Anna Odell är konstnären som hyllats för sina filmer. Nu är hon åter med filmen ”X&Y”, som vrider och vänder på perspektiven kring hur det är att vara människa.
Anna Odell är konstnären som hyllats för sina filmer. Nu är hon åter med filmen ”X&Y”, som vrider och vänder på perspektiven kring hur det är att vara människa. Foto: Staffan Löwstedt

Anna Odell: Offer är starka – för de lever vidare

”X&Y” börjar i ett kalt förhörsrum där Anna Odell frågar Mikael Persbrandt om han kan tänka sig att bli knullad av henne. Det är en film som väcker många frågor, om alfahannar, offer och mänskliga drifter. Erica Treijs möter regissören – och försöker förstå vad hon vill säga.

Uppdaterad
Publicerad
Efter reklamen visas:
Se klipp ur X&Y

Hon kommer aningen sent och förklarar att sömnbristen är svår och tröttheten stor.

– Bebisen ville inte sova.

Ett snabbt leende drar förbi. Trots en tuff natt ser Anna Odell oförskämt fräsch ut med välborstat hår och skrynkelfria svarta kläder. Hon hade kunnat skylla alltsammans på otaliga intervjuer, allmänt jobbslit och darrande premiärnerver i samband med att den nya – och redan enormt omtalade – filmen ”X&Y”, i helgen mötte publiken för första gången på Stockholms filmfestival.

Men tröttheten handlar alltså om barnet. Hennes barn. Eller ”konstbarnet”, som det omtalas i filmen. Och som gör filmens andre huvudrollsinnehavare Mikael Persbrandt orolig långt innan det ens blivit till.

Ska det bli ett konstbarn på riktigt ? Ska de göra ett barn, han och hon eller är det en fiktiv avkomma som ska alstras – för filmens skull?

Konstnären Anna Odell svarar själv på den stora vita duken att det inte spelar någon roll, för det är i själva verket samma sak.

Och nu finns barnet alltså i den faktiska verkligheten. Hon visar märkbart stolt bilder på sonen i telefonen.

Förväntas jag nu fråga om Mikael Persbrandt är fadern, som det insinueras i filmen? Nej, det känns alltför banalt och privat. Varför skulle han vara det? Så idiotiskt. Frågan blir ändå hängande i luften.

Anna Odell och Mikael Persbrandt på Stockholms filmfestival.
Anna Odell och Mikael Persbrandt på Stockholms filmfestival. Foto: Janerik Henriksson/TT
Annons

Filmen ”X&Y” har så många bottnar att den blir bottenlös. Men inte planlös. För nog har Anna Odell en plan. Det har hon alltid haft. I alla fall med sina konstprojekt.

– Jag vill öppna upp för vidare reflektioner och tankar, inte säga hur något är. Det är klart att den här filmen kan vara förvirrande med alla alter egon, men vi kan aldrig veta om det vi ser och hör är sanningen, säger hon.

Det hela är snurrigt. För vad är identitet och vad betyder det att vara människa? Stora frågor som Anna Odell gått i närkamp med under hela sitt liv. Nu ställer hon dem på nytt.

Alltsammans börjar i ett kalt förhörsrum där konstnären Anna Odell frågar Mikael Persbrandt om han kan tänka sig att bli knullad av henne. Men först ska han penetrera henne på vanligt vis och sedan ska hon sätta på honom med hjälp av en löspenis, en strap on.

Anna Odell gräver där hon står. ”Jag använder mig alltid i någon mån av mina egna erfarenheter i mina verk”, säger hon.
Anna Odell gräver där hon står. ”Jag använder mig alltid i någon mån av mina egna erfarenheter i mina verk”, säger hon. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Allt för konsten, enas de om, samtidigt som Odell gör klart för oss att vi aldrig kommer att få reda på vad som är sant och inte. Ingen utomstående ska veta vad som sker och inte sker inom projektets ramar.

En allt snabbare snurrande metakarusell tar fart.

– Filmen, vad tyckte du om den? frågar Anna Odell plötsligt och söker min blick.

Ska jag berätta det nu? Det är väl bättre att vi tar intervjun först. Nej, hon vill veta. Väntar tålmodigt på svar medan det lilla leendet kommer och går.

– Perspektivförskjutningen är intressant, där det manliga geniet utmanas av henne. Av dig, eller konstnären och regissören Anna Odell..., försöker jag.

Har jag egentligen ens förstått vad filmen handlar om? Mer än att hon och Persbrandt har tre alter egon vardera, som gestaltar deras olika egenskaper.

Danske Jens Albinus, som gör hennes rädda och depressiva sida, vrider om i hjärteroten genom att vara ett tyst skrikande mänskligt litet knytt. Vera Vitali gör hennes utmanande, utlevande sida som tar för sig av Persbrandt. Han i sin tur har bland andra Trine Dyrholm som tänjer hans gränslösa och aggressiva sidor.

Annons

Det är suggestivt och lockande att kunna plocka isär en personlighet på det sättet. Gestalta karaktärsdrag och låta dem mötas. Om det fungerar får andra bedöma, men ramberättelsen är en filminspelning som kommer av sig. Där Anna Odell byggt upp en hel värld i en studio och där de åtta personerna ska leva tillsammans under verkets tillblivelse.

Mikael Persbrandt och hans alter ego spelad av Shanti Roney.
Mikael Persbrandt och hans alter ego spelad av Shanti Roney. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

En blandning av Sims, Big brother och Charlie Kaufmans hyllade film ”Synecdoche”, eller ville hon bara få leka ännu en gång? Skapa sitt kära dockskåp – eller laboratorieråttstillhåll – och bara släppa ned alla skådesplaregon för att se vad som händer? Vem som äter och vem som låter sig ätas.

– Jag kan inte berätta om allt som pågick under inspelningen. Det får bli en bok en gång i framtiden. Däremot kan jag säga att jag ville leka med mediebilden som finns av den sortens namn, som Mikael Persbrandt.

Annons

Hon talar om alfahannar. Män som har makt över andra och använder den för att trycka ned och förminska. Att hon som ung var rädd för sådana. Aldrig heller senare förstått sig på dem, men väl fått känna på vad som händer när de ska skydda sitt sköra jag.

– Ur ett stereotypt perspektiv slår kvinnor inåt och män utåt. Det skapas offer. Många är rädda för just det, men jag tänker att offer är starka för att de lever vidare.

Leendet igen. Eller kanske inte ...

Anna Odells film ”Återträffen” som tilldelades två Guldbaggar.
Anna Odells film ”Återträffen” som tilldelades två Guldbaggar.

Mobbning har varit ett centralt tema i hennes tidigare verk, främst i kritikerhyllade filmen ”Återträffen” från 2013. Den inleds med en scen från en klassåterträff som etsar sig fast.

Anna klingar i glaset, reser sig upp och håller ett svidande tal om hur det var att inte bli sedd, utan utfryst och ständigt förnedrad i både ord och handlingar:

Annons

”Jag ville precis som de flesta av er också slippa Anna Odell”, förklarar hon i filmen medan de gamla klasskamraterna skruvar på sig.

Så fruktansvärt klichéartat och samtidigt djupt allmänmänskligt. En känsla alla kan känna igen sig i. Att vara den udda. Den som ska bort, som ska göras bort till vilket pris som helst. Flocken mot det redan skadade bytet – ett slag som är förlorat redan på förhand. Om man inte heter Anna Odell.

När vi träffades för fem år sedan inför premiären av ”Återträffen” berättade hon att det var så det gått till – att hon först i efterhand fått vetskap om klass 9c:s 20-årsjubileum. Och att det var upprinnelsen till hela filmprojektet, som året därpå kom att rendera två Guldbaggar. Alltsammans började alltså med den självupplevda förhatliga sanningen.

Examensverket ”Okänd kvinna 2009-349701” visades även på Kulturhuset i Stockholm.
Examensverket ”Okänd kvinna 2009-349701” visades även på Kulturhuset i Stockholm.
Annons

Det gjorde även examensverket ”Okänd kvinna 2009-349701” där hon rekonstruerade sin egen psykos en kylig januarikväll på Liljeholmsbron i Stockholm.

På den korniga filmsekvensen syns en alltför tunnklädd förvirrad kvinna irra runt för att så småningom röra sig mot räcket och det nattsvarta vattnet. Några förbipasserande tittar bort, andra agerar medmänskligt och ringer polisen. Anna Odell forslas bort, men egentligen är det den wallraffande konstnären Anna Odell som kränger i polisernas grepp och spelar sig själv.

Men det vet ingen. Inte då.

På den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm läggs Odell i bälte på en kall brits och får tre sprutor i baken. Allt det där är numera konsthistoria, men fick efterräkningar i form av en debattstorm utan like, bland annat om huruvida en konstnär har rätt att utnyttja allmänna skattemedel för en iscensatt konstkupp.

Dåvarande överläkaren David Eberhard gick i taket och förklarade senare att han hade lust att spruta Odell full med Haldol (ett läkemedel mot psykotiska tillstånd) för ”det skulle bli en fin installation”. Och han skrev en debattartikel där han uppmanade henne att klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. På cirkus. Eftersom pajasar brukar jobba där.

Annons

Anna Odell bedyrade att projektet handlade om att synliggöra maktstrukturer och visa på samhällets oförmåga att hantera psykisk sjukdom. Hon dömdes till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och oredligt förfarande för att ha kostat psykiatrin 35 kronor och 60 öre. Priset för tre sprutor lugnande medel.

Oavsett gjorde alltsammans att Anna Odell gick från att vara en okänd kvinna till att bli en av landets mest kända konstnärer.

Något som fick kurskamraterna på Konstfack att se rött.

De etthundrafemtioåtta andra studenter som ställde ut på Konstfack kom inte att på långa vägar få lika mycket uppmärksamhet tillsammans som hon – den galna konstnären som iscensatt sin egen psykos – fick på en dag.

Priset hon fick betala var att hon sågs just så – som gränslös och tokig. Men också att hon var en person som i sin jakt på upprättelse blottade andra människor. Skuldbelade klasskamrater, maktmän och andra. Hur ser hon på det i dag?

– Jag har aldrig varit intresserad av det. I ”Återträffen” var det skådespelare som agerade med sina egna namn och kring ”Okänd kvinna” så namngav jag ingen som inte själv gick ut i media. Om personen inte hade en yrkesmässig maktposition, vilket var fallet med David Eberhards chef. För vad har samhället att vinna på att jag skulle hänga ut en person, säger hon.

Annons

Men ryktet verkar ändå ha hängt med dig, eftersom snacket inför ”X&Y” handlade om vilka personer du skulle avslöja?

– Jaha, var har du hört det?

På redaktionen, i flera artiklar, men ni spelade också in mitt under den mest brinnande Metoo-vågen, hur kändes det?

– Det påverkade inte mig. Jag kände mig trygg i varför jag gjorde detta och jag är intresserad av precis just det som Metoo handlar om. Men det fanns människor som blev rädda.

Hon förklarar att Metoo inte enkom bör resultera bara i att avskeda maktmän som ingen sedan vill ta i med tång, men som alla hållit under armarna i decennier – trots att de vetat.

– Nu måste vi sätta stopp. Det handlar inte bara om våldtäkter och misshandel, det vet alla att det är olagligt, utan att lära oss att se när vi blir utsatta och hur ska vi säga nej.

Mikael Persbrandt och Anna Odell inför inspelningen av filmen ”X&Y”.
Mikael Persbrandt och Anna Odell inför inspelningen av filmen ”X&Y”. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Annons

Men varför valde hon just skådespelaren Mikael Persbrandt – förvisso en alfahanne enligt Odells definition – om man vill blottlägga unkna manliga strukturer, men inte hänga ut någon specifik person?

Mikael Persbrandt har i den egna boken ”Som jag minns det” beskrivit hur han supit, knarkat och lägrat kvinnor på löpande band:

”Jag levde som ungkarl. Låg runt som jag ville utan att ta ansvar. Jobbade stenhårt, rumlade runt på krogen, dejtade tjejer från Dramaten”.

– Vi hade redan börjat jobba innan Metoo, är hennes enkla svar.

Och hon har inte läst boken. Inte haft tid. Det har varit så mycket med filmen och så en bebis på det.

Lärde sig Mikael Persbrandt något av projektet?

– Det får du fråga honom. Men jag tror det.

Nu är leendet stort och inbjudande.

Så, hur ska man bete sig mot alfahannar?

– Jag tänker så här, att varför kalla det just svaghet, tänk om det är en styrka att visa om man är rädd eller ledsen. Nu svarade jag inte på din fråga va?

Kanske inte, men törs du det då? Visa dig svag?

– Jag kan bli oändligt mycket bättre på det också.

Annons

Oavsett orsaker och tidslinjer, så är det naturligtvis ett genidrag att arbeta med några av Nordens främsta skådespelare om man vill ha uppmärksamhet för sitt projekt. Och för Odell är det viktigt att tala via verken och inte att i intervjuform bli personlig. I sina undersökande filmprojekt har hon däremot grävt så djupt. Och även om hon egentligen bara gestaltat en skärva av sig själv, så tror främmande människor sig känna henne.

Att just det lilla fragment de lyckats fånga av denna ständigt gäckande person skulle vara just den enda sanna bilden.

Inget kunde vara mer fel.

Känner någon personen Anna Odell?

– Min familj och mina vänner. Kompisarna kanske har en spralligare bild.

Hur är det att vara känd?

– Det märkliga är att jag alltid känt mig uttittad, så det är ingen skillnad mer än att i dag kan folk komma fram och vilja prata.

Att tala med främlingar kräver både mod och självkänsla.

”Guds djärvaste ängel” – så kallar terapeuten konstnären Anna Odell i ”X&Y”. Så vackert sagt att det skulle kunna vara just en sanning om inte terapeuten i filmen var den ärrade skådespelaren Per Ragnar och omdömet en replik. Eller i vilket fall inte påkommet i stunden, eftersom uttrycket är en metafor för poeten Edith Södergran och dessutom titeln på en pjäs.

Annons

Så vad är på riktigt, vad är inövat och vad uppstår i stunden? Det är filmen ”X&Y”:s genomgående tema och en voiceover förkunnar att ”Ingen utanför projektet kommer att få veta vad som är verklighet och vad som är fiktion”.

Konstnären Anna Odell är aktuell med filmen ”X&Y” – en klaustrofobisk undersökning av människans egenskaper.
Konstnären Anna Odell är aktuell med filmen ”X&Y” – en klaustrofobisk undersökning av människans egenskaper. Foto: Staffan Löwstedt

Samma känsla får jag även efter den här intervjun. Ett slags avsaknad av en underliggande definition eller beskrivning av vad allting handlar om. Tänk om det varit en pjäs? Då hade man fått ett program i handen med en överskådlig handling och ett persongalleri. Kanske hade det varit enklare? Möjligen är jag bara konventionell och mentalt förstoppad. Oförmögen att följa alla meta-plan.

Jag snubblar av en händelse över en recension i Göteborgsposten skriven av Maria Domellöf-Wik, som är lyrisk och verkar ha förstått alltsammans. Hon skriver om hur Odell sarkastiskt och aggressivt ställer våra nedärvda stereotypa föreställningar på ända. Allt det vi burit med oss sedan antiken då Aristoteles filosoferade om mannens rätt att fritt och obetänksamt fylla kvinnan med sin säd. Men att Odell nu blir den dominanta.

Ombytta roller där Odell mindfuckar publiken med en strap on. Visst, så kan man se det.

Men så var det det där med bebisen. Många har försökt ställa frågan – som blir relevant när man ser filmen – och fått ett kryptiskt svar om att det inte spelar någon roll och en retorisk fråga om vad som är faktisk och upplevd sanning.

Frågan om den gifte trebarnsfadern Mikael Persbrandt är pappa till Anna Odells barn ställs aldrig. Inte av mig och inte till henne. Helt enkelt för att det inte är intressant.

Det är Anna Odell som ställer frågorna. Svaren får vi finna i oss själva.

Efter reklamen visas:
Mellan raderna SER VI SLUTET PÅ DEN MANLIGA GENIKULTEN?

Anna Odell och Mikael Persbrandt på Stockholms filmfestival.

Foto: Janerik Henriksson/TTBild 1 av 7

Anna Odell gräver där hon står. ”Jag använder mig alltid i någon mån av mina egna erfarenheter i mina verk”, säger hon.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 7

Mikael Persbrandt och hans alter ego spelad av Shanti Roney.

Foto: Björn Larsson Rosvall / TTBild 3 av 7

Anna Odells film ”Återträffen” som tilldelades två Guldbaggar.

Bild 4 av 7

Examensverket ”Okänd kvinna 2009-349701” visades även på Kulturhuset i Stockholm.

Bild 5 av 7

Mikael Persbrandt och Anna Odell inför inspelningen av filmen ”X&Y”.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TTBild 6 av 7

Konstnären Anna Odell är aktuell med filmen ”X&Y” – en klaustrofobisk undersökning av människans egenskaper.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 7