Annons

Lisa Irenius:Ofattbart sorgligt – hon skulle ju påbörja en ny etapp

Efter många turer i krisen kring Svenska Akademien avgick Danius som ständige sekreterare i april 2018.
Efter många turer i krisen kring Svenska Akademien avgick Danius som ständige sekreterare i april 2018. Foto: Tomas Oneborg

Sara Danius var fri från Akademien, men inte färdig med livets arbete. Det är svårt att ta in att hon inte lever längre. Sverige har förlorat en intellektuell utöver det vanliga.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Sara Danius blev 57 år.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 2

Sara Danius efter prisutdelningen av Nobelprisen i Konserthuset i Stockholm, mitt i Akademiens kris. Hennes färggranna klänning kommenterade hon med orden: ”Jag tyckte att det var dags att visa glädje och att det är dags för ett nytt kapitel”.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 2 av 2

Nej, man kan inte säga att Sara Danius ”förlorade kampen” mot cancern. För varför ska man tala om en kamp när det gäller just cancer, och inte, säg, diabetes? Hon påpekade det själv när hon var vintervärd i P1 i december 2014 och berättade om sin sjukdom. Det är kämpigt, mycket kämpigt, att gå igenom en cancerbehandling, sa hon, men det är ingen kamp. ”Det är snarare ett arbete, ibland deltid, ibland heltid.”

Hon verkade ta sig an allt livets arbete på samma vis: beslutsamt och disciplinerat, samt med en lugn värdighet och höga krav både på sig själv och andra.

Det är så ofattbart sorgligt att hon inte lever längre. Hon var ju mitt i livet, redo att påbörja en ny etapp, post-Akademien. Hon hade så mycket arbete kvar att uträtta. Annat, mer lustfyllt, arbete än att genomgå cancerbehandlingar.

Sara Danius var en intellektuell utöver det vanliga, som närmade sig litteraturens klassiker och modets yttringar med samma skärpa. Hon borrade i relationen mellan litteraturen och verkligheten och insåg hur betydelsebärande handlingar, ting och kläder kan vara. Sina iakttagelser förmedlade hon skickligt i sina essäer – som publicerats i böcker som ”Den blå tvålen” och ”Husmoderns död” – där hennes berättarjag tydligt framträder. Som Kristoffer Leandoer påpekar i sin understreckare om hennes verk ansåg Sara Danius att essän skapar kontakt med publiken genom att väcka intresse för den som talar.

Annons
Annons

Sara Danius blev 57 år.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Hon hade aldrig känt sig så välkommen i något sammanhang som när hon blev en del av Akademien.

Hon framstod på flera vis som den perfekta akademiledamoten, och den perfekta ständiga sekreteraren: med sin känsla för stil, och sin förmåga att kombinera omsorg om traditioner med vilja till förnyelse. Hon var oerhört mån om Svenska Akademien. ”Som ständig sekreterare uträttar jag någonting som är större än jag själv, och det sätter jag stort värde på”, sa hon i den sista stora intervjun hon gav, till SvD:s Sam Sundberg i december 2017: ”Jag står i ett led av ständiga sekreterare, ett led av ledamöter, ett led av medborgare. Jag tycker om den känslan. Att jag ärver någonting, får förvalta det, utveckla det, förfina det och lämna över någonting...”

Hon hade aldrig känt sig så välkommen i något sammanhang som när hon blev en del av Akademien, sa hon i Vinter i P1.

Hur kunde det sedan gå så fel och bli en sådan osämja? Det finns många olika uppfattningar om vem som ska lastas för vad i denna historia, och det är mycket som fortfarande är oklart. 

Sara Danius blev 57 år.
Sara Danius blev 57 år. Foto: Lars Pehrson

Men säkert är att Sara Danius utifrån sett gjorde mycket rätt, när hon från första början visade en resolut vilja att hantera krisen med det allvar den förtjänade. Flera av de reformer hon förespråkade kom Akademien sedan också att genomföra, efter att hon lämnat sin post. Och det är en stor orättvisa att hon, som fick axla rollen som den första kvinnliga ständiga sekreteraren efter bara ett år i Akademien, tvingades manövrera en skandal som hade kunnat undvikas om inte tidigare manliga ständiga sekreterare ignorerat varningstecknen.

Annons
Annons

Sara Danius efter prisutdelningen av Nobelprisen i Konserthuset i Stockholm, mitt i Akademiens kris. Hennes färggranna klänning kommenterade hon med orden: ”Jag tyckte att det var dags att visa glädje och att det är dags för ett nytt kapitel”.

Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1

”In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall”, som det hette i en rubrik i The New York Times.

Men Sara Danius föll inte, åtminstone inte i allmänhetens ögon. Hennes avgång blev snarare som en triumf. Den stora knytblusmanifestationen på Stortorget i Stockholm – där såväl män som kvinnor bar hennes signaturplagg – uppenbarade vilket enormt stöd hon hade.

Sara Danius bortgång är en djup förlust för Sveriges intellektuella liv.

Det var långtifrån självklart att Sara Danius skulle bli en så publikt omhuldad person. Hennes framtoning var motsatsen till insmickrande, snarare stram och distanserad. Men hon var rak och tydlig, och gjorde aldrig avkall på sin värdighet. Samtidigt kunde hon väcka motstridiga känslor hos människor och vara något av en vattendelare.

Sara Danius efter prisutdelningen av Nobelprisen i Konserthuset i Stockholm, mitt i Akademiens kris. Hennes färggranna klänning kommenterade hon med orden: ”Jag tyckte att det var dags att visa glädje och att det är dags för ett nytt kapitel”.
Sara Danius efter prisutdelningen av Nobelprisen i Konserthuset i Stockholm, mitt i Akademiens kris. Hennes färggranna klänning kommenterade hon med orden: ”Jag tyckte att det var dags att visa glädje och att det är dags för ett nytt kapitel”. Foto: Janerik Henriksson/TT

Jag träffade henne bara några gånger – en av de sista var när SvD:s essäsida Under strecket firade 100 år på Kulturhuset i Stockholm förra hösten, då hon var en av talarna. Även om Sara Danius sedan flera decennier var knuten till DN:s kulturredaktion höll hon Under strecket mycket högt och skrev även två streckare under jubileumsåret.

När talaren före henne drog över på tiden stampade hon med klackarna i golvet bakom för att markera att det var hennes tur. Sedan drog hon själv över rejält på tiden – i ett anförande som handlade om hur kvinnliga fotografer osynliggjorts i konstens historia.

Efteråt var det många som hyllade henne reservationslöst, medan andra tvärtom var kritiska. Samma sak med hennes spektakulära Nobelklänningar. Vissa älskade dem, andra fann dem alltför uppseendeväckande. Jag skrev själv en text som problematiserade hennes klädval på den senaste Nobelfesten.

Men jag kan inte känna annat än beundran för hennes värv i stort, hennes lysande essäistik såväl som hennes mod och skärpa.

Sara Danius bortgång är en djup förlust för Sveriges intellektuella liv – denna dystra dag känns det genast lite fattigare, tråkigare och mer färglöst.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons