Annons

När lögnen blir sanning. Om händelserna efter MacchiariniaffärenOffrades så att andra gick fria i Macchiariniaffären

Harriet Wallberg och Paolo Macchiarini.
Harriet Wallberg och Paolo Macchiarini. Foto: Bertil Ericson/TT, Tomas Oneborg, Lorenzo Galassi/TT

Karolinska institutets tidigare rektor Harriet Wallberg fick skulden för Macchiariniaffären. I hennes nya bok framstår det snarare som att hon offrades för att de som var ansvariga när skandalen briserade skulle få gå fria. Men Wallberg glömmer sitt eget ansvar, skriver SvD:s Anders Rydell i sin recension.

Under strecket
Publicerad

När lögnen blir sanning. Om händelserna efter Macchiariniaffären

Författare
Harriet Wallberg, Kristina Appelqvist
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

316 s.

”När lögnen blir sanning” påminner om en politisk thriller i Tom Clancy-anda – låt vara i en något återhållen svensk kontext. Här finns konspiration, mörkläggning, politiskt maktspel, hemliga inspelningar och utsända lakejer.

Skillnaden är att Harriet Wallbergs berättelse till stora delar verkar vara sann. Under hösten 2016 ”sparkades” Wallberg som universitetskansler under spektakulära former av Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

Jag skriver ”sparkades” för även detta ska det senare råda delade meningar om. Wallberg förflyttades till ett dystert avfolkat kontor bakom Kulturhuset, en av de frysboxar dit statsapparaten sänder avpolletterade tjänstemän.

Orsaken till avskedet var den rapport som utredaren Sten Heckscher presenterade om Karolinska institutets agerande i fallet Paolo Macchiarini. Tidigare hade fokus i bevakningen legat på de så kallade visselblåsarna, de fyra läkare som 2014 larmade om Macchiarini, och hur dessa straffades (och fortsatt straffas) av KI:s ledning.

Annons
Annons

Sten Heckscher valde i sin utredning att lägga fokus på hur Paolo Macchiarini rekryterades som gästprofessor till institutet 2010 och riktade därmed strålkastaren mot dåvarande rektor Harriet Wallberg.

I Heckschers rapport målades en bild av hur Wallberg, i strid med rådande regelverk, personligen rekryterade stjärnkirurgen. Varningar ignorerades och institutet under Wallbergs tid beskrivs som allmänt kaosartat. Harriet Wallberg blev över en natt 2016 persona non grata.

Där hade det kunnat sluta. I svensk ämbetstradition, starkt präglad av konsensustänkande och ideal som lojalitet och lydnad, förordas att man kliver av under ordnade och värdiga former – oavsett grad av ansvar. Statsmaktens intressen kommer i första hand.

Det ovanliga med Harriet Wallberg var att hon omedelbart slog tillbaka genom en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter. Nu, lite över två år senare, kommer ”När lögnen blir sanning”. Boken ger en bild av avskedandet, Heckscher-rapporten och agerandet från KI:s dåvarande och nuvarande ledning som framstår som närmast osannolik – om inte uppgifterna också hade bekräftats av andra källor, såsom Bosse Lindquists nyligen utgivna ”Macchiariniaffären”.

Sten Heckscher utredning 2016 framstår som både felaktig, slarvig och bristfällig. Det är tragikomiskt att en utredning som kraftigt kritiserar KI för bristande diarieföring helt saknar underlag.

Än värre är att Heckscher fick uppdraget av KI:s dåvarande styreselordförande Lars Leijonborg – en person som också bar ansvar för mörkläggningen av Macchiarini-ärendet – och som han därmed var satt att utreda. Uppdraget gjordes upp hemma hos Leijonborg.

Annons
Annons

I efterhand tycks det alltmer tydligt att utredningens syfte var att förflytta fokus från de personer som var ansvariga vid tiden skandalen – i huvudsak dåvarande rektor Anders Hamsten och Lars Leijonborg – och lägga skulden på Harriet Wallberg.

”När lögnen blir sanning” följer händelserna ur ett i huvudsak kronologiskt perspektiv från 2016 till nutid. Läsaren får följa Wallbergs personliga resa, från familjemys till ministermöten.

Det är dock en bok som har uppenbara berättartekniska brister. Återupprepningar av olika skeenden är många, något som förstärks av medförfattaren Kristina Appelqvists egna insprängda stycken där allt tragglas en gång till. Det hade varit bättre om Appelqvist i högre grad bistått Wallberg i hennes språkliga gestaltning, det personliga berättandet förblir genom hela boken både stelbent och präktigt. Trots att händelserna är autentiska framstår Wallberg ofta som en endimensionell karikatyr av en godhjärtad och hederlig hjälte i en medelmåttig svensk deckare.

Det går i slutändan att förlåta, då Wallbergs ärende inte är författarens utan en personlig kamp för upprättelse. Harriet Wallberg tecknar bilden av ett institut och ett departement som till varje pris vill lägga Macchiariniaffären bakom sig – en önskan som är så stor att de åter igen beredda till mörkläggning.

Bokens brännpunkt är när Wallberg konfronterar och i hemlighet spelar in möten med flera personer i den nuvarande ledningen – däribland rektor Ole Petter Ottersen.

Bär då Harriet Wallberg ingen skuld? Att hon 2016 utsågs till offerlamm på till stora delar felaktiga uppgifter tycks vara alltmer fastställt. Men en fråga lämnas obesvarad – Harriet Wallbergs moraliska ansvar i ett större perspektiv, som rektor för Karolinska institutet under tio år.

De strukturer som inte bara möjliggjorde Macchiarini, utan också straffar visselblåsare och gör människor beredda att gå över lik för att försvara sitt internationella rykte, har betydligt djupare rötter än åren kring skandalen. Här lämnar Wallberg läsaren, hon tycks ännu hysa för mycket kärlek och respekt för sin gamla ­arbetsplats – i varje fall som idé. Själv argumenterar hon för att det är politiken som smutsat ner institutet, något som framstår som en alltför banal förklaring. 

En stor del av KI:s problem med att hantera Macchiariniaffären handlar om institutionens uppblåsta självbild och en djupgående tystnadskultur. Det är en berättelse om ett institut som anser sig vara större än människor och därför kan offra dem. Harriet Wallberg är ett av offren, men även hon bär ett ansvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons