som bär upp en demokratisk rättsstat. Det utgör givetvis ett demokratiskt problem, särskilt om de uppträder som representanter för demokratin, men odemokratiska åsikter ska alltid bemötas med demokratiska medel.

Thomas Olsson
advokat, försvarare vid flera terroristmål, expert i ett flertal offentliga utredningar kring terrorism

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons