Annons

Way out west, dag 2Odödligt sound – utklassar resten av Way out west

Robert Smith och The Cure ägde Way out west på fredagen.
Robert Smith och The Cure ägde Way out west på fredagen. Foto: Thomas Johansson/TT

Trots hypermoderna bokningar i en ny musikalisk era visar det sig att gammal är äldst. The Cure utklassade resten av Way out west med känsla, ett odödligt sound och ett normbrytande ideal, som efter 40 år blivit standard.

Under strecket
Publicerad

Veronica Maggio på Flamingo-scenen på Way out west.

Foto: Thomas Johansson/TT Bild 1 av 2
Foto: Thomas Johansson/TT Bild 2 av 2

Way out west, dag 2

Genre
Festival
Medverkande
The Cure, Veronica Maggio, The Blaze, Seinabo Sey, Daniel Norgren, Jireel, Yung Lean.
Var
Slottsskogen, Göteborg.

Det brittiska bandet har 40 (!) år på nacken och borde inte ha en chans att äga Way out west. Men det räcker med att de klingande och ledsna gitarrerna i första låten ”Plainsong” letar sig ut över Slottsskogens trädtoppar för att The Cure ska vara överlägsna alla akter som satt sin fot innanför festivalens staket hittills i år.

Inte för att det varit ett dåligt program, inte alls. Way out wests andra dag har bjudit på ett trevligt spelschema med något för alla. Jireel visat att även den svenska moderna hiphopen kan bjuda på stor show. Med ett för genren lyxigt scenbygge, komplett med ett säkert 20 personer stort crew vid sidan om scenen, och klädd i skottsäker väst vispade han upp en studsande och sjungande publik.

När den blonderade och brittiska rapparen Yxng Bane tar över samma scen organiserar han en liten, men engagerad, moshpit i solskenet.

Veronica Maggio har bjudit på en självsäker och harmonisk spelning, som en mjuk sommarbris i solskenet. Under ”Solen har gått ner” svävar luftballonger i himlen över scen och Maggio sjunger med en känslighet som påminner om Ted Gärdestad. Stämningsfullt, men nästan provocerande ofarligt.

Annons
Annons

Veronica Maggio på Flamingo-scenen på Way out west.

Foto: Thomas Johansson/TT Bild 1 av 2
Foto: Thomas Johansson/TT Bild 2 av 2
Veronica Maggio på Flamingo-scenen på Way out west.
Veronica Maggio på Flamingo-scenen på Way out west. Foto: Thomas Johansson/TT

Och samtidigt som The Cure skänker sitt mörker över Slottsskogen, uppträder festivalens kanske mest hajpade akt – The Blaze. Den franska house-akten är kända för sina videokonstverk och hur de samspelar med musiken. Redan innan duon trätt fram bakom sina två stora videoprojektionsskärmar verkar publiken nått klimax. Deras förväntningar blir tillsammans med videokonsten och den elektroniska musiken en viktig del av upplevelsen. 

Sist jag såg The Cure spela var under Hultsfredsfestivalens sista suck, 2012. Då vägrade bandet i vanlig ordning att kliva av scen innan solen gått upp och alla utom deras typ 20 största fans gått och lagt sig i sina tält. I år håller de sig till en ungefär två timmar kort spelning, som avslutas i hitkavalkad.

Ljudet är glasklart i varje detalj, soundet är odödligt och Roberth Smiths sång så övertygande och vacker att till och med Seinabo Seys storartade uppvisning några timmar tidigare bleknar i jämförelse. Känslan Smith förmedlar där han står och kramar sin gitarr i ”Pictures of you”, tufsig och kletig som han ska, är allt som många av de nya artisterna saknar i all sin ouppnåeliga och, liksom Instagram-filtrade svalhet.

Foto: Thomas Johansson/TT
Annons
Annons

Och är det något band av den gamla skolan som så sömlöst jackar i den inkluderande, lugna, mjuka, värderingsvurmande festivalen som Way out west utvecklats till så är det The Cure. Inte bara för att just gitarrerna och det patenterade emo-soundet det från rockscenen som kopierats av så många unga band under de senaste åren. Men för att deras normbrytande uppenbarelser 2019 är ideal. Ett band som Oasis, med sin skräniga rockstar och fotbolls-lads-attityder hade varit alldeles apart bland vegansk mat och rökförbud.

När Robert Smith och bandet tackat för sig och Way Out West stänger grindarna för natten fortsätter festivalen under flaggan Stay out west, på klubbar över hela staden. Att komma in kräver planering. Under torsdagen missade jag spelningen med Bedouine på Oceanen, eftersom fansen till den maskerade cowboy-artisten Orville Peck säkrat sina platser genom att vara på plats i mycket god tid.

På Bananpiren på andra sidan Göta älv har ett klubbigt festivalområde byggts upp, med fyra scener. Här har det svenska rap-fenomenet Yung Lean speltiden 02.15 och den gamla lagerlokalen är packad med fans i Sad boys-kläder. Leans suggestiva och vackert dystra värld är som ett barnbarn till The Cure och tar vid där Slottskogens konsert slutade. Scenen badar i rök, och har smyckats med en stor flugsvamp och trädsilhuetter. Tyvärr skapar de stränga ljudrestriktionerna ett allt för stort glapp mellan känslan och attityden från scen och det som pumpas ut ur högtalarna över det peppade publikhavet. Jag saknar bas som vibrerar i bröstet och beats som inte går att prata över.

Ja, lite som hos The Cure.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons