Annons

Om stenarna kunde tala i Palma de MallorcaOfficiellt fanns det inte några judar på Mallorca

Anita Goldman (född 1953) är författare och journalist och driver ett skrivarpensionat på Österlen. Hon var bosatt i Israel 1980–98 och har i både fackböcker och romaner skrivit om det judiska arvet.
Anita Goldman (född 1953) är författare och journalist och driver ett skrivarpensionat på Österlen. Hon var bosatt i Israel 1980–98 och har i både fackböcker och romaner skrivit om det judiska arvet. Foto: Viktor Gårdsäter

I hemmen studeras förbjudna skrifter under hot om dödstraff men officiellt finns det inga judar på Mallorca Anita Goldmans porträtt av männen och kvinnorna i Palmas judiska kvarter under spanska inkvisitionens sista storhetstid är en kärlekshandling med räckvidd, skriver Ulf Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca

Författare
Anita Goldman
Genre
Prosa
Förlag
Natur och Kultur

412 s.

I motreformationens Spanien fanns en symbol lika fruktad och hatad som hakkorset i modern tid. Det var den spanska inkvisitionens gröna kors. Organisationen bildades år 1478, främst för att spåra upp och döma judar som konverterat till kristendomen men i hemlighet höll fast vid judiska seder.

Anita Goldmans nya roman ”Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca” handlar om en serie horribla skeenden under vad som kan kallas inkvisitionens sista storhetstid och det spanska imperiets begynnande förfallsperiod. Under senare delen av 1600-talet styrs Spanien av den sjuklige och inkompetente Carlos II. Framför allt Kastiliens ekonomi kollapsar.

För de ungefär femton judiska familjerna på Mallorca är det stora skeendet märkbart som en intensifiering av misstänksamheten mot dem. Mallorcas chefsinkvisitor pressas från Madrid: sitter ni och sover i Palma? Varför inga autodaféer? Varför inga konfiskeringar av judisk egendom? Officiellt ska det inte finnas några judar på Mallorca, men i hemmen studeras förbjudna skrifter, det fastas, det iakttas kosherregler.

Annons
Annons

Lumphandlaren Moxina, en av bokens mest rörande gestalter, äger exempelvis en citrusträdgård som fungerar som hemlig synagoga.

Goldman har utifrån redovisade källor skapat ett antal tänkbara inre världar. Medan trycket mot dem ökar, både från villiga angivare och inkvisitionen, utövar dessa mer eller mindre framgångsrika handelsmän i stilla frenesi sin förbjudna fromhet. En fint utarbetad rumslighet gestaltar detta. Lumphandlaren Moxina, en av bokens mest rörande gestalter, äger exempelvis en citrusträdgård som fungerar som hemlig synagoga.

Sedan Moxina och många andra av judarna har fängslats, dömts och (skenbart) försonats med kyrkan förstörs år 1679 citrusträdgården. Träden fälls och jorden fylls med salt. Inkvisitionen har denna gång inte fått fram bevis nog för att bränna någon på bål, men ödeläggelsen av trädgården är liksom tvånget att bära botgörardräkt i åratal efteråt kännbart nog.

Längtan efter ett annat liv löper som en röd tråd genom berättelsen. I Livorno i Italien lever judar fritt. Men det är förbjudet att lämna Mallorca och varje skepp som avseglar kontrolleras. Ett flyktförsök genomförs ändå. Jag ska inte berätta vad som då sker.

Men en romanförfattare kan också bidra, genom att försöka fylla det tomrum som uppstod när människors inre liv förfalskades av angivares rapporter och bödlars protokoll.

Annons
Annons

Det viktiga för inkvisitionen var själarna som skulle räddas. Kroppen var förgänglig och egentligen ointressant, även om den kunde användas för att med tortyr framtvinga bekännelser. Mot denna bakgrund är Goldmans porträtt av männen och kvinnorna i Palmas judiska kvarter en kärlekshandling med räckvidd. Vi ser inte deras ansikten, men vi kommer nära dem ändå. Det förflutna når oss ju alltid genom berättelser, vars sanningshalt professionella historiker slår vakt om. Men en romanförfattare kan också bidra, genom att försöka fylla det tomrum som uppstod när människors inre liv förfalskades av angivares rapporter och bödlars protokoll.

Det är meningslöst att beskärma sig över historiens fasor. Men vi måste minnas. Problematiken är dessutom tidlös. Det är alltid farligt när stämningar uppstår som går ut på att människors inre ska designas. Intolerans, ytlig moralism och fanatism börjar då grassera, gärna med hänvisning till höga ideal och räddade själar.

Under läsningen av Goldmans bok har jag tänkt på en av det moderna Spaniens frontfigurer, filosofen Fernando Savater. Han har i nummer 261 av tidskriften Claves de Razón Práctica, vars tema är döden, en kort essä om kroppen och själen. Den tanke han prövar där är helt enkelt att kroppen på sätt och vis är odödlig eftersom dess materia uppgår i nya sammanhang när vi dör.

Men själen är dödlig. Den är kanske det enda dödliga i universum. Så kan grunden för kärleken och demokratin också förstås, liksom för konstarterna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons