Annons

TolvskillingsoperanTolvskillingsoperan vässas med bröst och humor

Maja Rung som Polly och Fredrik Lycke  om Mackie Kniven i ”Tolvskillingsoperan”.
Maja Rung som Polly och Fredrik Lycke om Mackie Kniven i ”Tolvskillingsoperan”. Foto: Matilda Rahm

Folkoperan kämpar hårt för att vässa ”Tolvskillingsoperan” med hjälp av bara bröst, humor och stor orkester. Med några mycket roliga rollprestationer skapar man en tolkning som är obehagligt aktuell.

Under strecket
Publicerad

Angelika Prick som Falskmyntar-Mattias och Malin Ehlin som prostituerad.

Foto: Matilda RahmBild 1 av 2

Lidia Bäck (Robert med sågen), Maja Rung (Polly) och Andreas Hammarström (Ede).

Foto: Matilda RahmBild 2 av 2

Tolvskillingsoperan

Genre
Teater
Regi
Mellika Melouani Melani
Medverkande
Fredrik Lycke, Maja Rung, Richard Hamrin, Sven Ahlström, Karolina Blixt, Angelika Prick, Lennart Jähkel, Sanna Gibbs, Peter Gardiner, Malin Ehlin m fl
Var
Folkoperan
Text
Bertolt Becht,
Koreografi
Tine Matulessy

Övers: Magnus Lindman. Musik: Kurt Weill. Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö. Scenografi: Alex Tarragüel

”Tolvskillingsoperan” var en käftsmäll mot den goda smaken när den fick premiär på Theater am Schiffbauerdamm 1928. Tiden var minst sagt orolig. Börskraschen på Wall Street kom 1929. Weimarrepubliken stod inför sitt slut: ett desperat sug efter förändring drog genom Tyskland. En kaotisk utlevelsekultur, inte minst sexuell, tog över. Jazzen och dissonansen präglade musiken. Inspirerad av kabarén skrev Brecht en form av politisk plakatteater.

Folkoperan och Kulturhuset Stadsteatern försöker nu gemensamt öka slagkraften hos den text som blivit klassiker och där vissa sångnummer är slagdängor. Regissören Mellika Melouani Melani vill återskapa stämningen som på en tysk varietéscen. Redan innan föreställningen börjar irrar muskelknuttar och långa ”damer” bland publiken medan orkestern jammar. Folkoperan som folklig nattklubb. Ett utmärkt sätt att leva upp till sitt namn.

Handlingen är som en Dickensroman – tänk ”Oliver Twist” – även om förlagan är ”Tiggarens opera” från 1728. Äkta paret Peachum driver tiggeriföretag och tjänar pengar på fattiga. Dottern Polly får ihop det med skurken Mackie Kniven som är vän med en korrupt polischef: Tiger Brown. Mackie älskas av drivor av kvinnor, det blir hans fall. Vid hängningen kommer bud från kungen. Hur det går? Mackie bildar bank, ett mer lukrativt sätt att lura folk.

Annons
Annons

Angelika Prick som Falskmyntar-Mattias och Malin Ehlin som prostituerad.

Foto: Matilda RahmBild 1 av 1
Angelika Prick som Falskmyntar-Mattias och Malin Ehlin som prostituerad.
Angelika Prick som Falskmyntar-Mattias och Malin Ehlin som prostituerad. Foto: Matilda Rahm

Iscensättningen är en kollision mellan talteater och skolad operaröst. Är det ett grepp som skapar gnistor eller problem? Det är mäktigt att höra Karolina Blixt som fru Peachum sjunga med hela sitt register, men Sven Ahlström gestaltar å andra sidan maken så skojigt, som en multikåt fjollstreber. Sanna Gibbs som polisdottern Lucy Brown tar till stora, eleganta brösttoner, å andra sidan visar Maja Rung som Polly hur en kvinna låter sig förledas från flicka till gangsterbrud och sjunger som om det var musikal. Eklektiskt, men det funkar oftast.

Det är pampigt att höra Kurt Weill från en så stor orkester. Möjligen är tempot dock för snabbt för talteateraktörer. Här är ju textningen allt. Om man nu ska banka in revolutionära åsikter hos publiken ska den också höra dem. Lotte Lenya sjöng Sjörövar-Jennys visa genom årtionden och lade till en knivskarp skärpa, den typen av sångtradition odlas inte här på Folkoperan. Här är också smutsen patinerad, och uppsättningen aldrig farlig på allvar.

Melouani Melani har lagt till burlesk för att öka dekadensen. Det strippas och viftas med tofsar på annars bara bröst. Programbladet hävdar att greppet är ett uttryck för att artisterna, när de för in sexualiteten i rummet, gör sig själva till subjekt. Frågan är väl om inte dessa ändå objektifieras inför åskådarnas blick? Samtliga artister är kvinnor.

Annons
Annons

Lidia Bäck (Robert med sågen), Maja Rung (Polly) och Andreas Hammarström (Ede).

Foto: Matilda RahmBild 1 av 1
Lidia Bäck (Robert med sågen), Maja Rung (Polly) och Andreas Hammarström (Ede).
Lidia Bäck (Robert med sågen), Maja Rung (Polly) och Andreas Hammarström (Ede). Foto: Matilda Rahm

Det existerar en rad anledningar att spela ”Tolvskillingsoperan”. Gängvåldet exploderar, tiggarna blir fler. Kriminella får ett slags stjärnstatus och regerar natten. Tiden är orolig, just som 1928. Vi står inför en möjlig krasch. Brecht driver genom hela pjäsen tesen att man inte kan vara human om man inte behandlas som en människa, att man inte har råd att visa medkänsla om man är hungrig. Att överlevnaden kommer först, sedan moralen.

Ändå är det för musiken och enskilda rollprestationer man bör uppleva denna iscensättning. Lennart Jähkel är underbart distanserad som Tiger Brown och bryter illusionen glatt och avslappnat. Richard Hamrin som Jenny hittar det aningen farligt androgyna och sjunger mycket bra. Peter Gardiner är som alltid fantastisk, han har ett ironiskt dansnummer med Sofia Södergård och sjunger utomordentligt.

Uppsättningen är ojämn men ofta rolig. Det är en tolkning som kanhända inte alltid är självklar, men som man kan prata om, diskutera och utbyta åsikter kring. Det är ju också en kvalitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons